"Svenska partier riskerar utplånas"

Ledande statsvetare varnar för fortsatt medlemsras: Kurvorna pekar mot noll medlemmar år 2013..

Nyligen publicerades rapporter om att de politiska partierna tappade medlemmar under förra året. Vad som inte kommit fram är hur långvarig och allvarlig tillbakagången är.

År 1991 hade partierna tillsammans 631 000 medlemmar. Förra året hade siffran sjunkit till 409 000. Det innebär en nettominskning på nästan 30 000 medlemmar per år.

En enkel framskrivning av trenden visar att medlemstalet är nere på noll omkring år 2012-2013. Om utvecklingen fortsätter i samma takt har partierna som medlemsorganisationer försvunnit inom ett drygt årtionde.

En sådan rätlinjig prognos är knappast realistisk. Sannolikt kommer medlemsraset att plana ut på en lägre nivå än dagens. Detta har redan hänt i andra länder, exempelvis Danmark. Men Sverige har snart nått den danska nivån. Fem procent av de röstberättigade i Danmark är medlem i något parti; Sverige är nu nere på sex procent. Och raset i de svenska medlemstalen fortsätter.

Sifferuppgifterna bygger på partiernas egen medlemsstatistik. Det finns också en del intervjuundersökningar som ställt frågor om partimedlemskap. Även dessa visar att andelen partimedlemmar minskat under senare år. Båda källorna innehåller sannolikt en viss överskattning av det faktiska antalet. I verkligheten har partierna därför antagligen ännu färre medlemmar. Men statistiken är jämförbar över tid. Det råder inget tvivel om att partierna förlorat många medlemmar.

Totalsiffrorna döljer att medlemstalen för små partier kan ligga stilla eller, i något fall, visa en svagt ökande tendens. Tillbakagången kan framför allt hänföras till sjunkande siffror för de partierna som traditionellt sett haft flest medlemmar, socialdemokraterna, centerpartiet och moderaterna.

Partiernas medlemsuppgifter omfattar medlemmar i moderorganisationen och eventuellt kvinnoförbund, men däremot inte ungdomsförbund. Det är vanskligt att göra jämförelser längre tillbaka i tiden, eftersom systemet med kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till socialdemokratin inte upphörde förrän för ett årtionde sedan.

För partiernas ungdomsorganisationer finns emellertid längre tidsserier. Utvecklingen här ser minst lika dyster ut. År 1960 hade SSU, CUF och MUF:s föregångare tillsammans 186 000 medlemmar. Förra året var dessa tre ungdomsförbund nere på sammanlagt 33 000 medlemmar.

Bilden av partiernas medlemsutveckling kan ytterligare nyanseras om man går bakom nettoförändringarna. En närmare analys av socialdemokraternas bruttosiffror visar exempelvis att situationen egentligen är ännu allvarligare än vad det första intrycket ger sken av.

Det visar sig nämligen att det redan tidigare fanns många som lämnade sitt partimedlemskap, men att förlusten kompenserades av ett nästan lika stort tillskott av nya medlemmar. Det fanns en stor rörlighet både in i och ut ur partiet. Vad som har hänt är att utflödet är lika stort, men att inflödet sinar. Nyheten är egentligen inte att partierna förlorar medlemmar, utan att det knappast längre anmäler sig några nya medlemmar.

Tillgängliga intervjuundersökningar visar också att det finns en stor och ökande förtroendeklyfta mellan allmänheten och de politiska partierna. SOM-institutet vid Göteborgs universitet har funnit att partierna tillhör de institutioner i samhället som åtnjuter allra lägst förtroende. Valundersökningar visar att allt färre svenskar betraktar sig som anhängare av något parti; partiidentifikationen försvagas år efter år.

Demokratirådet har också genomfört egna attitydmätningar, som redovisas i vår rapport (Demokrati utan partier? SNS Förlag, www.sns.se/dr). Vi har bland annat undersökt hur svenskarna bedömer hur partierna fyller sina uppgifter. Resultatet är deprimerande läsning. Betygen blev underkänt på alla områden.

På frågan om hur partierna fungerar när det gäller att ta ansvar för svåra och långsiktiga beslut svarar 21 procent bra och 65 procent dåligt; resterande 14 procent saknar uppfattning. Nästan två tredjedelar av befolkningen anser alltså att partierna inte klarar av en av sina mest fundamentala uppgifter.

Vi har också haft möjlighet att jämföra med motsvarande siffror från en nyligen genomförd undersökning i Danmark. Också här var allmänheten kritisk till partiernas förmåga att ta ansvar för svåra och långsiktiga beslut. Men i övrigt var missnöjet klart mindre utbrett än i Sverige. Det är framför allt bedömningen av partiernas inre arbete som är mindre negativ bland danskarna.

Analyserna av de svenska partiorganisationerna visar att man finner några, men inte alla, av de kristecken som beskrivits i den internationella forskningen på området. Först och främst har medlemstalen fallit dramatiskt, liksom antalet partiaktivister har minskat. På andra områden förefaller inte så mycket ha hänt. Det har inte ägt rum några mer märkbara förändringar i partimedlemmarnas sociala och åsiktsmässiga representativitet. Organisationsstrukturen framstår också som relativt oförändrad.

Problemet är knappast att partierna har ändrat karaktär och därför inte längre behöver medlemmarna, utan snarast att partierna inte har ändrat sig tillräckligt och att medborgarna anser sig ha allt mindre behov av partierna.

Det är de fallande medlemstalen som utgör det helt avgörande problemet i de svenska partiernas utveckling. Särskilt starkt framträder detta när man betraktar de yngre generationerna, där aktivitetsnivån är låg och där det finns många som prövat på för att senare lämna partimedlemskapet. Det finns anledning att tro att medlemsminskningen ännu inte nått sin slutpunkt.

