DN Debatt 20 januari 2001 Dagens debattartikel Olof Petersson om Lennart Daléus avgång: "Förhastat döma ut centern"
Lennart Daléus avgång betyder inte att centerpartiet går under. Domedagsprofetiorna saknar stöd i historisk erfarenhet. Det skriver statsvetaren Olof Petersson i en analys. Centern har tvärtom bäst i svensk politik visat att ett parti genom intern omvälvning kan nå extrema framgångar. Centerns vägval nu blir en mätare på hela partisystemets förnyelseförmåga. Petersson menar samtidigt att Daléus avgång är ett belysande exempel på de problem som svensk demokrati brottas med. Kortsiktighet och taktik har kommit att dominera scenen.
Lennart Daléus avgång illustrerar i blixtbelysning några av problemen i dagens svenska demokrati. Bakom beslutet att lämna uppdraget som partiledare ligger uppenbarligen en rad faktorer, från direkta och näraliggande till mera indirekta och långsiktiga. Vid presskonferensen hänvisade Daléus till det dåliga valresultatet. Men även om detta varit en bidragande orsak så kan det inte ha varit den avgörande faktorn. En partiledare kan förvisso välja att avgå efter ett valnederlag, men om man väntar tills över halva mandatperioden har gått så måste det även ha funnits andra skäl som bidragit. Och Daléus gjorde ingen hemlighet av att det också varit de nedslående siffrorna i opinionsmätningarna som påverkat hans avgång. Det är inte första gång en svensk partiledare avgår av detta skäl. Maria Leissner motiverade 1997 sitt beslut att lämna ledningen för folkpartiet med att hon inte lyckats att lyfta partiet i opinionsundersökningarna. Därmed har två ledande politiker officiellt bekräftat att opinionsmätningarna blivit en bestämmande faktor i dagens politik. Väljarnas dom avkunnas numera inte endast på valdagen. Den formella förlängningen av valperioden från tre till fyra år har i detta avseende underordnad betydelse. Opinionsmätningarna har givit oss en permanent valrörelse. Från demokratisk synpunkt finns det flera problem med denna utveckling. Tanken med den representativa demokratin är att väljarna skall ge ett mandat för en viss bestämd flerårsperiod. Under denna tid är det de förtroendevalda politikerna som har att ta ansvar för politikens utformning. Först därefter är det väljarnas tur att fälla sin dom genom att utkräva ansvar. Opinionsmätningarna, tillsammans med massmediernas personfixering, leder till att kortsiktighet och taktik kommer att dominera över långsiktighet och sammanhang inom det politiska livet. Det är också intressant att notera att Daléus inte avsatts genom något internt uppror. Visserligen kan det ha funnits ett missnöje bland partiets medlemmar och förtroendevalda; stämningsläget är dock svårt att bedöma utifrån. Men av allt att döma har det inte funnits några öppet uttryckta, direkta krav på hans omedelbara avgång. De yttre krafterna i form av opinionsmätningar och mediebevakning har därmed visat sig vara mycket mäktigare än den interna partidemokratin. Tanken med folkrörelsepartier var trots allt att de viktigaste besluten om partiets inriktning, däribland givetvis frågan om vem som skall leda partiet, skulle avgöras i lugn och ro efter debatt i partiets egen organisation. Centerpartiet är förvisso inte ensamt om att ha problem med vitaliteten inom partiet. Som vi kunde visa i förra årets rapport från SNS Demokratiråd är de politiska partiernas sjunkande medlemstal ett av de stora problemen i svensk demokrati. För centerpartiets del är utvecklingen mycket illavarslande. Under 1990-talet tappade partiet 43 procent av sina medlemmar. I en självrannsakande analys efter valförlusten 1998 valde partiets analysgrupp att tala klartext. Under ledning av Andreas Carlgren skrev gruppen att centerpartiet under de gångna årtiondena "inte lyckats formulera sitt övergripande politiska uppdrag och sin position i det politiska landskapet". Den centerpartistiska valanalysen utmynnade i en plan för att nytt partiprogram, "för att kunna formulera visionen för Sverige efter folkhemmet". Man såg framför sig ett centerparti som blivit "en framtidsverkstad, där visioner prövas och nya politiska lösningar formuleras". Tillgängliga data om centerpartiets väljarutveckling, främst Sören Holmbergs väljarundersökningar, tyder emellertid på att vägen till förverkligandet av denna vision är mycket lång. Centerpartiet har en tyngdpunkt bland äldre väljare. Kärngruppen utgörs alltjämt av jordbrukare, men denna väljarbas blir allt smalare. Dels blir jordbrukarna en allt mindre del av befolkningen, dels har centern fått ökad konkurrens på hemmaplan. Vid valet 1998 röstade endast en dryg tredjedel av jordbrukarna på centern. Centerns starkaste områden ligger alltjämt i glesbygden. Partiets starkaste