En framskrivning av trenden enligt samma metod som för fem år sedan ger vid handen att antalet partimedlemmar skulle nå nollpunkten omkring år 2017. Tidpunkten har alltså skjutits några år framåt i tiden. Det kan tolkas som att det nu finns tecken på att takten i medlemsminskningen håller på att mattas av.

Den mest realistiska prognosen är att kurvan över antalet partimedlemmar planar ut på en nivå. Medlemsantalet skulle i så fall visserligen hamna ännu lägre än i dag, men betyder ändå att något eller några hundratusental människor är med i något parti.

Den utveckling som vi nu är mitt inne i skulle således innebära, inte att partierna helt försvinner som medlemsorganisationer, men att de håller på att ändra karaktär. Den gamla typen av folkrörelseparti, som fortfarande spelar stor roll i politikens egen föreställningsvärld, är på väg att tyna bort. På de lokala partimötena kommer vanligen några pensionärer och de som redan sitter som politiker i kommuner och landsting. Men de ”vanliga” medlemmarna, samhällsintresserade medborgare i olika åldrar och med olika erfarenheter, blir alltmer sällsynta.

Innebär detta att demokratin är inne i en akut kris? Knappast. Det finns många olika varianter av parlamentarisk demokrati och en del länder har partier av helt annan karaktär.

De politiska partierna i Sverige kommer att finnas kvar, bland annat därför att de säkrat sin finansiering genom offentligt partistöd. Partier kan i dag fungera med ett minimum av medlemmar.

Inte heller från medborgarnas horisont behöver utvecklingen vara katastrofal. Många undersökningar visar att de sjunkande medlemstalen ingalunda speglar ett avtagande samhällsengagemang. Tvärtom är dagens medborgare ofta kunniga, kritiska och aktiva, men de väljer att använda andra kanaler än traditionella partier och organisationer.

Man kan ändå inte vifta bort problemet med de sjunkande medlemstalen. Partierna kanske kan överleva och medborgarna klarar sig måhända ändå. Bekymret är politikerna.

Aristoteles använde uttrycket det politiska djuret, zoon politikon. Människan som politisk varelse förkroppsligas i vår typ av representativ demokrati av partipolitiker. Risken är att detta släkte snart måste sättas upp på listan över utrotningshotade arter.

Just nu pågår nomineringsprocessen inför valet nästa år. I många lokala parti-organisationer ägnas nu stor möda åt att få fram kandidater som kan fylla listorna till riksdagen, landstinget och kommunen.

Ibland lyckas det inte. Enligt uppgift från Valmyndigheten står det redan tio stolar tomma i landets kommunfullmäktigeförsamlingar. Vakanserna har uppstått eftersom partierna inte fått fram några villiga kandidater.

Rekryteringsproblemen förklaras av flera, delvis samverkande, faktorer. Den väljarsociologiska utvecklingen mot ökad rörlighet och försvagade band mellan väljare och partier har redan pågått i ett halvsekel. Rollen som förtroendevald har blivit alltmer otacksam, eftersom det många gånger är ”politikerna” som får ta ansvar för impopulära beslut. Kommun- och landstingspolitiker utsätts allt oftare för hot, våld och trakasserier.

Frågan är hur partierna framöver ska kunna klara sin viktiga uppgift att nominera personer till valda förtroendeposter i kommunerna, landstingen och staten. Antalet kommunala förtroendeuppdrag efter valet 2002 uppgår till cirka 67 000. Eftersom en person kan ha flera uppdrag är antalet förtroendevalda mindre. Antalet kommunalt förtroendevalda har av statsvetaren Hanna Bäck och statistikern Richard Öhrvall beräknats till cirka 42 000.

I landstingen finns omkring 7 000 uppdrag som besätts av knappt 5 000 personer. Cirka 60 procent av de landstingsvalda har också något kommunalt uppdrag, varför det totala antalet personer med uppdrag i kommun och/eller landsting uppgår till knappt 45 000. Härtill skall läggas riksdagsledamöter och andra förtroendeposter inom den offentliga sektorn. De politiska partierna har också i uppgift att nominera domstolsväsendets nämndemän, vilkas antal uppgår till knappt 6 000.

