Som ordförandeland under detta halvår har Sverige inte bara att expediera löpande ärenden och se till att förhandlingsmaskineriet är välsmort. Sverige har också fått det tunga ansvaret att dra upp riktlinjerna för hur framtidens EU skall se ut. Uppdraget kommer från stats- och regeringscheferna vid toppmötet i Nice. Resultatet skall redovisas redan vid juni månads toppmöte i Göteborg.

Bedömningen av vad som hände i Nice går isär. Inför riksdagen förklarade Göran Persson att konferensen avslutats "framgångsrikt". Och förvisso lyckades man till sist komma överens om hur rösterna skall vägas och räknas i ett utvidgat EU.

Men priset blev högt. De enskilda medlemsländernas möjligheter att blockera beslut finns kvar inom många områden. Reglerna för att fatta beslut i ministerrådet har komplicerats ytterligare. Virrvarret av fördragstexter har blivit ännu mer oöverskådligt.

Av dokumenten från regeringskonferensen i Nice framgår också att inte ens stats- och regeringscheferna själva var nöjda. De bestämde att sammankalla en ny regeringskonferens 2004 för att reformera unionen.

DEN SVENSKA REGERINGEN har därmed fått en stor och svår uppgift. Toppmötet i Nice har begärt "en djupare och bredare diskussion om Europeiska unionens framtida utveckling". Det svenska ordförandeskapet skall uppmuntra "omfattande diskussioner med alla berörda parter: företrädare för nationella parlament och för den allmänna opinionen, politiska och ekonomiska grupper och grupper från universiteten, företrädare för det civila samhället". Dessutom skall det dussintal länder som nu ansöker om EU-medlemskap också knytas till processen.

En viktig uppgift är att åstadkomma en tydligare maktdelning mellan EU och medlemsstaterna. Uppdraget talar om "en mer exakt avgränsning" av unionens och medlemsstaternas behörigheter. Det gäller inte minst att precisera vad som menas med "subsidiaritet".

Den svenska regeringen får också ta över ett problem som toppmötena i såväl Amsterdam som Nice misslyckats med att lösa, nämligen att förenkla EU-fördragen för att göra dem tydligare och lättare att förstå.

Uppdraget från stats- och regeringscheferna gäller centrala aspekter av den representativa demokratin. Det handlar bland annat om att göra en översyn av de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen.

Genom att ta upp dessa frågor erkände Nicekonferensen "behovet av att förbättra och övervaka unionens och dess institutioners demokratiska legitimitet och öppenhet för att föra dem närmare medlemsstaternas medborgare".

Med all sannolikhet var Nice det sista toppmötet i sitt slag. Regeringskonferensen hade föregåtts av en lång och fruktlös rad av möten mellan ambassadörer och utrikesministrar. Enligt den franske utrikesministern hade man överlagt i sammanlagt 325 timmar. Trots dessa omständliga förberedelser slutade Nicemötet i stressiga och improviserade kompromisser.

Nice visade tydligt den mellanstatliga beslutsmetodens begränsningar. Det räcker inte med att regeringarnas företrädare samlas i stängda rum och försöker förhandla ihop sig. Resultaten blir magra och demokratin hamnar på mellanhand.

Den finländske statsministern har öppenhjärtigt erkänt den hittillsvarande metodens svagheter. "Problemet är att många av de regeringskonferenser som beslutar om dessa saker är fjärmade från den stora allmänheten. De arbetar utifrån den minsta gemensamma nämnaren. Någon form av enighet uppnås i sista minuten, för att alla parter skall ha någonting med sig hem i bagaget." Det kan tilläggas att Paavo Lipponen höll sitt tal i november, det vill säga redan före Nice.

Från demokratisynpunkt är det uppenbart att en så viktig fråga som Europeiska unionens framtid måste diskuteras under betydligt större öppenhet, debatt och mångsidighet. Först då har medborgarna möjlighet att självständigt kunna ta ställning på grundval av ett fylligt kunskapsunderlag.

Regeringen behöver inte börja från noll. Det finns redan ett antal praktiska förslag om hur man i stället skulle kunna lägga upp arbetet på att reformera EU-fördragen (www.sns.se/dr).

Det konvent som utarbetade Nicedeklarationen om grundläggande rättigheter i EU visade att viktiga europeiska frågor kan bearbetas gemensamt mellan de olika institutionerna och de nationella parlamenten, med full offentlig insyn och deltagande av organisationer och folkrörelser. Den tekniken bör kunna användas också i EU:s fortsatta utveckling.

