Det är nog lika bra att börja vänja sig. Ordet demokratipolitik lär ha installerat sig för gott i samhällsdebatten.

Det är visserligen lätt att ironisera över det politiska språkets nymodigheter, men i detta fall är ordtillskottet befogat. Begreppet demokratipolitik fäster uppmärksamheten på att det demokratiska systemet kräver uppmärksamhet, omvårdnad och kanske en och annan reform för att se till att folkstyrelsens metoder anpassar sig till förändrade förutsättningar i omvärlden.

Just i dagens situation förefaller det vara extra angeläget att anlägga ett bredare och mer långsiktigt perspektiv på det politiska systemets utformning. Trots att svensk folkstyrelse har starka historiska rötter står det demokratiska systemet inför flera allvarliga utmaningar.

SVAGHETERNA NÄR DET gäller medborgarstyrelsen handlar framför allt om bristerna i den offentliga debatten och medborgarnas delaktighet i politiken. Rättsstatens problem gäller fri- och rättigheter och maktdelning. Också det politiska systemets handlingsförmåga uppvisar klara brister.

Demokratipolitik varken kan eller bör vara enbart statens ansvar. Åtskilliga av svagheterna i de politiska processerna hänger samman med faktorer som ligger utanför statens kontroll.

Trots betydelsen av det civila samhället, massmedier, företag, debattörer, kommuner och internationella organisationer återstår det faktum att staten har en huvudroll när det gäller utformningen av svensk demokratipolitik. De beslut som fattas av regering och riksdag har avgörande betydelse för folkstyrelsens framtid.

Därför är förväntningarna högt ställda på den demokratiproposition som regeringen väntas lägga fram mot slutet av året. Demokratiminister Britta Lejon har huvudansvaret för att tillgänglig kunskap i form av utredningar, forskningsrapporter och debattböcker omsätts i praktisk politik.

Forskarens roll är att bidra till debatten med faktaunderlag. Det händer att forskningsresultat är svårtolkade och vanskliga att lägga till grund för politiska reformer. Men mina egna erfarenheter i olika SNS-projekt under de senaste åren är att det framtonar en relativt entydig bild av vad som är huvudproblemen i den svenska folkstyrelsen och vilka reformer som förefaller mest angelägna.

Den offentliga debatten fungerar otillfredsställande. EU-medlemskapet och massmediernas dominans utarmar den politiska diskussionen. Därför krävs det exempelvis större öppenhet i EU:s beslutsprocess, vidgade möjligheter till olika slags medborgarinitiativ samt en förnyad riksdag som kan fungera som en livaktig arena för offentlig debatt.

Det politiska deltagandet sjunker och det finns ett utbrett misstroende mot EU, partier och politiker. Dessa problem påkallar en tydligare ansvarsfördelning i det politiska systemet, stärkt lokal självstyrelse och en större öppenhet för nya arbetsformer inom olika politiska institutioner, inte minst de politiska partierna.

MEDBORGARNAS RÄTTIGHETER REGLERAS i dag av ett svåröverblickbart system av nationell lagstiftning och internationella avtal. Diskussionen om EU:s framtid borde leda fram till ett nytt grundfördrag. Det behövs också en allmän översyn av de konstitutionella grunderna för det svenska politiska systemet.

Bristande maktdelning leder till oklarheter och försvårar insyn och ansvarsutkrävande. En demokrati som skall kunna fungera på flera nivåer parallellt fordrar en precisering av statens, EU:s och kommunernas uppgifter. Även om den statliga revisionen nyligen förstärkts finns det fortfarande behov av skärpt granskningsmakt.

Det politiska systemet riskerar att handlingsförlamas och behöver institutioner som kan fatta konsistenta och långsiktiga beslut. Mycket pekar på att det var ett misstag att avskaffa tvåkammarsystemet. Efter trettio års erfarenheter av ett extremt proportionellt och instabilt system har frågan om valmetodens utformning nu också hamnat på demokratipolitikens dagordning. Systemets svaghet gör sig framför allt påmint i tider av ekonomisk kris då den försvagade regeringsmakten hämmar det politiska systemets handlingsförmåga.

Dagens stora samhällsomvandlingar i form av internationalisering och individualisering kräver också nytänkande när det gäller politikens styrelseformer och medborgarens ansvar.

Internationaliseringen innebär problem för demokratin, men erbjuder också lösningar för demokratin. Globalisering och europeisering innebär att förutsättningarna för politiskt beslutsfattande förändras på ett dramatiskt sätt. En huvuduppgift för dagens demokratipolitik är att skapa mellanstatliga och överstatliga institutioner som uppfyller krav på medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft. Ett antal förslag kommer från SNS Demokratiråd om några veckor.

ÄVEN MED FORTSATT offentlig medverkan inom stora delar av välfärdspolitiken vidgas utrymmet för individuell valfrihet. Utvecklingen går därmed i riktning mot ökat personligt ansvar.

Medborgarens ansvar sträcker sig dessutom längre än till individuella rättigheter. Medborgarskapet omfattar också skyldigheter, inte minst för det demokratiska systemets fortlevnad. Diskussionerna kring tolerans, valdeltagande och politikerplikt speglar intresset för frågan om den enskilda individens förpliktelser.