Totalantalet förtroendevalda låter sig inte exakt beräknas, men kan uppskattas till storleksordningen 50 000. Denna siffra kan sättas i relation till det totala antalet partimedlemmar, som i dag uppgår till knappt 330 000. Det innebär att ungefär 15 procent av medlemmarna är politiker, i den meningen att de har åtminstone något förtroendeuppdrag.

I några av de medlemsmässigt mindre partierna utgör de förtroendevalda en ännu högre andel av medlemskåren. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet har var tredje eller var fjärde medlem ett valt uppdrag.

Statistiken visar att ålderspensionärer är underrepresenterade bland de valda politikerna. Partierna strävar i första hand efter att nominera personer som är under 65 år. Det innebär att rekryteringsbasen smalnar, eftersom åtskilliga av partiernas medlemmar i så fall faller för åldersstrecket.

En kalkyl över antalet förtroendevalda i proportion till antal medlemmar under pensionsåldern visar på ett genomsnitt kring 25 procent.

Om man till de personer som för tillfället är valda politiker också lägger dem som tidigare innehaft något uppdrag, och dem som står i beredskap att ersätta avgående ledamöter, står det helt klart att en stor, och ökande, andel av partiernas medlemmar utgörs av politiker.

Redan i dag förekommer det att partierna nominerar kandidater som inte är medlemmar. En del lokala försök att annonsera efter villiga och att ordna olika slag av traineeprogram har förvisso gett resultat. Men en del personer som rekryteras på detta sätt ryggar för att gå med som medlem. De vill inte ”köpa hela paketet”.

Därmed undergrävs partiernas legitimitet och anspråk på att företräda en samlad opinion. Den svenska folkstyrelsemodellen, som haft en starkt kollektivistisk kultur, förändras i individualistisk riktning.

Partiernas aktuella problem får också konsekvenser för den kommunikationsprocess som är så betydelsefull för ett demokratiskt samhälle. De politiska partierna startade en gång som ett slags massmedier. Genom partiorganisationer med bred medlemsförankring kunde lokala opinioner och krav kanaliseras uppåt till de styrande. Folkrörelsemodellen rymmer också en nedåtriktad kommunikation, som innebär att partiledningarna kan förklara och försvara sina åtgärder via ett nätverk av lokalorganisationer, partipress och aktiva medlemmar.

Man kan beskriva utvecklingen som en maktkamp mellan partier och medier. Stridsfrågan är inte oviktig i en demokrati: vem kan bäst göra anspråk på att vara ombud för folkopinionen? I grundlagen står det att riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är en vacker målformulering, men knappast realistisk som beskrivning av dagens maktförhållanden.

En av de största politiska förändringarna under de senaste årtiondena är mediernas ökande makt. Medierna anser sig numera ha minst lika stora anspråk på att företräda folkopinionen. Det flitiga utnyttjandet av opinionsmätningar är ett exempel. Inflytandet över valrörelsens uppläggning är ett annat.

Ett inslag i denna händelseutveckling är att politikerna förlorat sitt monopol på opinionsbildningen i samband med de allmänna valen. Denna förändring har av statsvetarna Peter Esaiasson och Nicklas Håkansson betecknats som en av de största maktförskjutningarna under 1900-talet.

Av dessa analyser att döma skulle maktkampen mellan partier och medier nu vara avgjord. Partierna förlorade och medierna vann.

Men historien har inte nått sitt slut. Många frågor återstår. Har dagens medier tillräcklig kvalitet och integritet för att kunna fylla sin självpåtagna roll som folkviljans företrädare? Kan de gamla politiska partierna pånyttfödas för att bättre svara mot kraven och förväntningarna från dagens kritiska och skeptiska medborgare? Vem vill bli politiker i morgon? Behöver rollen som förtroendevald tänkas i nya banor? Utmanas både politiska partier och dagens medier av nya tekniska metoder att kommunicera?

De sjunkande medlemstalen är ett faktum och de ställer de politiska partierna inför en del omedelbara problem. Utvecklingen är också tecken på en mer djupgående förändring, som reser ett antal fundamentala frågor om folkstyrelsens framtid.

Olof Petersson

Statsvetare, forskningsledare vid SNS