kommun är Mönsterås med 45 procent och i ytterligare några landsbygdskommuner fick man över 30 procent. Men utvecklingen är negativ. Samtidigt som centerpartiet så gott som helt marginaliserats i storstäderna har partiet också gått kraftigt tillbaka i övriga landet. Vid valet 1976 fick centern sammanlagt 44 procent av landsbygdsrösterna; vid valet 1998 hade andelen gått ner till 13 procent. Intervjuundersökningarna i samband med valen visar också att centerpartiets idémässiga profil har blivit alltmer otydlig i väljarnas ögon. Vid valet 1998 var det bara 34 procent av de tillfrågade som kunde nämna någon av centerns valfrågor. Alla andra partier hade högre siffror. En jämförelse med föregående val visade dessutom att trenden var negativ. Centerns ideologiska framtoning har blivit allt suddigare. Inget parti hade vid någon av de tidigare mätningarna framstått som så oklart. Dagens situation framstår som särskilt bekymmersam om man jämför med centerns position under 1970-talets början. Vid valet 1973 fick partiet 25,1 procent av rösterna och centern framstod som det ledande partiet inom det borgerliga blocket. Efter valet 1976 blev partiets ledare statsminister för den första borgerliga regeringen på fyra årtionden. Med denna utgångspunkt framstår centerpartiets väljarutveckling verkligen som en lång utförsbacke. Endast vid valet 1988 skedde en viss återhämtning. I övrigt har partiet kunnat inregistrera sju valnederlag efter varandra. Med 5,1 procent i det senaste valet börjar man komma i närheten av den hotande fyraprocentströskeln. Men bilden av den negativa utvecklingen är starkt beroende av hur man väljer startpunkt. Lika väl som att börja diagrammet år 1973 skulle man kunna välja årtalet 1956. Då hade partiet efter fyra förlustval kommit ner på den för tiden rekordlåga nivån på 9,4 procent. I detta närmast halvsekellånga perspektiv beskriver partiets utveckling en stor puckel. I val efter val kunde partiet utvidga sin väljarbas. Egentligen är dessa första årtionden betydligt mer sensationella än vad som sedan inträffat. I detta längre perspektiv är centern det främsta exemplet från svensk politik på hur ett parti förmår att genom en intern omvälvning bryta en trend och nå extrema framgångar. I övrigt får man gå utomlands för att finna motsvarigheter, till den tyska socialdemokratins självreformering i slutet av 1950-talet eller brittiska arbetspartiets omvandling under Tony Blair. Historikern Hans Albin Larsson har i sin avhandling "Partireformationen" beskrivit bondeförbundets omvandling till centerparti. Oddsen var förvisso dåliga. Med sin traditionella förankring i jordbrukargruppen syntes partiet vara dömt att långsamt förtvina i urbaniseringens och industrialiseringens tidevarv. Men partiet bytte namn och genomgick en idémässig förnyelse. Så småningom ledde kombinationen av glesbygdsintresse, miljö och kärnkraftsmotstånd till stora väljarframgångar. Också stadsbor började rösta centerpartistiskt. Under några år i början av 1970-talet attraherade partiet många ungdomsväljare. Av olika skäl lyckades partiet inte permanenta sina nyvunna framgångar. Den yttre konkurrensen på den borgerliga sidan blev också hårdare när ett alltmer målmedvetet moderat parti gjorde anspråk på den ideologiska och strategiska ledningen inom borgerligheten. En viktig del av svensk partihistoria är denna inbördes tävlan bland de borgerliga partierna. Ofta har denna rivalitet tagit sig uttryck i att två slår den tredje. Frågan är om en ny partiledare skulle kunna inleda en ny partireformation för centerpartiets del. I vissa avseenden har förutsättningarna faktiskt blivit bättre. Rörligheten inom valmanskåren är mycket större nu än på 1950-talet. Många väljare är beredda att pröva något nytt. Varje parti som lyckas förena trovärdighet med ideologisk tydlighet och framsynt ledarskap kan nå stora framgångar. Rör- lighetens baksida är givetvis att varje framgång riskerar att förflyktigas om man inte kan uppfylla väljarnas förväntningar. Den historiska erfarenheten visar alltså att centerpartiet, lika lite som något annat parti, är dömt att gå under. Det politiska landskapet i dag erbjuder stort handlingsutrymme och många möjligheter. Den representativa demokratin innebär att medborgarna som väljare kan ställa de politiska makthavarna till ansvar. Därför behöver systemet både en handlingskraftig regering och en vital opposition. I den svenska demokratitraditionen betraktas medlemsbaserade partier som en omistlig del av denna representationskedja. Men i dag har partierna stora interna problem. Därför blir centerpartiets vägval inte bara avgörande för partiets egen utveckling, utan också en mätare på hela partisystemets förnyelseförmåga. Olof Petersson