Frågan är hur mycket partierna kan krympa utan att förlora sin karaktär av någorlunda brett förankrade medlemsorganisationer. Antag att partiernas totala medlemsantal om några år börjar närma sig 100 000. Man måste då betänka att det finns över 68 000 politiska uppdrag i kommunerna, som besätts av nära 45 000 förtroendevalda. Härtill kommer andra politiskt tillsatta poster i landsting, riksdag och allehanda statliga organ samt dessutom partiernas egna funktionärer.

Antalet partimedlemmar börjar därför närma sig antalet politiska förtroendeuppdrag.
Att det pågår en sådan utveckling visas av tillgängliga intervjuuppgifter. Enligt data från maktutredningens medborgarundersökning, och den uppföljning som redovisades i Demokratirådets rapport 1998, ökar sambandet mellan partimedlemskap och förtroendeuppdrag (databearbetningen har utförts av Anders Westholm vid Uppsala universitet). År 1987 var det 24 procent av partimedlemmarna som har eller någon gång haft ett förtroendeuppdrag i kommunen, landstinget eller riksdagen. År 1997 hade motsvarande siffra stigit till 38 procent. Det innebär att allt fler inom den krympande gruppen av partimedlemmar har eller haft ett politiskt förtroendeuppdrag.

Ett alltmer realistiskt scenario är att det inom något årtionde i praktiken inte finns kvar några "vanliga partimedlemmar". Partier blir detsamma som politiker. De lokala partimötena samlar bara de personer som annars möts i skolstyrelsen, stadsdelsnämnden och landstingsfullmäktige.

Den representativa demokratin i Sverige står därmed inför ett historisk brytpunkt. Enligt den officiella demokratitolkningen förverkligas den svenska folkstyrelsen genom de politiska partierna. Partierna bygger sin legitimitet på den folkliga förankringen. Frågan är vad händer när medborgarna vänder sig från partierna. Ytterst gäller frågan hur morgondagens demokrati kommer att vara organiserad. Det finns tre olika möjligheter.

En utvecklingsväg är förnyade partier. Detta scenario verkar i dag mindre realistiskt. Visserligen erkänner partierna i ord att de har bekymmer, men i praktiken har lite hänt. Dagens partier synes sakna förmåga att genomgå det slags inre omvandlingsprocess, som skulle göra dem attraktiva för dagens medborgare.

En annan möjlighet är alternativ till partier. Det finns åtskilliga idéer om en demokrati utan partier. Det är redan ett faktum att medborgarnas, inte minst ungdomarnas, samhällsengagemang i ökande utsträckning förverkligas utanför de politiska partiernas ram. Den tekniska utvecklingen erbjuder rika möjligheter att snabbt och enkelt informera, kommunicera, debattera och votera. Hur viktiga dessa metoder än blir är det frågan om de helt kan ersätta den representativa demokratin. Enligt vår mening har politiska partier en unik uppgift, nämligen att ta ansvar för den svåra uppgiften att sammanjämka olika intressen och krav.

Återstår så möjligheten av nya slags partier. Det kanske endast är så som den representativa demokratin kan vitaliseras. Frågan är om det kommer att dyka upp partier med uppbyggnad och arbetssätt som på ett mer fundamentalt sätt avviker från dagens. I så fall skulle den traditionella typen av medlemspartier på sikt kunna ersättas av partier utan lokalorganisationer, fast medlemskap och mötesverksamhet. Då skulle framtiden innebära en demokrati utan medlemspartier, men med nya partier.

Den mest oroande utvecklingen är att dagens partier sakta tynar bort utan att ersättas av nya typer av partier. De politiska partiernas sorti skulle lämna ett maktvakuum som de starkaste aktörerna snabbt fyller ut. Därmed kan experter och resursstarka särintressen öka sitt inflytande.

I en demokrati har folket alltid sista ordet och utan partier skulle andra aktörer konkurrera om att tolka folkets röst. Den vinner som vid en viss tidpunkt kan fånga folkets gunst. Vältalighet och framtoning blir därmed viktiga kvaliteter.

Ett samhälle utan partier skulle därför leda till ökad makt för rika särintressen, teknokrati och karismatiska ledargestalter. Den samhällstyp som tonar fram bygger på en kombination av elitism och populism. Små elitgrupper och auktoritära ledargestalter kan genom moderna medier och effektiva propagandametoder underblåsa fördomar och skapa folkstormar.

Den representativa demokratin bygger på principen att medborgarna som väljare kan ställa makthavarna till ansvar. De allmänna valen skall ge möjlighet att blicka tillbaka och fälla en dom över den sittande regeringen och tillfälle att ge ett mandat för den kommande valperioden. Utan politiska partier försvåras detta ansvarsutkrävande. Därmed minskar väljarnas makt.

Hur som helst behövs det nu en debatt om demokratins nya arbetsformer. Demokratin som styrelseskick står starkare än kanske någonsin. Men de gamla etablerade institutionerna och partierna står inför uppgiften att förnya sig själva, att anpassa sig till nya generationer med andra krav på självbestämmande och samhällsengagemang.

SNS Demokratiråd 2000

Olof Petersson, professor i statskunskap, forskningsledare vid SNS.

Gudmund Hernes, professor i sociologi, en av de ansvariga för den första maktutredningen i Norge, numera chef för UNESCOs International Institute for Educational Planning, IIEP, i Paris.

Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ledare för valundersökningarna.

Lise Togeby, professor i statskunskap vid Aarhus universitet, ordförande för den danska maktutredningen.

Lena Wängnerud, fil. dr och verksam vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, doktorsavhandling om kvinnorepresentation i Sveriges riksdag.

DN DEBATT 15/6 2000