DN Debatt 22 januari 2002
Statsvetare kritiserar demokratipropositionen:
Så kom den då till sist, demokratipropositionen. Sveriges
regering har nu lagt fram sin syn på folkstyrelsens aktuella problem och presenterat en
katalog av åtgärder.
Valdeltagandet ska öka. Fler medborgare ska inneha politiska förtroendeuppdrag.
Medborgarna ska ges bättre möjligheter att påverka och delta i den politiska processen,
bland annat via medborgarförslag, brukarinflytande och självförvaltningsorgan. Andelen
ungdomar, arbetslösa och personer med utländsk bakgrund som deltar i den politiska
processen ska öka. Skolan ska främja politisk verksamhet och debatt.
Detta kan i och för sig vara bra reformförslag. Med tiden kommer de enskilda
förslagen att analyseras och diskuteras i detalj. Men redan en första genomläsning av
förslagen bekräftar farhågorna från förhandssignalerna: det mest intressanta med
regeringsförslagen är egentligen vad som saknas.
I vissa sammanhang kan man knappast kritisera en skrift för vad den inte är. Att anklaga
en poet för att inte ha författat en roman är poänglöst. Men en proposition är
något annat. Den är regeringens instrument för att prioritera och bestämma den
politiska dagordningen. Förslagen riktar in debatten och beslutsmaskineriet mot vissa
bestämda områden och utelämnar andra.
Man kan inte undgå att få intrycket att regeringen anser att det är väljarna som
utgör demokratins största problem. Väljarna måste bli bättre på att gå och rösta,
de måste ta på sig fler uppdrag och lägga ner mer tid på lokalsamhället.
Och visst kan det sjunkande valdeltagandet inge oro, särskilt som de politiska klyftorna
enligt flera undersökningar tenderar att vidgas. Aktiva och engagerade medborgare är
onekligen grundläggande för en vital demokrati.
Det är ändå principiellt problematiskt när den centrala statsmakten sätter upp mål
för det frivilliga medborgarsamhället. Och när staten griper in och detaljreglerar hur
kommunerna ska organisera sig kan det paradoxala resultatet bli att demokratin stärks men
att den lokala självstyrelsen försvagas.
Men det mest anmärkningsvärda är att regeringen verkar ha glömt bort
politikernas eget ansvar. Åtskilliga bekymmer i dagens demokrati har att göra med de
politiska institutionernas utformning.
Som vi ser det är nyckelordet ansvarsutkrävande. Idén med den representativa demokratin
är att väljarna överlåter sin makt genom en kedja av uppdrag. Väljarna utser en
riksdag, som bildar bas för regeringen, som i sin tur överlåter styrande makt till
centrala och lokala myndigheter.
Av olika skäl har denna uppdragskedja blivit alltmer komplicerad. Systemet är
svåröverskådligt. Väljarna rör sig i dag i ett svårnavigerat politiskt landskap.
Riksdagsvalen som mekanism för ansvarsutkrävande fungerar endast i den mån som
väljarna vet vad det är som riksdag och regering beslutar om. Men frågan är vad dessa
centrala statsorgan i dag kan bestämma över.
Förgången är den tid då staten hade ett nationellt avgränsat näringsliv att
förhandla med och då finansministern kunde detaljreglera ekonomin. Globaliseringen har
gjort det nödvändigt för regeringen att också ta internationella hänsyn.
Gränsen mellan den offentliga och privata sektorn har också blivit mer diffus.
Utvecklingen går mot olika hybridformer av offentliga finansiärer och privata
entreprenörer. Demokratipropositionen föreslår visserligen ökad insyn vid
entreprenader i kommuner och landsting, men de stora bristerna gäller upphandlingar och
avtal, där också de beställande politikerna har ett stort ansvar. Vem ska väljarna
ställa till svars när snöröjningen fallerar och tågen slutar gå?
Även den offentliga sektorns inre omvandling har skärpt ansvarsproblemet.
Riksdagen är ingalunda det enda organet för folkviljans uttryck. Flernivådemokrati
innebär att medborgaren ingår i olika samfälligheter och därmed har flera valsedlar
att hålla reda på.
Som exempel kan nämnas att göteborgarna fram till för några år sedan endast hade två
valsedlar, eftersom kommunen då skötte landstingens uppgifter. Numera väljer man också
till jätteregionen Västra Götaland. Alla de tre valen har också fått ett extra inslag
genom möjligheten att kryssa för en individuell kandidat. Göteborgarna måste dessutom
beakta att tunga välfärdsfrågor numera sköts av lokala stadsdelsnämnder. Vid valet
1998 hade väljarna i rikets andra stad också att ta ställning i tre folkomröstningar.
