Den största faran med det svenska ordförandeskapet är att det har tagit slut. Här skulle man både inför omvärlden och den svenska allmänheten visa att Sverige äntligen är en fullvärdig medlem av EU. Till en och annans förvåning lyckades svenska företrädare spela en aktiv ledarroll, inte bara inom EU utan stundtals även i världspolitiken.

Men efter de sex månadernas anspänning riskerar luften nu att gå ur svensk Europadebatt. Högvarvade statsråd, UD-tjänstemän och Europareportrar försvann på välförtjänta semestrar. Konsumtionen av broschyrer, webbsändningar och specialprogram verkar ha efterlämnat en bestående mättnadskänsla. Nej, inte ytterligare ett inlägg om EU ...

MEN DEN EUROPEISKA debatten fortsätter och blir bara mer intensiv. I slutet av juli kom Romano Prodi med kommissionens vitbok om förbättrad styrning (European governance). Det mottogs med en gäspning av svenska medier, om de alls noterade nyheten. För lågvattenmärket stod Expressen, som i ett kort ledarstick föreslog att hela kommissionen i Bryssel borde packa ihop.

Ändå är det ett viktigt dokument, som kan komma att påverka både europeisk och svensk politik. Än så länge rör det sig mest om allmänna idéer och riktlinjer. Men under den närmaste tiden ska tankarna preciseras och omsättas till praktiska reformer. Då gäller det att vara med.

Svenska bidrag till den debatten har reella möjligheter att påverka. Under ordförandeskapet duckade regeringen för EU:s framtidsfrågor. Man ville ogärna ta upp sådana frågor för att inte trassla till diskussionen om utvidgningen. Fanns det en del skäl för detta då så finns de i varje fall inte kvar nu. Fortsatt svensk passivitet innebär i praktiken att vi överlåter åt andra att bestämma över vår framtid.

Bakgrunden är allvarlig nog. Dagens femton medlemsländer har överlämnat stora delar av sin beslutsmakt till Europeiska unionen. EU:s beslutsformer är delvis föråldrade och har ännu inte anpassats till de krav som dagens medborgare ställer på insyn och delaktighet.

EU håller också på att vidga sitt inflytande inom många områden. Fördragen är mycket elastiska, och allt fler frågor tas upp inom unionen. Där kompetens att utfärda bindande regler saknas utvecklar man i stället nya former för harmonisering eller mjuk normgivning, så kallad soft law.

Samtidigt står EU inför en rejäl utvidgning. Efter de positiva signalerna från toppmötet i Göteborg är det inte uteslutet att unionen får ett tiotal nya medlemmar redan inom tre år. Även om Nicemötet i december nödtorftigt modifierade omröstningsreglerna återstår stora reformer.

Budskapet i Prodis vitbok är kärvt. Det som hittills planerats räcker inte. Förändringar av EU:s egna institutioner och formella beslutsmetoder är nödvändiga, men inte tillräckliga. EU:s arbete måste ses i ett vidare perspektiv. Kontakterna med frivilliga organisationer, kommuner och regioner behöver förstärkas. Sättet att förbereda EU-beslut bör bli mer öppet.

DEN UTGÅNGSPUNKTEN ÄR värd att ta på allvar. Vitboken understryker att man bör ställa samma krav på EU som på etablerade demokratier. Det är samma tankar som vi nyligen framfört i "Demokrati utan utland", årets rapport från SNS Demokratiråd.

När kommissionen talar om öppenhet och deltagande är det två viktiga delar av den medborgarstyrelse som är grundläggande för varje demokrati. Möjligheten att utkräva ansvar är en viktig del av rättsstatens krav på den offentliga sektorns organisation. Slutligen utgår rapporten från att den förda politiken måste vara enhetlig och effektiv.

Prodi har redan fått en del bassning för att rapporten är alltför allmänt hållen. Den kritiken väger dock inte särskilt tungt. Om man vill inleda ett stort reformarbete måste man börja med att klargöra sin värdegrund och dra upp de stora riktlinjerna. Det kan knappast vara fel att anknyta till de demokratiska principer som varit vägledande för Europas stater och lokala självstyrelseorgan. De bör tilllämpas också inom EU.

