Sakta men säkert minskar medlemsbasen för det svenska föreningslivet. Mellan 1992 och 2000 sjönk andelen föreningsaktiva från 52 till 44 procent. Numera saknar tio procent av befolkningen kontakt med organisations-Sverige i det avseendet att de inte är med i någon förening över huvud taget.

Nedgången gäller de flesta föreningstyper, såsom fackliga organisationer, kulturföreningar, motororganisationer, ak-tiespararorganisationer, konsumentkooperationen, frivilliga försvarsföreningar samt kvinnorörelsen och fredsrörelsen. Andelen som är med i miljörörelsen har minskat från 8,5 till 4,2 procent.

Endast inom några få områden stiger organisationsgraden. Pensionärsorganisationerna har fått något fler medlemmar, liksom patient- och handikappföreningar. Men undantagen förändrar inte den allmänna bilden. Det sammanlagda antalet föreningsmedlemskap minskar.

UPPGIFTERNA KOMMER FRÅN Statistiska centralbyråns stora mätning av levnadsförhållanden. Lars Häll, som ansvarat för undersökningen, har sammanställt ett arbetsmaterial, som efter att ha sänts till justitiedepartementet blivit offentlig handling. Huvudrapporten kommer i april nästa år.

Mätningen baseras på ett stort material. Ett representativt urval på över fem tusen personer i åldrarna 16-84 år har intervjuats. Eftersom frågorna varit identiska vid de båda mättillfällena ger det gedigna materialet möjligheter att i detalj analysera vad som hänt med medborgarnas samhällsdeltagande under 1990-talet.

De politiska partiernas medlemskris kommer tydligt till uttryck. Andelen som uppger att de är partimedlemmar minskade från 11,2 till 7,3 procent. Vår slutsats i förra årets rapport från SNS Demokratiråd besannas. Skulle utvecklingen fortsätta i samma takt har partierna om något drygt årtionde inte längre kvar några medlemmar.

SCB-undersökningen visar att medlemskrisen inte är begränsad till de politiska partierna, utan drabbar också både äldre och nyare delar av föreningslivet.

Tillbakagången är särskilt märkbar i yngre generationer. I åldersgruppen 16-24 år ökade andelen helt föreningslösa från 13 till 24 procent. Däremot steg aktiviteten ytterligare något bland de äldre. Det är inte bara pensionärsorganisationer som numera gör skäl för namnet.

En avvikelse från den allmänna trenden är att medlemskapen har ökat något i lokala aktions- och utvecklingsgrupper. Men inte heller här är ungdomarna särskilt aktiva. Tvärtom domineras dessa lokala grupper av medelålders och äldre. Den typiske medlemmen är en relativt välutbildad, medelålders man i landsorten, förvisso utan invandrarbakgrund.

DET LIGGER NÄRA till hands att dra paralleller med Robert Putnams uppmärksammade rapporter om amerikanernas fallande organisationsdeltagande. Hans bok om den ensamme bowlaren kom nyligen ut i svensk översättning på SNS förlag. I Putnams perspektiv står inte bara den politiska demokratin utan hela samhällsstrukturen inför en allvarlig kris. Enligt honom signalerar de dalande medlemssiffrorna en urholkning av det sociala kapitalet.

Man ska dock vara försiktig att dra alltför långtgående slutsatser av medlemstalens nedgång. Redan SCB-mätningen visar att det inte finns någon enhetlig trend när det gäller andra former av politiskt engagemang.

Vissa politiska uttrycksformer har visserligen blivit mer ovanliga under 1990-talet. De som på frågan om hur man själv brukar göra om man är med i sällskap där samtalet kommer in på politisk svarar att man inte ens bryr sig om att lyssna har ökat från 6,9 till 9,5 procent.

Men i andra avseenden noteras oför- ändrat eller stigande deltagande. Jämfört med 1992 var det 2 000 fler som uppgav att de tagit kontakt med tjänsteman eller förtroendeman för att försöka påverka. Det är också fler som skrivit insändare eller artiklar och som undertecknat upprop. Deltagandet i demonstrationer har ökat något när det gäller lokala frågor, även om det stagnerat i övriga frågor.

Demonstrationer är intressanta eftersom de särskilt engagerar ungdomar, inte minst tjejer. Över var fjärde kvinna i åldern 16-24 har deltagit i någon demonstration för att försöka påverka något som man tycker är fel i den egna kommunen.

Frågan om svenskarnas föreningsen-gagemang ökar eller minskar behandlades också i en rapport till Demokratiutredningen 1999. Eva Jeppsson Grassman och Lars Svedberg redovisade där en undersökning enligt vilken den andel av befolkningen som utfört frivilliga insatser ökat något mellan 1992 och 1998.

