Kravallerna i Göteborg kommer att bilda minnets slutvinjett från det svenska ordförandeskapet. Men även om våldet vunnit den kortsiktiga kampen om uppmärksamhet är dess politiska inflytande lika med noll. Toppmötet kunde genomföras som planerat och beslutsfattandet påverkades inte.

Man skall heller inte överdriva konsekvenserna för det fortsatta EU-arbetet. Säkerhetsarrangemangen kan behöva ses över, men det är en polisiär och inte en politisk fråga. Europeiska rådets möten kan knappast bli mer slutna än de redan är i dag och man har redan av andra skäl beslutat att förlägga fler toppmöten till Bryssel.

Desto större betydelse får antagligen de stora fredliga demonstrationerna. Göteborg blev en mötesplats för samtal mellan EU-politiker och frivilligorganisationer. För diskussionen om Europasamarbetets framtida utformning kan denna dialog bli en förebild.

ÅTSKILLIGA AVHANDLINGAR KOMMER att ägnas det halvår då Sverige stod i centrum för europeisk och stundtals även global politik. Även om den definitiva utvärderingen måste anstå, går det redan i dag att dra vissa slutsatser.

Tidigare ordförandeländer har ofta fått erfara att plötsliga händelser kullkastat all noggrann förhandsplanering. Men årets första hälft har varit relativt lyckligt förskonad från större katastrofer.

Det allvarligaste som hände var utbrottet av mul- och klövsjuka på toppen av problemen med galna ko-sjukan. Som Europas ledare genomdrev Göran Persson det strategiska beslutet att inte aktualisera den större frågan om EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Fallet illustrerar en viktig del av ordförandeskapet, att kunna utöva makt över den politiska dagordningen.

Eftersom relativt få yttre händelser störde planerna fick Sverige relativt stor möjlighet att genomföra ordförandeskapet efter de uppdragna ritningarna. Av allt att döma har själva förhandlingsmaskineriet varit väloljat. Sverige är bra på att administrera.

NÄR DET GÄLLER det politiska resultatet bör man i första hand utgå från de mål som den svenska regeringen själv satte upp i höstas. Statsvetaren Jonas Tallberg, som håller på med en bok om ordförandeskapet, skrev tillsammans med en kollega en artikel som uttryckte stark oro (DN Debatt 18 december). Regeringens strävanden såg ut att misslyckas.

Så var då den allmänna bedömningen. Miljön och sysselsättningen, två av regeringens tunga frågor, skulle nog klaras med framgång. Farhågorna gällde öppenheten och utvidgningen. Som neutralt ordförandeland skulle Sverige paradoxalt nog ha svårare att driva sina egna favoritfrågor. Ambitionerna var så högt ställda att de bäddade för besvikelse.

Till allmän överraskning tycks utfallet nu ha blivit precis tvärtom. Öppenheten och utvidgningen har gått bättre än väntat. Bakslagen har kommit i frågorna om miljö och sysselsättning.

FÖRHANDLINGARNA OM OFFENTLIGHETSPRINCIPENS tillämpning inom EU ledde till slut fram till en lösning som visserligen inte tillgodosåg Sveriges alla krav, men som ändå utmynnade i en försvarbar kompromiss. Vi behöver inte själva ge avkall på vår offentlighet. De nya reglerna innebär ökad öppenhet inom EU.

När det gäller EU:s utvidgning hade Göran Persson i förväg lovat att bana väg för ett politiskt genombrott, men varit försiktig med att precisera detaljerna. Lördagens beslut om en mer precis tidtabell betyder att det svenska ordförandeskapet lyckats ge en tydlig och positiv signal till ansökarländerna.

Det gångna halvåret har dessutom inneburit påtagliga framsteg i det praktiska förhandlingsarbetet. De svenska diplomaterna har inte minst lyckats med den svåra uppgiften att ena de femton nuvarande medlemsstaterna kring gemensamma ståndpunkter. Särskilt uppmärksammad blev framgången att klara av den omtvistade frågan om arbetskraftens fria rörlighet i ett utvidgat EU.

Att miljöbesluten inte blev så skarpa som många hoppats beror på flera faktorer, inte minst på att kommissionens initiativ kom så sent. Huruvida det svenska ordförandeskapet hade kunnat göra mer är i dag vanskligt att bedöma, men Göteborg kommer knappast att få samma rang i miljödiplomatins historia som Stockholm, Montreal och Kyoto.

Sysselsättningen var egentligen huvudämnet för toppmötet i mars. Detta område är politiskt intressant, eftersom beslutsfattandet här är annorlunda organiserat än i övrigt. Lagstiftning spelar en underordnad roll och därmed marginaliseras Europaparlamentet och EU:s domstol. I stället har regeringarna makten över både initiativ och genomförande.

Den öppna samordningsmetod som används för sysselsättningen kan visserligen ha sina fördelar när det gäller flexibilitet. Varje land kan själv välja medel för att uppnå de gemensamma målen. Nackdelen är att den mellanstatliga samarbetsformen kan leda till handlingsförlamning. Det räcker med att ett enda land sätter sig på tvären, såsom fransmännens vägran att avreglera sin elmarknad. Här ligger förklaringen till att de femton stats- och regeringscheferna inte lyckades nå längre.

