Varje bedömning är givetvis beroende på val av jämförelsepunkt. Några inlägg har hänvisat till mycket värre kriser i historien och i andra delar av världen. Det må vara korrekt, men sådana jämförelser är egentligen inte relevanta för den aktuella diskussionen.

Den väsentliga bedömningsgrunden är vår konstitution, närmare bestämt regeringsformen och dess förarbeten. Det är här man återfinner de auktoritativa texterna.

Många har under de senaste dagarna haft uppfattningar om Sverige bör förbli en monarki eller inte. Man behöver inte ta ställning i denna debatt, utan endast ta sin utgångspunkt i dagens konstitution, som har sin bakgrund i en författningspolitisk kompromiss i början av 1970-talet. Innebörden var att monarkin behölls, men att kungen även formellt berövades all politisk makt.

Motiven till 1974 års regeringsform understryker mycket tydligt att kungen enbart skall ha uppgifter av representativ och ceremoniell art. Kungen får inte använda sin position som statschef för att driva egna uppfattningar. Det går givetvis inte att skilja mellan kungen som privatperson och kungen som statschef.

Närmare bestämt heter det i grundlagspropositionen att kungens "hela agerande inför offentligheten" måste präglas av "hans roll att företräda nationen i dess helhet". Kungen får inte uppträda så "att det tyder på motsatsförhållande eller spänning mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen". Det gäller både inom landet och "i förhållande till andra stater".

Det är mot denna bakgrund som man måste bedöma kungens uttalande i Brunei. Även om det tidigare under åren funnits en viss debatt om kungens yttranden så kommer inget av dessa i närheten av Bruneihändelsen.

Sveriges officiella inställning framgår bland annat av utrikesdepartementets landanalys, där sultanen av Brunei karaktäriseras som en "envåldshärskare". Konstaterandet att Brunei styrs av en diktator är allmänt omfattat. Brunei uppfyller inte demokratins grundläggande krav på politiska friheter och medborgerliga rättigheter.

Vid en pressträff med svenska journalister den 9 februari fick kungen frågan om det varit några svårigheter att umgås med en ledare som styr sitt land med järnhand.

"Av olika anledningar så har jag inte haft den känslan", svarade kungen, som ansåg att sultanen hade "en kolossal närhet till folket". På sultanens årliga rundresa "finns alla möjligheter till nära direktkommunikation med alla hans invånare i Brunei". Kungen upplevde Brunei "som ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig".

För första gången under vår regeringsforms trettioåriga historia inträffade alltså exakt det som enligt grundlagen inte får hända. Kungen hade uttalat sig så att det kunde tydas som en motsatsställning eller spänning mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen. Det var därför som det var högst befogat att tala om en "konstitutionell kris".

Den 12 februari offentliggjorde kungen ett uttalande där han beklagade att hans intervjusvar hade kommit att missförstås. Man kan säkerligen göra olika analyser och tolkningar av kungens pressmeddelande.

Men det konstitutionellt intressanta är att statsminister Göran Persson omedelbart förklarade att han var nöjd. Därmed var det bara att konstatera att den akuta konstitutionella krisen var över. Statsministern uttalade sig nämligen så att det inte längre fanns något som kunde tolkas som en motsatsställning eller spänning mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen.

Bruneihändelsen har redan lett till ökad uppmärksamhet för kungens ställning i det svenska statsskicket. Frågan är vilka regler som gäller och hur de efterlevs.

En i och för sig förståelig försvarsreaktion skulle kunna vara att fortsättningsvis ransonera kungens offentliga uttalanden. Men tystnad är knappast förenlig med andan i vårt statsskick. Tvärtom betonar förarbetena att kungen för att kunna fylla sina representativa och ceremoniella plikter skall uttala sig, men då som företrädare för nationen i dess helhet.

En del debattörer, bland annat Dagens Nyheters ledarskribent, har tagit upp frågan om kungens kompetens.

Det kan synas impertinent och hjärtlöst att uppmärksamma kungens kunskaper och omdömesförmåga. Men detta är en ofrånkomlig konsekvens av vårt nuvarande statsskick.

Som symbol för landet fullgör kungen "en betydelsefull funktion som ställer stora krav på hans person", heter det i motiven till regeringsformen. Kungen måste därför "vara väl orienterad om rikets in- och utrikespolitiska angelägenheter". Ett särskilt ansvar åvilar statsministern, som har i uppgift att "fortlöpande hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter".

Kungens ställning innebär vissa undantag från regeln om alla medborgares likhet inför lagen.

