SNS - DN Debatt

Det kan hända att jag missat någon artikel, men hittills har jag inte sett någon ordentlig genomgång av JO:s rapport. Det verkar som om man nöjt sig med att citera de uppseendeväckande slutsatserna, som också åberopades som skäl för att Lars Danielsson lämnade sin tjänst som statssekreterare.

Dessvärre har JO-rapporten stora kvalitetsbrister. Den håller inte alls samma klass som de två tidigare granskningarna. Katastrofkommissionens slutrapport byggde på en gedigen dokumentation. Och efter en tvekande start lyckades riksdagens konstitutionsutskott samla sig till ett enat uttalande grundat på ett välgjort betänkande.

Justitieombudsmannen Nils-Olof Berggren har på eget initiativ gjort en granskning av Lars Danielssons åtgärder dagarna omedelbart efter katastrofen. JO:s skrivelse är bara på drygt åtta sidor och består till stora delar av urklipp ur tidigare kända dokument.

JO:s egen faktainsamling inskränker sig, enligt hans egen rapport, till följande:

- två samtal med Lars Danielsson

- ett samtal med Hans Dahlgren

- ett samtal med Johan Hirschfeldt

- två telefonsamtal

- ett besök i Regeringskansliet för information om inpasseringssystemet

- kopior på e-postmeddelanden som utväxlades mellan Danielsson och Dahlgren under tre dagar i juni 2005

- två nyhetssändningar i SVT i december 2005

Granskningen koncentrerar sig till två frågor. Vilka telefonsamtal ringde Danielsson den 26 december? Var han på kontoret denna dag?

JO kan inte besvara någon av dessa frågor. Ändå drar han slutsatser och riktar allvarlig kritik mot Danielsson. JO-kritiken framstår som ogrundad.

När det gäller telefonsamtalen gör Danielsson själv gällande att han inte har en klar minnesbild och han har vid senare tillfällen lämnat delvis motstridande upplysningar. Han redovisar en minnesanteckning som säger att Hans Dahlgren "bedömer läget under kontroll" och att statsrådet Jämtin är "redo kommentera".

JO Berggren drar slutsatsen att det är "ytterst otillfredsställande att utredningen inte kunnat ge någon förklaring" till de uppgifter som Danielsson lämnat om telefonsamtalen. Sedan tillfogar JO: "Inga andra omständigheter än L.D.:s egna uppgifter talar för att samtalen har ägt rum."

Denna formulering är mycket förrädisk, för att inte säga insinuant. Flera drog snabbt den näraliggande slutsatsen att JO mellan raderna säger att Danielsson ljuger.

Två hypoteser står mot varandra. Den ena är att Danielsson kände till mer än han ville säga. Den andra är att han faktiskt inte mindes. Omvärlden vet lika lite vilken av hypoteserna som ligger närmast sanningen. JO-rapporten bidrar inte med några nya fakta.

En intressant fråga är om denna typ av telefonsamtal är undantag eller regel i den svenska statsledningen. Det är ett generellt problem att informella samtal inte dokumenteras. Förvaltningspolitiska kommissionen påpekade redan 1997 att informella kontakter borde dokumenteras bättre, inte minst för att underlätta efterhandsgranskning. Debattörer som Inga-Britt Ahlenius har också riktat samma generella kritik mot rådande praxis.

Det kanske är så att det stora flertalet telefonsamtal på denna nivå inte dokumenteras och att ledande politiker och ämbetsmän har så många samtal och kontakter att de inte exakt minns vad som sagts. Kanske är sanningen att Lars Danielsson faktiskt inte kommer ihåg och att samtalen inte går att dokumentera. Ingen vet, inte heller JO.

När det gäller frågan om Danielsson besökte sin arbetsplats råder liknande oklarhet. JO konstaterar att terminalerna för inpasseringskort inte innehåller någon uppgift att Danielsson med användning av sådant kort skulle ha besökt Rosenbad den 26 december 2004.

Men statsråd och höga tjänstemän brukar vara kända av vakten och släpps vanligen in utan att de behöver plocka upp sina passerkort. JO har också fått bekräftat att en för säkerhetsorganisationen känd person mycket väl kan passera in och ut och röra sig inom lokalerna utan att det dokumenteras. Rapporten redovisar heller inga uppgifter som kan ligga till grund för en sannolikhetsbedömning.

Läget är alltså att två hypoteser står mot varandra: antingen var Danielsson på Rosenbad eller så var han det inte. Inget vet, inte heller JO.

JO Berggrens slutsatser är anmärkningsvärda i sin brist på stringens. Först konstaterar JO: "Jag kan visserligen inte med stöd av utredningen göra gällande att L.D. uppsåtligen inför kommissionen eller mig har lämnat felaktiga upplysningar."

Det rimliga hade då varit att här lägga ner pennan och konstatera att uppgift står mot uppgift och att det inte går att dra några slutsatser.

Men JO fortsätter. Danielsson "förtjänar emellertid likväl kritik för bristande noggrannhet under kommissionens utfrågning samt, framför allt, för sin underlåtenhet att lämna de ytterligare besked som kommissionens ordförande därefter begärde och för att han därigenom försvårat den granskning som Katastrofkommissionen hade till uppgift att genomföra."

Men denna kritik förutsätter det som ska bevisas. Beskyllningen att Danielsson underlåtit att lämna besked bygger på antagandet att han vet mer än han har berättat. Det är ju just det som JO inte kunnat leda i bevis.

Det finns egentligen bara en slutsats som man kan dra av JO-rapporten. Problemen med bristande kvalitet och kompetens i svensk statsförvaltning gäller uppenbarligen också JO-ämbetet.

Så vem granskar granskaren? Inte den politiska oppositionen, som nöjer sig med att plocka enkla poäng i valrörelsen. Inte juristkolleger, som hämmas av missriktad kåranda.

Och inte heller medierna. Man får intrycket att den grävande, undersökande journalistiken bedrivs som speciella långtidsprojekt, separerade från det dagliga nyhetsflödet. Ingen verkar ha tagit sig tid att skärskåda JO:s rapport och haft kurage nog att gå motströms.

Olof Petersson