DENNA OBSERVATION KAN verka skilja sig från slutsatserna i både den nya SCB-undersökningen och i SNS Demokratiråd 1998, där vi rapporterade en minskning av medlemskap, deltagande och förtroendeuppdrag i föreningar. Mätningarna är emellertid inte helt jämförbara. En detaljredovisning visar också att det inte varit fråga om någon ökning av traditionella typer av föreningsinsatser såsom styrelseuppdrag, informations- och opinionsarbete samt utbildning och ledarskap. Det är framför allt kategorin "andra insatser" som växt. Hit räknas "föga formaliserade insatsformer: skjutsning av barn och pensionärer, att arrangera underhållning, tvätta kläder åt ishockeylag och liknande".

Därmed stämmer bilden med medborgarundersökningarna i Maktutredningen och demokratirådet. När vi jämförde vad som hänt mellan 1987 och 1997 fann vi exempelvis att det blivit allt fler skolbarnsföräldrar som varit med och påverkat förhållandena i skolan och småbarnsföräldrar som deltagit i aktiviteter som hade att göra med barntillsynen. Det verkar alltså som att "vardagsmakarna", för att använda danska forskares uttryck, blivit allt fler, medan eldsjälarna i det traditionella föreningslivet blivit allt färre.

Många invånare är i dag aktiva och engagerade. Däremot tar sig deltagandet ofta andra vägar än genom de traditionella kanalerna. Slutsatserna som vi drog i demokratirådet 1998 verkar dessvärre fortfarande vara giltiga.

Mot bakgrund av det svenska idealet om partier och folkrörelser med en relativt bred medlemsförankring ger utvecklingstendenserna förvisso anledning till stor oro.

MEN DÄRIFRÅN ÄR det ett långt steg att dra slutsatsen att det rör sig om en all-män minskning av det sociala kapitalet. Ett problem med Robert Putnams tes är att själva grundbegreppet socialt kapital är så allomfattande och därmed vagt i konturerna. Socialt kapital kan innefatta både formella och informella nätverk, men också psykologiska faktorer som förtroende och mellanmänsklig tillit.

Som global generalisering stämmer inte Putnams tes. Det finns inga belägg för att det sociala kapitalet minskar. I internationella jämförelser framstår USA som ett undantag. Sverige har visserligen problem med fallande medlemssiffror när det gäller partier och folkrörelser, men som Bo Rothstein visat finns det inga tecken på att de sociala nätverken försvagas eller att det mellanmänskliga förtro- endet minskar. Visserligen är det ett väldokumenterat faktum att allmänhetens förtroende för politik och partier sjun-ker, men orsaken härtill är inte det sociala kapitalet utan snarare de politiska institutionernas bristande förnyelseför-måga.

Länge såg det också ut som om folkrörelserna hade löst ett av demokratins stora problem: att människor är formellt lika men i realiteten olika. I internationellt perspektiv framstod Sverige som ett av de bästa exemplen på hur den politiska ojämlikheten hade motverkats. Folkrörelserna skolade generationer av arbetare och bönder till aktivt deltagande i det politiska livet.

MEN DE NORDISKA ländernas särdrag verkar nu vara på väg att försvinna. En norsk forskargrupp under ledning av Per Selle i Bergen visar att de resursstarka fått ökat inflytande över organisationernas liv och utformning.

Det är högutbildade och höginkomsttagare som alltmer behärskar folkrörelserna. Ledning och administration tas över av personer med hög formell utbildning. De som står utanför arbetsmarknaden är däremot svagt representerade.

Den nordiska typen av folkrörelser har tidigare lyckats förena social gemenskap på lokal nivå med utåtriktad politisk aktivitet på riksnivå. De norska forskarna iakttar nu en tudelning av organisationslivet. Den lokala nivån separeras från den centrala.

På många orter kan det finnas en relativt välutvecklad flora av aktionsgrupper och byalag. De kan förvisso gynna social gemenskap och intern demokrati. Men många av dessa lokala grupper saknar anknytning till riksomfattande organisationer.

Samtidigt dyker det upp allt fler riksorganisationer som saknar den traditionella folkrörelsens demokratiska förankring. Det rör sig om professionellt styrda organisationer som fungerar som politiska påtryckningsgrupper.

Banden som tidigare utgick från den lokala nivån där aktiviteten ägde rum, in i de nationella och internationella sammanhangen där besluten fattas, håller på att försvagas.


Olof Petersson