Även om Britta Lejons demokratiproposition skulle uppfylla högt ställda förväntningar så är det frågan om den blir tillräcklig. Problemet med den nuvarande ordningen är att demokratipolitiken förpassats till en avskild och tillfällig scen. Några utredningsförslag, en pliktskyldig remissomgång, interna departementspromemorior, proposition, riksdagsdebatt och sedan fortsätter den politiska lunken som om inget hänt.

Men demokratifrågorna skiljer sig från alla andra delar av vardagspolitiken i ett väsentligt avseende. Demokratipolitiken handlar om hela det politiska systemets funktionssätt och borde därför egentligen genomsyra alla andra politikområden.

Därför borde demokratipropositionen också komma med förslag som i fortsättningen gör demokratipropositioner onödiga. Det politiska systemet borde vara organiserat så att det kontinuerligt kan övervaka och korrigera sig självt.

Låt mig komma med två, varandra kompletterande, förslag. Det ena är att ge riksdagen huvudansvaret för demokratipolitiken. Det andra är att inrätta en författningsdomstol.

Svensk debatt lider av en olycklig polarisering mellan politik och juridik. Det framstår som om en dragkamp: det juristerna vinner, det förlorar politikerna och vice versa. Men denna bild är missvisande. I stället för ett stelnat ställningskrig borde uppgiften vara att söka efter en fruktbar uppgiftsfördelning och samverkan mellan politik och juridik.

Det verkliga förhållandet i dagens Sverige är snarast att såväl politiker som jurister är svaga. Det politiska systemet har vid flera tillfällen kännetecknats av en allvarlig brist på handlingskraft. De svenska domstolarna har av historiska skäl en jämförelsevis svag ställning i det offentliga livet.

KONSTITUTIONELL DEMOKRATI BYGGER på en förening av medborgarstyrelse och rättsstat. Därför borde demokratipolitiken följa en parallell strategi. Den ena är att stärka riksdagen som folkets främsta företrädare. Den andra är att genom en författningsdomstol stärka den konstitutionella kontrollen.

Riksdagen skulle kunna vitaliseras genom ett tvåkammarsystem. Det ger utrymme för en mer varierad representation och inför ett element av politisk maktdelning. En extra kammare tillför speciell kompetens till lagstiftningsarbetet, skapar ett forum för friare och mer obunden reflektion, ökar antalet granskare av ett lagförslag och antalet granskningstillfällen samt inför större eftertanke i beslutsfattandet.

Ett tvåkammarsystem blir meningsfullt endast om de båda kamrarna skiljer sig åt när det gäller valsätt och uppgift. I början av 1960-talet var författningsutredningen inne på en modell med listvalsystem i sex större regioner. Därmed skulle det bli möjligt även för individer som inte passade att ge sig in i den politiska hetluften, men som ändå kunde anses bli goda riksdagsledamöter, att ta plats i riksdagen.

En sådan senat skulle kunna få som huvuduppgift att granska lagförslag från demokratisk och konstitutionell synpunkt och eventuellt få möjlighet att inlägga ett fördröjande veto. Ett sådant slags utbyggt konstitutionsutskott, med direkt mandat från väljarna, kunde stärka riksdagens debatterande och granskande roll.

En svensk författningsdomstol skulle lösa flera av de problem som i dag är förknippade med bristerna i fråga om konstitutionell kontroll.

LAGPRÖVNINGSRÄTTEN ÄR NUMERA inskriven i den svenska regeringsformen, men användningen inskränks av regeln att domstolar och myndigheter endast får bortse från grundlagsstridiga beslut av regering och riksdag om felet är uppenbart. Det finns i dag förslag om att avskaffa detta uppenbarhetskrav. Men att ge varje myndighet och domstol makt att bortse från riksdagsbeslut är problematiskt ur demokratisynpunkt. En förstärkt lagprövningsrätt borde därför anförtros ett speciellt organ, en författningsdomstol.

Enligt en europeisk konvention skall lokala självstyrelseorgan kunna få sina rättigheter prövade av ett oberoende judiciellt organ. i dag lever Sverige inte upp till detta krav. En författningsdomstol vore en lämplig instans dit kommuner och landsting kunde vända sig med klagomål mot statliga maktanspråk.

En svensk författningsdomstol skulle också kunna formulera och upprätthålla svenska konstitutionella traditioner i händelse av konflikt med den europeiska gemenskapsrätten. Som i fallet med den tyska författningsdomstolen skulle enskilda individer kunna framföra sina författningsbesvär. En författningsdomstol skulle från medborgarsynpunkt vara mer effektiv än dagens JO-ämbete.

En författningsdomstol skulle också vara lämpad för att pröva klagomål över valproceduren. Eftersom den nuvarande Valprövningsnämnden domineras av företrädare för riksdagspartierna kan dess opartiskhet ifrågasättas. Förtroendet för den representativa processen talar för en ändring.

Den allvarligaste invändningen mot en författningsdomstol är den svenska regeringsformens nuvarande karaktär. En europeisk forskargrupp som för SNS räkning granskat svensk demokrati svarade på frågan om Sverige behöver en författningsdomstol: först måste ni bestämma er för om ni över huvud taget vill ha en författning. Underförstått att dagens regeringsform inte fyller sin uppgift. Debatten om en svensk demokratipolitik leder därför in på den stora frågan om vi behöver en ny grundlag. Till detta återkommer jag i en andra artikel.