DE BÅDA TOPPMÖTENA blev egentligen mest kända för det som hände utanför själva mötesförhandlingarna. Att Putin besökte Stockholm och Bush Göteborg vittnar om att EU mer och mer blir en egen, självständig aktör på världspolitikens scen. Vid sidan om statsministern är det därför utrikesministern och försvarsministern som har kommit att stå i förgrunden för vårens internationella politik. Endast framtidens historiker kan säga varför ett öppet krig i Makedonien ännu så länge har kunnat förhindras, men att EU:s agerande spelat en roll förefaller ostridigt.

Även om det svenska ordförandeskapet inom ett antal områden varit relativt framgångsrikt finns det ett stort misslyckande. Vid toppmötet i Nice fick Sverige i uppdrag att förbereda diskussionen om Europas framtid. Regeringens passivitet innebär att Sverige har missat ett gyllene tillfälle att bidra till den europeiska debatten.

Nice-beslutet i december innebar att EU ändrade sina beslutsregler i syfte att bereda plats för de tolv länder som nu förhandlar om medlemskap. Mycket kritik har riktats mot den lösning som stats- och regeringscheferna efter nattmangling kom fram till. Enligt en ny rapport från forskarnätverket CEPR medför de nya reglerna att det i praktiken kommer att bli svårare, inte lättare, att fatta beslut inom EU.

Stats- och regeringscheferna var uppenbarligen själva medvetna om att deras beslut inte blev någon succé. Man bestämde att omedelbart inleda arbetet på fortsatta reformer. Ett nytt beslut ska fattas vid en regeringskonferens 2004. Man hade också tagit intryck av kritiken mot den slutna och elitstyrda beslutsordning som hittills använts.

I en förklaring om unionens framtid fick det svenska och belgiska ordförandeskapet år 2001 i uppdrag att uppmuntra till omfattande diskussioner med alla berörda parter. Dokumentet från Nice nämner uttryckligen företrädare för de nationella parlamenten och den allmänna opinionen, det vill säga från det politiska livet, näringslivet och universitetsvärlden, företrädare för det civila samhället med mera. Kandidatländerna skall också knytas till denna process.

Sverige fick i uppgift att lägga fram initiativ i en rapport till toppmötet i Göteborg så att EU i december ska kunna bestämma den fortsatta processen.

Det dokument som regeringen sent omsider presenterade är något av det mest innehållslösa som förekommit i EU:s historia. Man redovisar att man inrättat en webbplats och berättar om vilka debattinitiativ som tagits inom medlemsländer, ansökarländer och EU-institutioner. På de avslutande sidorna antyder man i allmänna ordalag att det finns förslag om att tillkalla en grupp med vise män och att inrätta ett konvent eller ett öppet debattforum. Mer står det inte.

Visserligen var Nice-initiativet inte känt när regeringskansliet i höstas författade programmet inför ordförandeskapet, men med politisk vilja kunde regeringen ha åstadkommit mycket mer. Regeringen kunde tydligare förklarat hur den själv ser på det europeiska samarbetsprojektets framtid. Som vi visar i den nya rapporten från SNS Demokratiråd finns det också en rad praktiska förslag om hur man kan få till stånd en levande debatt tvärs över nationsgränser och språkbarriärer. Med Sveriges tradition av folkstyrelse och öppenhet skulle vi kunna visa hur man skapar ett europeiskt offentligt rum.

Regeringens senfärdighet innebär inte bara att Sverige missat en unik möjlighet att bli en aktiv, konstruktiv part i den europeiska framtidsdebatten. De för EU-projektets fortsättning så viktiga förberedelserna inför beslutet 2004 har förlorat ett värdefullt halvår.

De statsvetenskapliga studierna om ordförandeskapets betydelse pekar på att orsaksflödena ibland kan gå i omvänd riktning. Frågan är alltså inte bara hur Sverige har påverkat EU utan också hur EU har påverkat Sverige. I regeringens planläggning har denna aspekt uppenbarligen spelat en viktig roll. Genom en välmatad webbplats, geografiskt utspridda ministermöten, unga reportrar och andra informationsinitiativ har man velat stärka EU-projektets förankring i det svenska folkdjupet.

Nyhetsrapporteringen om opinionsläget har varit motstridig och inte alltid korrekt. Störst tillförlitlighet som källa har Statistiska centralbyråns undersökningar. Den senaste genomfördes i maj och omfattar ett urval om strax under sju tusen tillfrågade personer. Uppgifterna kan jämföras med motsvarande mätning i november.

SCB GER KLART besked på en viktig punkt. Svenskarnas inställning till EU har inte förändrats under det gångna halvåret. Motståndarna till det svenska EU-medlemskapet var exakt lika många (42,5 procent) både i november 2000 och i maj 2001. Eftersom en oförändrad femtedel av allmänheten saknar uppfattning är anhängarna alltjämt färre än motståndarna.

SCB mäter också inställningen till EMU. Här har det ägt rum en signifikant förändring. Andelen som skulle rösta ja till en svensk anslutning till EMU har ökat från 27,8 procent till 31,3 procent.

Man bör dock inte dra några större växlar på denna vindkantring. EMU-opinionen är helt enkelt på väg tillbaka till läget före Danmarks EMU-nej i september.

Det svenska ordförandeskapet har passerat utan att svensk EU-opinion förändrats. Inte heller märks några förskjutningar i skillnaderna mellan olika delar av landet. Klyftan mellan den EU-negativa landsbygden och de EU-positiva storstadsområdena är oförändrat stor. Kvinnornas mer kritiska inställning håller också i sig.

Även om Göran Persson med sina ministrar och diplomater uppträtt med viss framgång vid mötena med de europeiska kollegerna har regeringen ännu inte lyckats övertyga fler av de egna medborgarna om EU-projektets förträfflighet.