Samspelet mellan medierapportering och opinionsförändringar är ofta svårt att förutsäga. Ibland alstrar positiva opinionssiffror en egen uppgångseffekt. Men vid vissa tillfällen kan gynnsam rapportering paradoxalt nog vara till nackdel.

Det var uppenbarligen en sådan effekt som drabbade Jospin. Alla verkar ha tagit för givet att det var Chirac och Jospin som skulle bli de två vinnarna och därmed gå vidare till den andra och avgörande valomgången. Säkra på segern föredrog åtskilliga vänstersympatisörer att tillbringa söndagen med ett metspö eller på det berömda sofflocket i stället för att bege sig till vallokalen.

Opinionsundersökningar är nu inte någon obeveklig naturkraft. Det handlar i själva verket om en variant av modern journalistik. Det är journalister på mediernas redaktioner som beställer, sprider och kommenterar mätningarna. Genom detta slags opinionsjournalistik har tidningar, radio och television blivit mäktiga aktörer i det politiska systemet.

Faran för otillbörlig påverkan på väljaropinionen ledde till att Frankrike för tjugofem år sedan stiftade en lag med förbud att publicera, sprida och kommentera opinionsundersökningar under sista veckan före valdagen. En domstol fann dock nyligen att så pass restriktiva bestämmelser inte är förenliga med tryckfriheten och Europakonventionen. Så vid årets val kunde opinionsmätningar publiceras ända fram till valrörelsens officiella slutpunkt.

Bara några timmar efter vallokalernas stängning kunde medierna redovisa nya färska siffror. Telefonintervjuer uppgavs visa att Chirac skulle få mellan 77 och 80 procent och Le Pen bara mellan 20 och 23 procent i den avgörande valomgången två veckor senare.

Nu har statsvetarstudenterna i Paris undertecknat ett upprop som protesterar mot opinionsinstituten. Samma sak riskerar att hända igen. En prognos som säger att segern är given kan bli självförstörande. Le Pen kan vinna om många bland Chiracs anhängare avstår från att rösta.

Studenterna kräver också att opinionsinstituten frivilligt avstår från att publicera valprognoser ända fram till valet den 5 maj. Svaren från de ansvariga är blandade. Några institut avvisar förslaget blankt, med argumentet att det vore som att förstöra termometern. Andra är förstående, men finner det osannolikt att alla institut och massmedier skulle kunna förmås att medverka.

En av orsakerna till att mediernas rapportering av opinionsläget kan få sådan genomslagskraft är att dagens väljare är så lättrörliga. Många byter parti och avvaktar in i det sista innan de bestämmer sig.

Utvecklingen i riktning mot mer lättrörliga väljare är inte unik för Frankrike, utan återfinns i flertalet av Västeuropas etablerade demokratier. I Sverige har utvecklingen pågått i flera årtionden. Numera bestämmer sig mer än varannan väljare under själva valrörelsen. En allt större grupp avvaktar ända till omedelbart före valet; en del tövar ännu i valbåset.

Sverige har visserligen ett annat slags valsystem än Frankrike, men opinionsjournalistiken kan få minst lika stor betydelse här. Anledningen är fyraprocentsspärren och utrymmet för taktisk röstning.

Valforskarna har redan vid tidigare val observerat hur väljare avstår från att rösta på sitt favoritparti för att i stället ge sin röst åt ett parti som hotar falla under strecket. På den tiden vänsterpartiet låg på dessa nivåer var "kamrat fyra procent" en realitet. Socialdemokrater på vänsterkanten räddade vänsterpartiet från att ramla ur riksdagen. Tidvis kunde kristdemokraterna få borgerliga stödröster till följd av samma effekt.

Flera faktorer talar nu för att taktisk röstning kommer att bli ännu vanligare i höstens val. Fler partier ligger nu hotande nära fyraprocentströskeln. Det gäller i första hand miljöpartiet och folkpartiet, men eventuellt också centerpartiet. Den tilltagande osäkerheten bland väljarna gör att fler är beredda att byta parti och att splittra sina röster. Av allt att döma planerar medierna dessutom att ge opinionsmätningar stor plats i sin valjournalistik.

Risken är att bristfälliga opinionsmätningar kommer att avgöra valet. Marginalerna är så små att även obetydliga opinionseffekter kan få parlamentariska konsekvenser. Den väljare som önskar väga in taktiska hänsyn i sitt röstningsbeslut har egentligen ingen annan information att tillgå än mediernas rapportering av partiernas popularitet.

