Till DN:s hemsida

DN Debatt 16 december 2001

Olof Petersson kritiserar fyraprocentsspärren till riksdagen:
"Valsystemet knakar i fogarna"
Nästa års val riskerar att avgöras av taktik-röstande marginalväljare som famlar omkring stödda på bräckliga opinionsmätningar. Orsaken är den godtyckliga fyraprocents-spärren till riksdagen, skriver statsvetaren Olof Petersson. Spärrgränsen sattes för att koncentrera partisystemet till några få huvudalternativ, men så fungerar den inte längre. Med många partier just över spärren kan slumpen avgöra var mandaten och därmed regeringsmakten hamnar. Valsystemet börjar knaka i fogarna, menar Olof Petersson. Han ser också tecken på att de etablerade partierna i riksdagen ändrar spelreglerna för att stärka sin egen ställning. Premiär. Birger Schlaug och Eva Goës jublar på miljöpartiets valvaka 1988. De gröna blev det första nya partiet som tog sig över fyraprocensspärren till riksdagen. Men spärren är godtyckligt satt och fungerar inte som det var tänkt, menar statsvetaren Olof Petersson.


När svensk demokrati skulle behöva en grundläggande författningsdebatt sysslar regeringens utredare med Kalle Anka-partier.

Under ledning av Ulf Lönnqvist lägger Författningsutredningen fram ett förslag om att fantasipartier och andra tillskrivna partibeteckningar i fortsättningen ska föras till högen med ogiltiga röster. Endast i förväg registrerade partier ska inräknas bland de giltiga rösterna. Förslaget kan ses som en oväsentlig detalj, som bara tillkommit för att skapa ordning och reda. Men i vissa lägen kan ändringen få avgörande parlamentarisk betydelse.

Fyraprocentsspärren tillämpas nämligen på partiernas röstetal räknat i procent av totala antalet giltiga röster. Om fantasipartierna nu inte längre räknas in så minskar procentbasen. Ett parti som tidigare skulle fått 3,9 procent får nu en något högre andel, kanske 4,1 procent. Partier som balanserar på gärdsgården skulle därmed räddas kvar i riksdagen.

En tolkning är att de etablerade partierna, som redan är representerade i riksdagen, vill stärka sin egen ställning. Regeringens förslag att ändra reglerna för partifinansiering pekar i samma riktning. Avtrappningsreglerna ska skärpas. Partier som ramlar ur riksdagen ska inte längre lika lätt få stöd. Propositionen hänvisar uttryckligen till ny demokrati efter 1994.

Dessa ändringar i de politiska spelreglerna pekar egentligen på ett grundläggande problem. Fyraprocentsspärren är godtycklig. Syftet är förvisso vällovligt. Partisystemet kan inte vara alltför fragmenterat om riksdagen ska fungera som bas för en handlingskraftig regering. Alla parlamentariska demokratier har någon form för över- representation av stora partier.

Men trösklarna för småpartier kan utformas på många sätt. I vårt förra valsystem fanns en mjuk och automatisk spärr genom utformningen av valkretsarna och mandatfördelningen. Valet av just fyra procent var knappast resultatet av någon större statsmannakonst.

Socialdemokraterna ville ha tre procent för att vara säkra på att kommunisterna skulle komma in i riksdagen som röststöd, medan folkpartiet ville ha fem procent för att försvåra för kristdemokraterna som nybildat och konkurrerande parti. Det valsystem som infördes 1970 är ett typiskt uttryck för svensk kompromisskultur. Problemet med att sätta en skarp gräns vid ett bestämt procenttal skapar ett utrymme för taktikröstning. Valforskarna har kunnat belägga att "Kamrat fyra procent" är en realitet. Det har förekommit att socialdemokrater på vänsterkanten röstat på vänsterpartiet för att rädda ett socialistiskt flertal.

Motsvarande fenomen finns också inom borgerligheten. Det betyder att ett antal väljare inte röstar på sitt bästa parti, utan känner sig tvingade att gå efter sina andrapreferenser. Vetskapen om att andra också röstar taktiskt leder till komplicerade beslutsproblem. Tänk om alla andra också röstar taktiskt ... Men tänk om andra avstår från att rösta taktiskt därför att de tror att alla andra röstar taktiskt, och så vidare.

