Europas politiska karta håller på att ritas om. Le Pens framgång i det franska presidentvalet är inget isolerat fenomen. Närbesläktade partier har fått en stark ställning i flera av Europas gamla demokratier.

I Nederländerna vann Pim Fortuyns lista 17 procent av rösterna och valet ledde till regeringsskifte. Portugal fick efter valet i mars en regeringskoalition med högerpartiet Partido Popular. Norska Fremskrittspartiet ingår visserligen inte i regeringen men har med sina 15 procent en parlamentariskt utslagsgivande position. Med sina 12 procent vid valet i höstas blev Dansk Folkeparti ett parlamentariskt stödparti till den nya regeringen i Danmark.

Österrike och Italien styrs redan av regeringar med högerpopulistiska partier. Till listan kan man lägga länder där högern gått starkt fram i lokala och regionala val. Populisten Ronald Schill nådde 19 procent i Hamburg och främlingsfientliga Vlaams Blok tog 33 procent i Antwerpen.

Pia Kjærsgaard, Paulo Portas, Carl I Hagen, Jörg Haider, Umberto Bossi, Ronald Schill och Filip Dewinter kan också räkna sällskap med högerpopulistiska ledare i Öst- och Centraleuropa. De mest framträdande exemplen är Vladimir Meciar i Slovakien, Andrzej Lepper i Polen och Corneliu Vadim Tudor i Rumänien.

Fenomenet är ingalunda nytt. Redan protestvalen i Danmark och Norge 1973 signalerade att det gamla partisystemet var i gungning.
Sociologerna Björn Fryk-lund och Tomas Peterson analyserade fenomenet i en bok om populism och missnöjespartier i Norden. Snart fick de tillfälle att också analysera svenskt material, framför allt genom skånepartiet och invandrarmotståndets Sjöbo, sedermera också ny demokrati.

I fransk politik har Nationella fronten och partiets ledare Jean-Marie Le Pen varit ständigt närvarande sedan tjugo år tillbaka. Däremot är det inte alltid som hans stöd bland väljarna har översatts i lika stort parlamentariskt inflytande. Det beror på det franska valsystemet, som favoriserar stora partier.

Däremot kan ett parti av Nationella frontens storlek spela en indirekt roll. Sannolikt kommer Nationella frontens kandidater i det förestående parlamentsvalet att gå vidare till den andra och avgörande valomgången i många av landets valkretsar. Även om deras egna chanser att vinna är små kan de komma att avgöra valet mellan den borgerliga och den socialistiska kandidaten.

Mot denna bakgrund är det förvånande att Anders Björck nyligen pläderat för att Sverige borde över gå till ett valsystem av just fransk modell (DN Debatt 16/5). Det kan möjligen bero på att han missförstått hur det fungerar. Han skriver att det är de två största partierna som går vidare till den andra valomgången. I själva verket är det alla partier som fått minst 12,5 procent av rösterna som går vidare. Det händer ofta att det är tre, och emellanåt ännu fler, partier som gör upp om vem som ska få det mandat som står på spel.

I den debatt som nu pågår i Frankrike kallas valsystemet både "osunt" och "idiotiskt" (till exempel Le Monde 22/5). Som exempel kan nämnas att 1993 fick Nationella fronten 12 procent av rösterna men blev helt utan mandat. Ett parti som representerar en betydande del av väljarna utestängs från parlamentet men kan ändå bedriva ett valtaktiskt spel gent-emot de andra partierna.

Så oavsett hur många mandat Le Pens parti slutligen får i det stundande parlamentsvalet har det redan fått både direkt och indirekt betydelse för europeisk politik. Med det senaste årets valframgångar har de högerpopulistiska partierna etablerat sig som en egen familj, vid sidan om välbekanta partigrupperingar såsom socialdemokrater, liberaler, kristdemokrater, moderater och gröna.

Att föra samman Le Pen, Kjærsgaard och Haider i en och samma grupp är dock en förenkling, eftersom det finns betydande skillnader dem emellan. Den franske statsvetaren Guy Hermet har kartlagt de olika varianterna i en bok ("Les populismes dans le monde"). Här finns bland annat skatteprotesternas populism från sjuttiotalets Norden, den främlingsfientliga nationalpopulismen i Frankrike, Österrike, Schweiz och Nederländerna, den regionala separatismens populism i Flandern och Norditalien samt Berlusconis mediepopulism.

Det vore dock närsynt att låta analysen stanna vid de uppenbara skillnaderna mellan exempelvis Pim Fortuyn och Pia Kjærsgaard. Det finns också viktiga för-enande drag. Man kan därför fråga om det finns en gemensam förklaring till högerpopulismens framväxt. Den norske historikern Trond Nordby menar att populismen hänger samman med industrisamhällets omvandling till ett postindustriellt samhälle, där olika former av social tillhörighet lösts upp.

Många andra forskare är inne på samma spår. Ett viktigt bidrag till denna internationella forskning har nyligen lämnats av Jens Rydgren, sociolog vid Stockholms universitet. Hans avhandling om Nationella fronten i Frankrike visar att högerpopulistiska partier kan utnyttja tre nischer på väljararenan. De förenar etnisk nationalism och främlingsrädsla med en populistisk kritik av det politiska etablissemanget.