Men opinionsmätningarna har flera felkällor. Det handlar inte bara om de slumpfel som man alltid får räkna med i samband med statistiska urvalsmetoder. Siffror som grundas på några tusen personer har en felmarginal på ett par procentenheter. Att redovisa partiernas ställning och rörelser på tiondelar när är därför missvisande. Så säkra är inte mätningarna.

Dessutom tillkommer andra slags felkällor i samband med det praktiska genomförandet. Bortfallet är ofta stort. Telefonintervjuer överrepresenterar stugsittare, skriftliga enkäter attraherar korsordslösare. Alla institut försöker kompensera för sådana skevheter, men ingen av dessa statistiska metoder är invändningsfri.

Det är heller inte alltid säkert att man kan ta intervjusvaren för givna. Minnet av hur man röstade i förra valet har visat sig ofta kunna blekna och skifta färg. De franska opinionsundersökarna vet att Le Pens anhängare är särskilt ovilliga att för utomstående yppa vad de egentligen tycker.

När det gäller de svenska valbarometrarna vet vi inte om de tillfrågade har börjat svara taktiskt. I så fall öppnar sig plötsligt ett moras av osäkerhet. Hur ska en väljare kunna rösta taktiskt på grundval av opinionssiffror som också kan vara taktiskt påverkade? Och hur vet man hur många andra som tänker rösta taktiskt?

Mediernas opinionsjournalistik är bara ett exempel på hur journalister på olika sätt ingriper i den politiska processen. Att beskriva mediernas roll som att "bevaka" och "spegla" är att kraftigt underskatta deras betydelse. Journalisterna har en mycket mer aktiv roll när det gäller att påverka valdebatten.

För det stora flertalet väljare är det massmedierna som utgör den främsta informationskällan. Makten över valrörelsens dagordning utövas huvudsakligen av journalisterna och de politiska partierna. Däremot är det vanskligt att bedöma den inbördes maktfördelningen mellan dessa två aktörer. Just denna osäkerhet är i sig ett demokratiskt problem.

För att väljarna ska kunna fylla sin viktiga uppgift i den representativa demokratin behöver de information från såväl politiker som journalister. De politiska partierna har rätt att direkt, utan att bli avbrutna, få möta sina väljare, att få redovisa sina resultat och presentera sina framtidsprogram. Men väljarna behöver också kritiska journalister som ifrågasätter, granskar och kommenterar.

Problemet är att de redovisande och granskande rollerna ofta blandas samman. Särskilt gäller detta televisionen och radion, där journalisterna skall förmedla partiernas budskap under krav på saklighet och opartiskhet, samtidigt som de förväntas vara maktens självständiga och kritiska granskare.

För många år sedan förfogade partierna över egna valprogram. Dessa valfilmer var inga journalistiskt sofistikerade produkter och de överlevde inte i medieåldern. Men varje parti hade då i alla fall ett program som det självt disponerade över. Numera är det journalisterna som ensamma förfogar över hela makten, i egenskap av reportrar, debattledare och utfrågare.

Med tanke på inrikesjournalisternas centrala position kan det förefalla förvånande att de inte oftare själva blir föremål för kritisk diskussion. Vem granskar granskarna?

Ibland försvåras en sådan granskning av journalisterna själva. Jag kan bidra med ett exempel.

Inom SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle) planerade vi att några veckor före valet anordna en utfrågning av utfrågarna. Stina Lundberg och Erik Fichtelius, de två journalister som har ansvaret för årets partiledarutfrågningar i Sveriges Television, inbjöds till ett seminarium där de skulle utfrågas av forskare och partisekreterare. Tanken var att få till stånd en kritisk granskning av några framstående representanter för svensk valjournalistik.

Vi har nu fått beskedet att de inte ställer upp. Motiveringen är dels att de inte hinner, dels att de inte vill medverka under själva valrörelsen då utfrågningarna fortfarande pågår.

Detta är i och för sig en intressant upplysning. Journalister kan uppenbarligen själva vägra ställa upp under hänvisning till tidsbrist och risk för störningar i den egna verksamheten.

Men det handlar om något mer och större än några journalisters medverkan i ett seminarium. Det gäller hur vi ska kunna få veta hur den representativa demokratin egentligen fungerar, vilka mekanismer som styr valrörelsens uppläggning och ytterst vilket informationsunderlag som medborgarna kommer att ha när de den 15 september går till val.