Fyraprocentströskelns utrymme för taktikröstning ger också opinionsmätningarna en stor roll. Särskilt i valrörelsens slutskede kan informationen om partiernas ställning bli helt avgörande. Mycket av den politiska debatten nästa år kommer antagligen att kretsa kring om folkpartiet och miljöpartiet, kanske också centerpartiet, har chans att klara fyra procent.

Problemet är att opinionsmätningarna i allmänhet saknar tillräcklig kvalitet. Valbarometrarna kan ge en ungefärlig bild av partiernas popularitet och beskriva de stora förändringarna. Men de duger inte för att dra slutsatser om tiondels procent. Det finns flera felkällor förknippade med intervjumätningarna. Urvalet ger alltid utrymme för ett slumpfel, som kan slå åt olika håll. Sedan kan det finnas systematiska fel beroende på bortfall, datainsamlingsmetod, frågeformulering, bearbetning och andra orsaker. Dessa fel är ofta svåra att beräkna. De summariska redovisningarna ger sällan möjlighet att närmare bedöma undersökningarnas kvalitet.

Så risken finns att nästa års val kommer att avgöras av taktikröstande marginalväljare som famlar omkring stödda på bräckliga tabeller.

Det stora argumentet för det nuvarande valsystemet är att systemet ska vara proportionellt och rättvist för alla partier som klarar fyraprocentsgränsen. Därför har grundlagsfäderna reserverat 39 utjämningsmandat, som ska användas för att komplettera de 310 fasta valkretsmandaten.

Utjämningsmandaten tillfaller framför allt de små partierna. För småpartier som fått mellan fyra och fem procent av rösterna sitter mer än hälften av riksdagsledamöterna på sådana utjämningsmandat.

Men systemet börjar knaka i fogarna. I takt med den ökande väljarrörligheten stiger sannolikheten att ganska många partier hamnar just över fyraprocentsspärren. Skulle denna utveckling fortsätta så räcker det inte längre med de 39 utjämningsmandaten. Slumpen och decimalavrundningar kommer då att avgöra var mandaten hamnar. I jämna politiska lägen skulle regeringsfrågan kunna avgöras av valsystemets defekter.

Kravet på att avskaffa fyraprocentsspärren brukar vanligen komma från små partier. Men att bara ta bort spärren skulle inte lösa, utan i stället förvärra problemet med partisplittring och svaga regeringar. Man kan dock vara skeptisk till fyraprocentsregeln av helt andra skäl. Utvecklingen har nämligen visat att det inte längre fungerar som det ursprungligen var tänkt. Spärrgränsen sattes för att koncentrera partisystemet till några få huvudalternativ och för att göra riksdagen till en stabil bas för regeringsbildningen.

Därför har frågan
om valsystemet åter kommit upp på den demokratipolitiska dagordningen. En övergång till renodlade majoritetsval är knappast realistisk. Ett sådant system har förvisso stora fördelar eftersom det underlättar för väljarna att utkräva ansvar av regeringen, men nackdelarna är också betydande.

Den statsvetenskapliga diskussionen har på senare tid kommit att handla om möjligheterna att kombinera majoritetsval och proportionell val. Tyskland har prövat en sådan modell under ett halvsekel och många nya demokratier i mellersta och östra Europa har infört olika varianter. Valreformer i länder som Nya Zeeland, Italien, Japan och Ungern ger viktiga erfarenheter. I dag verkar det emellertid inte finnas något starkt intresse från det officiella Sverige. Det mest realistiska är att vi får leva med det nuvarande valsystemet ännu ett antal år. I så fall blir det ännu mer angeläget att diskutera hur andra konstitutionella reformer skulle kunna kompensera för valsystemets negativa effekter.

Ett huvudproblem är hur väljarna ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Innebär en röst på vänsterpartiet eller miljöpartiet att man stöder regeringen eller oppositionen?
Sverige har nu under tjugo år i följd haft minoritetsregeringar. Skulle åren framöver medföra samhällsekonomiska påfrestningar är frågan hur pass robust svensk parlamentarism egentligen är. Kraven på stabila och handlingskraftiga regeringar blir sannerligen inte mindre.

Olof Petersson