Bland EU:s institutioner har kommissionen och domstolen nyckelroller när det gäller att hävda respekten för den inre marknaden. Men dessa överstatliga institutioner riskerar paradoxalt nog att försvagas genom den nu pågående översynen av EU:s uppgifter och organisation.

En stor betydelse i detta sammanhang har konventet om Europas framtid. Konventet består av regeringsföreträdare, Europaparlamentariker och nationella parlamentariker från medlemsländerna och kandidatländerna. Formellt har konventet bara en rådgivande roll, och när man under ordförandeskap av förre franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing satte igång för ett år sedan, var det många som ryckte på axlarna.

Konventet har också mestadels arbetat i medieskugga. Enligt en opinionsundersökning är det bara var tredje svensk som över huvud taget har hört talas om konventet. Anledningen till att konventet tillsatts är att Europas politiska ledare konstaterat att EU måste utvecklas för att fungera.

Om unionen nästa år får tio nya medlemsländer är risken överhängande att beslutsprocessen blockeras, om inte arbetsformerna ändras.

EU lider också av en djup legitimitetskris. I ett gemensamt uttalande har EU:s regeringschefer erkänt "behovet av att förbättra och övervaka unionens och dess institutioners demokratiska legitimitet och öppenhet för att föra dem närmare medlemsstaternas medborgare".

Avsikten är att konventet ska lägga fram ett reformförslag till sommaren. Därefter vidtar den formella beslutsprocessen med förhandlingar i en regeringskonferens. När regeringarna kommit över ens, följer godkännande av riksdagen och de andra nationella parlamenten. Men redan nu kan man skönja konturerna av morgondagens EU.

Som det nu ser ut så kommer hela den juridiska grunden för EU, den så kallade primärrätten, att göras om. De nu gällande rättsakterna, från Romfördraget och framåt, skulle bytas ut och ersättas med ett enda konstitutionellt fördrag.

Skulle konventet lyckas få fram ett sådant, vore mycket vunnet. De nuvarande fördragen, senast ändrade i Maastricht, Amsterdam och Nice, är mycket svåröverskådliga och uppfyller inte kraven på ett tydligt och enhetligt regelsystem.

Mycket tyder dessutom på att EU skulle få en egen fri- och rättighetsförklaring som en del av detta konstitutionella fördrag. Diverse juridiska frågetecken är på väg att rätas ut. EU skulle få ställning som juridisk person och därmed kunna underteckna folkrättsliga avtal.

Delar av rättighetsförklaringen innehåller bestämmelser som kan prövas av domstol. Enskilda medborgare och företagare skulle därmed få mer direkta möjligheter att klaga på myndighetsbeslut från EU:s olika institutioner.

Konventet är också på väg att lösa problemet hur EU:s befogenheter ska ges skarpare gränser. Under senare år har EU utvidgat sin makt inom många områden. Frågan är vad som till slut blir kvar på nationell, regional och kommunal nivå.

Det nya författningsfördraget skulle innehålla en tydligare definition av EU:s behörighet. Smygeuropeisering kan bättre stävjas genom en kombination av politisk och juridisk kontroll. Bland de frågor som återstår att lösa är hur EU:s institutioner ska reformeras och balanseras.

° Ska Europeiska rådet formaliseras som regeringschefernas policyskapande organ?

° Vem ska i så fall leda Europeiska rådet: en ordförande eller en president med en egen stab, eller ska man behålla de roterande, halvårsvisa ordförandeskapen? ° Ska ministerråden omvandlas till en lagstiftande kammare som sammanträder offentligt?

° Vem ska i framtiden välja kommissionen och dess ordförande?

° Ska Romano Prodis efterträdare som kommissionens ordförande konkurrera med en eventuell rådspresident om ledarskapet i Europa?

° Vem, eller vilka, ska företräda Europa i FN och andra internationella sammanhang?

° Vem representerar Europas medborgare: de nationella parlamenten, Europaparlamentet eller båda?

° Hur ska domstolen kunna hantera sin snabbt växande arbetsbörda?

° Klarar revisionsrätten av att granska det växande EU?

En viktig orsak till att den svenska debatten varit så klen är att regeringen intagit en mycket avvaktande hållning. I praktiken värnar regeringen om mellanstatlighetens institutioner; Europeiska rådet och ministerrådet fungerar som regeringarnas klubb.

Den svenska regeringen verkar, tvärtemot den allmäneuropeiska meningen, vara nöjd med hur EU fungerar i dag. "Den nuvarande strukturen har i huvudsak fungerat väl under en lång tid och bör utgöra en bra bas även för framtiden", formulerade regeringen sin uppfattning i en skrivelse till riksdagen.

Regeringens passivitet är inte bara hämmande för debatten i Sverige, utan också för det stora europeiska samtalet om framtidens EU.

Ulrika Mörth, docent i statsvetenskap
Olof Petersson, professor i statsvetenskap (tidigare bl a ordförande i maktutredningen)
Jonas Tallberg, fil.dr i statsvetenskap