"Politikens kris självförvållad"

Väljarnas misstroende ökar enligt ny rapport: Politikerna är bara ute efter våra röster.

Det är inte bara de svenska partierna som har medlemsproblem. Just när vi färdigställt årets rapport från SNS Demokratiråd, som drog slutsatsen att partierna med nuvarande medlemsutveckling har utraderats år 2013, utkom Robert Putnams bok "Bowling alone". Den amerikanske statsvetaren blev för några år sedan känd för sin bok om Italien, där han påvisade hur viktigt det frivilliga föreningslivet är för ekonomi och samhällsliv.

I sin nya bok redovisar Putnam en kurva över hur många amerikaner som är med i bowlingklubbar. Medlemstalet kulminerade under 1960- och 1970-talen och har sedan fallit brant neråt. Fortsätter utvecklingen i samma takt så har alla medlemmar försvunnit inom den närmaste tioårsperioden.

Det här mönstret är inte unikt för svenska partier och amerikanska bowlingföreningar. Putnam har tröskat igenom en mängd data och kan nu dokumentera hur allomfattande nedgången är. Hem- och skolaföreningar, facket, bridgeklubbar, lokala partiaktiviteter: mönstret är detsamma. Allt färre amerikaner engagerar sig.

Så långt är siffrorna otvetydiga. Men Putnam går vidare och driver teser om vad som förklarar utvecklingen, vad den leder till och vad man borde göra. Huvudförklaringen anges vara en kombination av generation och television. Fyrtiotalisterna verkar ha varit den sista generationen av organiserade aktivister. "TV-generationen" framstår som föreningslivets desertörer.

Putnam tolkar också vad utvecklingen kommer att få för konsekvenser och slutsatsen blir dyster. Boken utmynnar sålunda i ett manifest för ett bättre Amerika 2010, med mer grannkontakter, samhällsengagemang, sångarfester och medlemsmöten. Nyckelorden är "socialt kapital" och "community".

Robert Putnams har med sitt budskap fått stor uppmärksamhet och kommit att påverka den politiska debatten både i sitt hemland och flera europeiska länder (www.demokratidebatt.nu). Men i forskarkretsar är hans teser omstridda. Ingen förnekar att många organisationer tappat medlemmar. Frågan är hur man ska tolka utvecklingen. Detta problem är ämnet för ett nyutkommet samlingsverk där Putnam tillsammans med andra forskarkolleger försöker bedöma tillståndet i dagens demokratier ("Disaffected democracies", Princeton University Press 2000).

Det är inte minst begreppet socialt kapital som lett till invändningar. Det är vagt och mångtydigt. Man blandar samman föreningsmedlemskap och mellanmänsklig tillit. Det finns socialt kapital som är bra för demokratin (medborgar-anda) men också sådant som är dåligt (maffia).

Behovet av nyanseringar blir särskilt viktigt när man analyserar hur medborgarnas inställning till det politiska systemet håller på att förändras. I vissa avseenden ger opinionsmätningarna visserligen anledning till oro, men i andra ser bilden ljus ut.

I många länder finns i dag en utbredd misstro mot partier och politiker. Däremot är det viktigt att framhålla att det inte rör sig om en systemkris för demokratin. Allmänhetens stöd för det demokratiska styrelsesättets grundprinciper har aldrig varit så starkt.

Men om man går från demokratins vackra principer till politikens vardag med dess politiker, partier och parlament så blir bilden en annan. Förtroendet sjunker. Utvecklingen är visserligen inte spikrak och variationerna mellan olika länder är ofta betydande. Helhetsbilden är emellertid klar. Dagens politik befinner sig i en förtroendekris.

Den nya rapporten innebär att forskarna reviderar slutsatsen i det tidigare standardverket på området ("Beliefs in government", som kom ut 1995). Den tidigare undersökningen grundades på data fram till 1990-talets början. När man nu också beaktar vad som hänt under det gångna årtiondet blir bilden mörkare.

I 12 av de 13 länder där det finns tillgängliga data registreras sjunkande förtroende för politiker. Allt fler uttrycker åsikter som att politikerna inte tar hänsyn till vad folk tycker och att politikerna bara är intresserade av att vinna röster. Ökningen av misstroendet är särskilt påfallande i Japan, Italien, Tyskland och Sverige.

I 17 av 19 länder försvagas stödet för de politiska partierna. Frågeundersökningar visar att allt färre uppger sig vara anhängare till något parti. I USA, Storbritannien och Sverige rör det sig om en långvarig och relativt stadig erosionsprocess. I andra länder har nedgången kommit hastigare. Under 1990-talet drabbades särskilt partierna i Kanada, Japan och Österrike av en förtroendekris.