I sitt tal i Brygge var Paavo Lipponen inne på en liknande tankegång. Han framförde där idén om ett "omfattande allmänt möte, där medlemsstaternas regeringar och nationella parlament, kandidatländerna samt EU:s institutioner är representerade. Det behövs en bred medverkan, eftersom vi nu har att göra med frågor som har en nära koppling till själva den nationella suveränitetens kärna".

EN FORSKARGRUPP VID Europauniversitetet i Florens har på uppdrag av EU-kommissionen utarbetat ett utförligt förslag till hur man kan förbättra proceduren för att reformera EU:s institutioner. Man behöver till exempel inte behålla regeln om att alla medlemsstater enhälligt måste godkänna alla fördragsändringar i stort som smått.

Förvisso är det viktigt att varje medlemsland även i fortsättningen måste kunna säga nej till grundläggande förändringar i det regelverk som styr EU. Bestämmelserna om hur många röster respektive land skall ha i ministerrådet är en sådan fråga.

MEN I MÅNGA andra frågor leder detta krav på enhällighet till en överhängande risk för beslutsblockering, särskilt i ett utvidgat EU med upp till 30 länder. I praktiken har det blivit omöjligt att ändra reglerna för EU:s institutioner. Detta strider mot ett fundamentalt demokratikrav. I en representativ demokrati måste folket och dess valda ombud kunna kontrollera och återkalla den makt som de överlåtit.

Forskargruppen i Florens föreslår ett nytt sätt att reformera EU:s institutioner genom att ge kommissionen ökad initiativrätt och Europaparlamentet makt att ge sitt samtycke. Domstolen i Luxemburg skulle också kunna granska om ändringsförslagen är rättsligt hållbara.

Forskarna utvecklar också tanken på att dela upp EU-fördragen i två delar. Unionens allmänna principer och de grundläggande bestämmelserna för EU:s institutioner skulle kunna samlas i ett kortfattat grundfördrag. Ett sådant skulle inte behöva ändras så ofta och skulle kräva enhällighet mellan medlemsstaterna.

Mer konkreta instruktioner för ministerrådet, kommissionen, Europaparlamentet, domstolen, revisionsrätten och andra EU-organ kunde formuleras i stadgor som skulle kunna justeras genom en enklare procedur och inte behöva godkännas av alla medlemsstater.

Mycket vore vunnet om man kunde samla de grundläggande spelreglerna för EU i ett enda, lättåtkomligt dokument. Som det nu är krävs det juridisk specialutbildning för att kunna tolka vad som står i grundfördragen.

Därför anser vi att det nu är dags att förverkliga den gamla tanken att ge EU en konstitution. Därmed är inte sagt att EU behöver utvecklas till en superstat. Nationalstaterna kommer att bestå under överskådlig tid. Men det är redan ett faktum att EU utvecklats till ett politiskt maktcentrum som inom flera områden har minst lika stor betydelse som staten, från den enskilde medborgarens horisont.

En av dagens stora samhällsfrågor är om globaliseringen har medfört en demokratiförlust. En realistisk analys av det gångna årtiondet måste komma till slutsatsen att europeiseringen åtminstone i vissa avseenden lett till att möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande har försämrats.

Men detta är ingen utifrån kommande, obönhörlig process. Internationaliseringen av det politiska livet kan, åtminstone på längre sikt, innebära en förstärkning av demokratin. Men då fordras flera genomgripande förändringar av politikens traditionella arbetsformer.

ETT EUROPEISKT OFFENTLIGT rum är en nödvändig förutsättning för ett levande samtal över nationsgränserna. För att skapa det behövs reformer på flera områden:

• Skolan måste bli mycket bättre på att undervisa om EU som en politisk gemenskap.

• Språkbarriärerna mellan olika länders massmedier måste attackeras så att vi får en livligare alleuropeisk debatt och en rikare spegling av skeenden och levnadsvillkor i olika delar av Europa.

• Partiernas aktiva medlemmar, inte bara på elitnivå, måste arbeta mycket mer gränsöverskridande.

• Den internationaliserade förvaltningens dolda beredningsprocesser behöver öppnas för insyn.

• De nationella parlamenten kan spela en mycket mer aktiv roll i det internationella beslutsfattandet.

Inte minst skulle EU kunna reformeras för att bättre tillgodose kraven på insyn, delaktighet och ansvarsutkrävande. Europadebattens ögon är i dag fästade på den svenska regeringen. Det är hög tid för en aktiv, offensiv svensk demokratipolitik för Europa.

Olof Petersson
Karl Magnus Johansson
Ulrika Mörth
Daniel Tarschys