|
När svensk demokrati
skulle behöva en grundläggande författningsdebatt sysslar regeringens utredare med
Kalle Anka-partier.
Under ledning av Ulf Lönnqvist lägger Författningsutredningen fram ett förslag om att
fantasipartier och andra tillskrivna partibeteckningar i fortsättningen ska föras till
högen med ogiltiga röster. Endast i förväg registrerade partier ska inräknas bland de
giltiga rösterna. Förslaget kan ses som en oväsentlig detalj, som bara tillkommit för
att skapa ordning och reda. Men i vissa lägen kan ändringen få avgörande
parlamentarisk betydelse.
Fyraprocentsspärren tillämpas nämligen på partiernas röstetal räknat i
procent av totala antalet giltiga röster. Om fantasipartierna nu inte längre räknas in
så minskar procentbasen. Ett parti som tidigare skulle fått 3,9 procent får nu en
något högre andel, kanske 4,1 procent. Partier som balanserar på gärdsgården skulle
därmed räddas kvar i riksdagen.
En tolkning är att de etablerade partierna, som redan är representerade i riksdagen,
vill stärka sin egen ställning. Regeringens förslag att ändra reglerna för
partifinansiering pekar i samma riktning. Avtrappningsreglerna ska skärpas. Partier som
ramlar ur riksdagen ska inte längre lika lätt få stöd. Propositionen hänvisar
uttryckligen till ny demokrati efter 1994.
Dessa ändringar i de politiska spelreglerna pekar egentligen på ett
grundläggande problem. Fyraprocentsspärren är godtycklig. Syftet är förvisso
vällovligt. Partisystemet kan inte vara alltför fragmenterat om riksdagen ska fungera
som bas för en handlingskraftig regering. Alla parlamentariska demokratier har någon
form för över- representation av stora partier.
Men trösklarna för småpartier kan utformas på många sätt. I vårt förra valsystem
fanns en mjuk och automatisk spärr genom utformningen av valkretsarna och
mandatfördelningen. Valet av just fyra procent var knappast resultatet av någon större
statsmannakonst.
Socialdemokraterna ville ha tre procent för att vara säkra på att kommunisterna skulle
komma in i riksdagen som röststöd, medan folkpartiet ville ha fem procent för att
försvåra för kristdemokraterna som nybildat och konkurrerande parti. Det valsystem som
infördes 1970 är ett typiskt uttryck för svensk kompromisskultur. Problemet med att
sätta en skarp gräns vid ett bestämt procenttal skapar ett utrymme för
taktikröstning. Valforskarna har kunnat belägga att "Kamrat fyra procent" är
en realitet. Det har förekommit att socialdemokrater på vänsterkanten röstat på
vänsterpartiet för att rädda ett socialistiskt flertal.
Motsvarande fenomen finns också inom borgerligheten. Det betyder att ett antal
väljare inte röstar på sitt bästa parti, utan känner sig tvingade att gå efter sina
andrapreferenser. Vetskapen om att andra också röstar taktiskt leder till komplicerade
beslutsproblem. Tänk om alla andra också röstar taktiskt ... Men tänk om andra avstår
från att rösta taktiskt därför att de tror att alla andra röstar taktiskt, och så
vidare.
Fyraprocentströskelns utrymme för taktikröstning ger också opinionsmätningarna en
stor roll. Särskilt i valrörelsens slutskede kan informationen om partiernas ställning
bli helt avgörande. Mycket av den politiska debatten nästa år kommer antagligen att
kretsa kring om folkpartiet och miljöpartiet, kanske också centerpartiet, har chans att
klara fyra procent.
Problemet är att opinionsmätningarna i allmänhet saknar tillräcklig kvalitet.
Valbarometrarna kan ge en ungefärlig bild av partiernas popularitet och beskriva de stora
förändringarna. Men de duger inte för att dra slutsatser om tiondels procent. Det finns
flera felkällor förknippade med intervjumätningarna. Urvalet ger alltid utrymme för
ett slumpfel, som kan slå åt olika håll. Sedan kan det finnas systematiska fel beroende
på bortfall, datainsamlingsmetod, frågeformulering, bearbetning och andra orsaker. Dessa
fel är ofta svåra att beräkna. De summariska redovisningarna ger sällan möjlighet att
närmare bedöma undersökningarnas kvalitet.
Så risken finns att nästa års val kommer att avgöras av taktikröstande
marginalväljare som famlar omkring stödda på bräckliga tabeller.
Det stora argumentet för det nuvarande valsystemet är att systemet ska vara
proportionellt och rättvist för alla partier som klarar fyraprocentsgränsen. Därför
har grundlagsfäderna reserverat 39 utjämningsmandat, som ska användas för att
komplettera de 310 fasta valkretsmandaten.
Utjämningsmandaten tillfaller framför allt de små partierna. För småpartier
som fått mellan fyra och fem procent av rösterna sitter mer än hälften av
riksdagsledamöterna på sådana utjämningsmandat.
Men systemet börjar knaka i fogarna. I takt med den ökande väljarrörligheten stiger
sannolikheten att ganska många partier hamnar just över fyraprocentsspärren. Skulle
denna utveckling fortsätta så räcker det inte längre med de 39 utjämningsmandaten.
Slumpen och decimalavrundningar kommer då att avgöra var mandaten hamnar. I jämna
politiska lägen skulle regeringsfrågan kunna avgöras av valsystemets defekter.
Kravet på att avskaffa fyraprocentsspärren brukar vanligen komma från små partier. Men
att bara ta bort spärren skulle inte lösa, utan i stället förvärra problemet med
partisplittring och svaga regeringar. Man kan dock vara skeptisk till fyraprocentsregeln
av helt andra skäl. Utvecklingen har nämligen visat att det inte längre fungerar som
det ursprungligen var tänkt. Spärrgränsen sattes för att koncentrera partisystemet
till några få huvudalternativ och för att göra riksdagen till en stabil bas för
regeringsbildningen.
Därför har frågan om valsystemet åter kommit upp på den demokratipolitiska
dagordningen. En övergång till renodlade majoritetsval är knappast realistisk. Ett
sådant system har förvisso stora fördelar eftersom det underlättar för väljarna att
utkräva ansvar av regeringen, men nackdelarna är också betydande.
Den statsvetenskapliga diskussionen har på senare tid kommit att handla om möjligheterna
att kombinera majoritetsval och proportionell val. Tyskland har prövat en sådan modell
under ett halvsekel och många nya demokratier i mellersta och östra Europa har infört
olika varianter. Valreformer i länder som Nya Zeeland, Italien, Japan och Ungern ger
viktiga erfarenheter. I dag verkar det emellertid inte finnas något starkt intresse från
det officiella Sverige. Det mest realistiska är att vi får leva med det nuvarande
valsystemet ännu ett antal år. I så fall blir det ännu mer angeläget att diskutera
hur andra konstitutionella reformer skulle kunna kompensera för valsystemets negativa
effekter.
Ett huvudproblem är hur väljarna ska kunna utkräva ansvar av regeringen.
Innebär en röst på vänsterpartiet eller miljöpartiet att man stöder regeringen eller
oppositionen?
Sverige har nu under tjugo år i följd haft minoritetsregeringar. Skulle åren framöver
medföra samhällsekonomiska påfrestningar är frågan hur pass robust svensk
parlamentarism egentligen är. Kraven på stabila och handlingskraftiga regeringar blir
sannerligen inte mindre.
Olof Petersson |