Året därefter blev det så dags att utse företrädare till Europaparlamentet. Antalet
ställningstaganden som avkrävs av Göteborgs medborgare kan sålunda summeras till ett
dussintal.
Om väljarna ska ha en realistisk chans att göra välgrundade val vid alla dessa
tillfällen måste det finnas en tydlig ansvarsfördelning. Men hur ska man i dag kunna
veta vem som gör vad inom den offentliga sektorn? De diffusa gränserna ställer stora
krav på expertkunskaper. Dagens situation med oklara ansvarsförhållanden gynnar
därför i praktiken de högutbildade och politiskt specialintresserade.
Det finns i dag en gryende insikt om problemet. EU har satt i gång en framtidsdebatt och
regeringen aviserade i höstas en översyn av uppgiftsfördelningen. Men det lär dröja
innan något konkret händer.
Därför är vår slutsats att regeringen tar upp demokratiproblemen i galen ordning.
Det naturliga hade varit att börja med att bestämma vad som ska ligga inom den lokala
självstyrelsen, vad regionerna ska ha för uppgifter, vad som ska hänskjutas till EU
och, inte minst, vad staten ska göra. Först då finns det förutsättningar för
väljarna att utkräva ansvar.
Vid de enstaka tillfällen då demokratipropositionen kommer in på ansvarsutkrävandets
problem handlar det om förhållandena inom kommunerna och EU. Men också inom
rikspolitiken, inom regeringens eget fögderi, finns det anledning till bekymmer när det
gäller möjligheten att utkräva ansvar.
Bakgrunden är att Sverige nu har levt med minoritetsregeringar i över tjugo år. Genom
överenskommelser i riksdagen kan regeringen visserligen söka stöd för sin politik i
olika frågor. Men makten förskjuts till förhandlande partiledningar. Väljarnas
inflytande minskar.
För att väljarna på valdagen ska kunna påverka inte bara riksdagens utan också
regeringens sammansättning fordras tydliga alternativ. I dagens inrikespolitik finns dock
ingen skarp gräns mellan regering och opposition. De väljare som i september tar
väns-terpartiets och miljöpartiets valsedlar - röstar de på regeringen eller
oppositionen?
Avsaknaden av tydliga alternativ beror också på den borgerliga splittringen. Genom att
gå fram under olika beteckningar kan de borgerliga partierna möjligen skaffa sig
kortsiktiga taktiska fördelar genom att profilera sig på skilda väljarsegment. Men
fragmenteringen gör det svårare att urskilja ett klart avgränsat oppositionsalternativ.
Partisystemets uppsplittring och avsaknaden av distinkta valmöjligheter gör det svårare
för den enskilda väljaren. Härtill kommer att antalet verkligen partiskiljande frågor
blir allt mindre. Den partipolitiska debatten förs i dag sällan i ideologiska och
principiella termer. Försöken att blåsa liv i privatiseringsdebatten blir alltmer
ansträngda ju fler kommuner och landsting som i pragmatisk anda prövar entreprenader och
andra alternativa driftsformer. Intervjuundersökningar visar också att väljarna
uppfattar partiskillnaderna som minskande.
Den långa serien av valundersökningar pekar också på att väljarna får allt
svårare att orientera sig bland regeringsalternativen. På frågorna om vilken regering
man vill ha efter valet svarar en ökande andel "vet inte" och svarsmönstren
tyder på en alltmer splittrad bild av regeringskonstellationerna.
Här finns en viktig förklaring till det sjunkande valdeltagandet. Om väljarna bara ser
små skillnader mellan partierna och inte kan urskilja några tydliga alternativ i kampen
om regeringsmakten, varför skulle det då vara så intressant att gå och rösta?
Med sin demokratiproposition har regeringen nu inbjudit till en debatt om demokratin. Här
finns åtskilliga tankar om hur olika befolkningsgrupper kan göras mer engagerade. Inget
fel i detta, men risken är att själva kärnan i den representativa demokratin glöms
bort.
Den internationella statsvetardiskussionen om demokratins aktuella problem kretsar just
kring de allmänna valen som mekanism för ansvarsutkrävande. Det gäller att
återupprätta den representativa demokratin: medborgarna skall både kunna välja och
avsätta sin regering. I vår Demokratirådsrapport,
som utkommer på försommaren, kommer vi att pröva olika tankar om hur väljarna kan få
större möjligheter att utkräva ansvar på valdagen. Behovet av en sådan diskussion
framstår som extra angeläget mot bakgrund av regeringens tystnad.
Olof Petersson
Sören Holmberg
Leif Lewin
Hanne Marthe Narud