Problemet är ett annat. Vad som saknas i vitboken är framför allt en insikt om att den kombinerade uppgiften att utveckla en europeisk gemensamhetskänsla och att ge unionen en starkare demokratisk förankring kräver stora investeringar i utbildning, kultur och kommunikation.

Medborgarnas misstro är ännu betydande. Irlands nej till Nicefördraget och globaliseringsmotståndarnas protester vittnar om att det ännu finns en stor oförståelse inför EU-projektet. Kommissionens opinionsmätningar (den så kallade Eurobarometern) tyder på att invånarna i många medlemsländer snarast har blivit mer kallsinniga till EU.

Att vi i första hand känner oss hemma i våra nationalstater är självfallet inte fel.

SÅ BÖR DET förbli. Den nationella identiteten har vuxit fram under lång tid. Skolan, kulturen och medierna skapade gemensamma referensramar.

Den europeiska gemenskap som behövs för att trygga freden och välfärden i vår del av världen måste byggas upp på ett liknande sätt. Återigen handlar det främst om utbildning och kultur, om föreningar och nätverk. Ska demokratin kunna fungera på europeisk nivå räcker det inte med representanter i fjärran institutioner. Då måste det finnas en plats också för medborgarna, en plats för samtal, möten, impulser och kontakter.

Vitboken tar några steg i rätt riktning. En stor del av rapporten ägnas åt samspelet med andra politiska aktörer än regeringar och parlament. Man vill vidga kontakterna med folkrörelser och ideella organisationer. Kommissionen tänker sig också att kommuner och landsting ska få en viktigare roll i EU, både när det gäller att förbereda och att genomföra beslut.

Här har en del redan skett. Under de senaste femton åren har regioner och kommuner fått ett ökat ansvar för att sätta i verket beslut om exempelvis strukturfonder och miljö. Men det har hittills handlat mer om lokal utveckling än om kontaktytorna med omvärlden.

En acceptabel demokrati inom EU kräver ett fungerande "offentligt rum", en utaecklad rapportering om vad som händer runt om i Europa, vidgade möjligheter till diskussioner och kontakter över språkgränserna. Grunden måste läggas redan i skolan. Kultur och massmedier kan också spela en viktig roll.

Det är inte bara i Sverige som mediernas utlandsbevakning är ett sorgligt kapitel. Runt om i hela Europa speglas utvecklingen i EU alltför sparsamt och knapphändigt. I den "strukturpolitik för demokrati" som vi förordar i SNS-rapporten är ett stöd till bättre nyhetsförmedling och vidgad debatt över gränserna ett viktigt inslag. Flerspråkiga tv-kanaler finns redan och skulle kunna utvecklas vidare.

Lokal, regional, nationell, europeisk eller global demokrati utgör inte konkurrerande alternativ utan kompletterar varandra. Folkstyrelsens idéer kan inte begränsas till en enda geografisk nivå. Som vi utvecklar i rapporten går utvecklingen i riktning mot flernivådemokrati, en kombination av demokratiska samfälligheter av olika storlek och funktionssätt.

DEMOKRATINS VÄRDEGRUND ÄR densamma, men de praktiska arbetsmetoderna skiljer sig beroende på hur många människor som ingår i den demokratiska samfälligheten. En liten landsbygdskommun behöver inte en lika specialiserad och komplex organisation som en federal jättestat.

En samlad demokratipolitik måste inriktas inte bara på att få till stånd en fungerande maktfördelning mellan de olika territoriella enheterna, utan också på att beakta de speciella förutsättningarna för global, europeisk, nationell, regional och lokal demokrati. Försöken att förnya och förstärka demokratin kan inte längre koncentreras till en enda territoriell nivå.

Det är i detta perspektiv som Prodis vitbok blir ett intressant debattinlägg. Mot slutet vidgar rapporten perspektivet till den globala nivån. Hur Europa lyckas lösa sina styrningsproblem får konsekvenser för den politiska utvecklingen också i andra delar av världen. Man kan dra en parallell med miljöpolitikens idé om hållbar utveckling. En hållbar demokratipolitik förutsätter en global rättsordning och legitima former för multilaterala förhandlingar.

Här har EU en viktig, i själva verket unik roll som pådrivare. Det är i första hand genom EU som vi i dag kan verka för en rad angelägna förändringar i det globala systemet. Men ska det lyckas måste vi också ta itu med svagheterna i EU:s egen demokrati.