I 11 av 14 länder uppmäts sjunkande tilltro till den representativa demokratins främsta institution: parlamentet. I de länder där det finns flest mätningar (Storbritannien, Kanada, Tyskland, Sverige och USA) är minskningen markant och statistiskt säkerställd. Den stora frågan är hur förtroendekrisen skall förklaras. Många får se sina favoritteorier kasserade.

Nej, det är inte demografiska förändringar som ligger bakom: också i äldre generationer sjunker förtroendet. Nej, man kan knappast skylla på medierna: de som tar del av den politiska nyhetsrapporteringen får snarast större förståelse för den politiska beslutsprocessen. Nej, det är inte kalla krigets slut: förtroendekrisen i många av de gamla demokratierna började tidigare. Nej, det är knappast internationaliseringens fel: det finns inget samband mellan politisk förtroendekris och ekonomiskt omvärldsberoende.

Inte heller Robert Putnams käpphäst bär längre sin ryttare. Nej, det finns inget direkt samband mellan socialt kapital och politiskt förtroende. Man kan mycket väl lita på sina medmänniskor men misstro politiker och vice versa. Möjligen kan forskarlaget tänka sig en äreräddning i form av en indirekt orsakskedja. I länder med litet socialt kapital kan de ansvariga politikerna få svårare att genomföra sin politik, vilket kan drabba allmänheten, vilket i sin tur kan leda till sjunkande förtroende.

Det lönar sig föga att försöka spåra förtroendekrisens orsaker i olika yttre omständigheter. Det är i stället de interna faktorerna som visar sig vara avgörande. Politikens förtroendekris har skapats av politiken själv.

Partier, politiker och parlament har blivit sämre på att identifiera de samhällsproblem som medborgarna anser vara mest angelägna, på att kunna genomföra de politiska målsättningarna och på att förklara vad som händer i politiken. Det är detta som blir sammanfattningen av forskargruppens analyser.

Samtidigt har också mycket hänt med medborgarnas förväntningar. Anspråken har höjts och därmed förändras bedömningsgrunderna. Dagens invånare ställer större krav. En av forskarna gör den kritiska kommentaren att förtroendekrisen kan avspegla en allergi mot mångtydighet. Folk blir besvikna när politiken inte längre levererar några enkla lösningar.

Om förväntningarna spelar en sådan roll påverkas också tolkningen av förtroendekrisens innebörd. Besvikelse speglar skillnaden mellan förväntning och resultat. Besvikelse kan minskas antingen genom att höja resultatet eller att sänka förväntningarna. Förtroendet kan börja stiga om folket inte längre väntar så mycket av politiken.

Några av författarna är inne på liknande tankegångar. Kanske ska man inte överdriva krisens innebörd. En blick tillbaka på demokratidebatten kring 1975 leder forskarna till eftertanke. Oron för utomparlamentariska aktioner och nya värderingsmönster visade sig vara överdriven. Debatten blev onödigt alarmistisk. Demokratins förmåga till självförnyelse var större än väntat.

Flera av bidragen anlägger ett sådant historiskt perspektiv. Just nu är politikens arbetsformer inne i en stor omställningsperiod. Medborgarna kan inte längre förväntas teckna livslånga prenumerationer på partimedlemskap. Demokratin söker nya arbetsformer.

Att en sådan självprövande debatt pågår även i Sverige framgår av DN:s sommarserie "Demokrati 2013" (www.dn.se/engagemang). Läsaren gör den kommentaren att det förefaller vara lättast att finna nya sätt att organisera politiken lokalt och i enstaka frågor. Där kan nätverk, tillfälliga organisationer och Internet spela stor roll.

Däremot kvarstår problemet med de politiska partiernas medlemskris. Den representativa demokratin behöver organisationer som tar ansvar för helheten, för sammanjämkningarna och de svåra kompromisserna. I takt med att medlemmarna försvinner så försvagas partiernas folkliga bas.

Huvudbudskapet från den internationella forskargruppen är både negativt och positivt. Det politiska systemet har i dag stora brister och yttrar sig i en förtroendekris. Men eftersom problemet orsakats av det politiska systemet ligger också lösningen inom politikens möjligheter. Just i detta fall kan de ansvariga politikerna inte skylla på yttre krafter.

Olof Petersson
DN DEBATT 6/8 2000