Kungen kan sägas ha en fördel genom grundlagens regel om att han inte kan åtalas för sina gärningar. Däremot innebär posten som konung ett par nackdelar. Kungens yttrandefrihet är inskränkt; han får inte ge uttryck för åsikter som går emot den politiska ledningens officiella politik. Han är heller inte valbar till riksdag och regering. Han får också finna sig i att man granskar hur han sköter ett ämbete som han aldrig själv har sökt.

I ansträngningarna att tona ner betydelsen av kungens Bruneiuttalande har det påpekats att vi alla gör misstag och ibland säger obetänkta saker; en del har exempelvis hänvisat till Göran Perssons uttalande 1996 om stabiliteten i Kina. Men den offentliga makten är kringgärdad med speciella regler. De personer som innehar rikets högsta ämbeten måste acceptera att bli särskilt hårt granskade.

Och det finns en avgörande skillnad mellan statschefen och statsministern. Som medlem av regeringen kan statsministern ställas inför både politiskt och juridiskt ansvar. Och Perssons uttalande om Kina föranledde just ett yrkande om misstroendeförklaring, ett yrkande som dock inte samlade tillräckligt stöd i riksdagen. Statsministerns politiska ansvar hade prövats.

Men när det gäller statschefen finns inga sådana konstitutionella kontrollmekanismer. Vår grundlag vilar på antagandet att kungen inte gör några misstag.

Statsvetarkollegan Olof Ruin har framfört uppfattningen att man bör bortse från enstaka dumheter från monarkens sida. Såvitt jag vet finns det inte någon sådan regel i vår nuvarande konstitution. Kanske är tanken att införa en sådan. Och det kan låta som en pragmatisk svensk modell, att man får tolerera lagom många dumheter. Problemet är att en konstitutionell regel bör ha en viss precision. Så då återstår frågan om hur lagom ska definieras och vem som ska fastställa omfattningen av denna konungsliga grodkvot.

Enligt den svenska konstitutionen är kungens roll särskilt viktig i Sveriges utrikes förbindelser. Som statschef är kungen rikets främsta företrädare enligt folkrättens regelsystem. Främmande sändebud ackrediteras hos honom och han undertecknar också kreditivbreven för svenska ambassadörer. Kungens statsbesök i andra länder karaktäriseras i grundlagsmotiven som "betydelsefulla för våra utlandsförbindelser".

Regeringsformen innehåller en bestämmelse som direkt avser kungens utrikesresor: "Statschefen skall samråda med statsministern, innan han reser utrikes."

Det mest sensationella med Göran Perssons presskonferens var att han bekräftade att han inte talat med kungen inför Bruneiresan. Dessutom var detta uppenbarligen ingenting nytt, utan följde bara rutinerna. "Det är självklart så att de som bereder utländska statsbesök, utgående och ingående, är utrikesdepartementet, det görs inte av statsministern", förklarade Persson.

Man tvingas konstatera att det rör sig om ett grundlagsbrott. Ansvaret faller i första hand på kungen, som rest utrikes utan att först samråda med statsministern. Men uppenbarligen finns det av regeringen godkända rutiner som innebär att förberedelserna för kungens resor sköts på tjänstemannanivå. Av hittills kända fakta framstår därför både kungen och statsminister Persson som medskyldiga.

Hur allvarligt är då detta grundlagsbrott? Spelar det någon roll om det är statsministern eller någon annan företrädare för regeringskansliet som sköter de här kontakterna? Man kan ha vilken uppfattning som helst, men det konstitutionellt avgörande är att regeringsformen inte lämnar något utrymme för tolkning. Det står inte "företrädare för regeringen" - det står "statsministern".

Och läser man grundlagspropositionen finner man att detta inte är någon tillfällighet. Man har velat markera betydelsen av att kungen i förhållandet till andra länder verkligen fyller uppgiften som Sveriges främste företrädare. Det är därför som grundlagen så tydligt säger att det är kungen och statsministern som personligen måste samråda före kungens utlandsresor.

Att kungen också samråder med utrikesministern togs för givet. Grundlagspropositionen utgick nämligen från att "utrikesministern får tillfälle att framföra sina synpunkter på statschefens utrikesresor utan att detta anges i någon uttrycklig bestämmelse".

Vad Bruneikrisen har aktualiserat är egentligen inte frågan om monarki eller republik, utan något långt viktigare. Den stora och viktiga frågan är om vi vill ta konstitutionen på allvar. Att statsministern så lättvindigt avfärdar en grundlagsparagraf som gäller hans egna plikter är tankeväckande.

Den akuta konstitutionella kris som utlöstes av Bruneibesöket må vara över. Men den stora konstitutionella krisen, den som handlar om grundlagens ställning i den svenska politiska kulturen, den krisen är uppenbarligen ännu djupare än vad jag trodde.

Olof Petersson