Detta är kärnan i den högerpopulistiska vågen. Dessa partier är visserligen inte öppet antidemokratiska. Tvärtom säger de sig eftersträva den "sanna" demokratin och ge makten till "folket", och kritiserar dagens "falska" demokrati med sin "korrumperade" politikerklass. Men de är motståndare till det öppna samhället och den representativa demokratin.

Populismen i dagens europeiska tappning bygger på en antipolitisk inställning. Politik handlar om att lösa komplicerade samhällsproblem, att hantera värdekonflikter och att ställas inför dilemman och avvägningsproblem. Men populismen förenklar problemen intill karikatyrens gräns och har därför en fördel i det ytliga mediesamhället. De högerpopulistiska partierna frestar med enkla svar: stoppa invandringen och släng ut politikerna, så löser det sig.

Dessa paroller har uppenbarligen en resonansbotten inom delar av den europeiska väljarkåren. Stödet är särskilt stort bland det postindustriella samhällets förlorare. Bakom rösten på Le Pen, Hagen och Haider ligger många gånger en känsla av maktförlust. Den enskilda individen känner inte längre att han eller hon kan påverka samhällsutvecklingen. Protesten riktas mot "dom där uppe", den diffusa och undflyende makten.

Franska forskare har ställt frågor om människors oro för olika samhällsfenomen såsom invandring, brottslighet och terrorism. Det visar sig att Le Pens väljarkår till stor del består av otrygga och rädda människor.

Det är ingen tillfällighet att högerpopulismens framgångar kommer under de år när EU genomgår sin största omvandling hittills. Samtidigt som den europeiska integrationen fördjupas och utsträcks till att fler samhällsområden står unionen inför en utvidgning med snart ett dussintal nya medlemsstater.

Nationella fronten är numera programmatiskt mot EU. Den europeiska integrationen anses undergräva Frankrikes identitet och nationella suveränitet. Le Pen är inte endast anti-Maastricht och anti-Schengen, utan kräver också att Frankrike lämnar EU. Målet är nationell kontroll över bland annat valuta, försvar och invandringspolitik.

Också Dansk folkeparti är motståndare till EU. Ett argument är att EU vidgar avståndet mellan befolkningen och beslutsfattarna. Partiet är också emot varje inskränkning av Danmarks nationella suveränitet. Varje millimeter skall försvaras, skriver Pia Kjærsgaard i ett veckobrev.

Den nederländska högerpopulismen är mer nyanserad. EU är ett fantastiskt projekt som har bidragit till fred och välstånd, heter det i Pim Fortuyn-listans partiprogram. Kritiken riktas mot EU:s utvidgning, men framför allt mot byråkratin i Bryssel och den bristande demokratin inom EU.

Här har högerpopulismen hittat EU:s svaga punkt. Medlemsstaterna har överlämnat en stor del av den politiska makten till EU. Men frågan är hur medborgarna skall kunna delta i de europeiska beslutsprocesserna och hur man skall kunna utkräva ansvar av dem som innehar makten inom EU.

Högerpopulismen kan delvis förklaras med demokratiunderskottet i EU. Reformeringen av EU:s institutioner och beslutsprocesser har därför blivit akut.

Mot denna bakgrund ger den svenska regeringens inställning anledning till förundran. Å ena sidan har regeringen, tillsammans med övriga medlemsstater, skrivit under ett dokument som talar klarspråk. "Medborgarna anser att allt i alltför stor utsträckning avhandlas ovanför deras huvuden och de vill ha en bättre demokratisk kontroll", heter det i förklaringen från toppmötet i Laeken i december. Detta är bakgrunden till det pågående konventet om Europas framtid.

Å andra sidan verkar regeringen nöjd med hur EU fungerar i dag. I sin skrivelse till riksdagen säger regeringen att den nuvarande strukturen har fungerat väl. Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson argumenterade nyligen mot att det över taget hålls en framtidsdebatt (Europa-Posten 4/2002). Det är en stor brist att Europas framtid inte har en mer framskjuten plats i svensk debatt. Från regeringen och dess kommittéer är uppenbarligen inte mycket att vänta. Andra måste därför ta initiativ.

Som ett bidrag till denna debatt ger SNS Förlag i dagarna ut en pocketbok, "Från Fischer till Giscard: 24 röster om Europas framtid". Här återges det uppmärksammade tal som den tyske utrikesministern Joschka Fischer höll i maj 2000 samt de viktigaste debattinläggen som därefter följde. Man kan följa hur diskussionen gått från Fischers utspel fram till och med det tal som Valéry Giscard dEstaing höll i samband med öppnandet av konventet om EU:s framtid i februari 2002.

Demokratins överlägsenhet, brukar det sägas, är att vara ett styrelsesystem som ständigt kan reformera och förnya sig själv. Demokratin blir aldrig färdigbyggd, utan varje samhälle och varje generation måste ta ställning till hur folkstyrelsen ska vara organiserad.

Demokratins största problem i dag är att finna fungerande former för folkstyrelse i internationell skala. EU är ett stort pågående demokratiexperiment. Just nu finns det särskild anledning att diskutera de europeiska framtidsfrågorna. Det europeiska framtidskonventet konkretiserar de alternativ som finns för unionens framtid.