51,8 procent av svenskarna i åldern 16-74 år vet inte att det är en socialdemokratisk enpartiregering som de på valdagen utkräver ansvar av. 44,7 procent vet inte att riksdagens huvudsakliga uppgift är att stifta lagar. Det visar en undersökning som presenteras av professor Olof Petersson och hans medarbetare i SNS demokratiråd. Det är numera brukligt att betrakta medborgarna som allt kunnigare i politik, skriver de, men vår undersökning visar att det inte finns belägg för den åsikten.

"Oroande okunnighet bland väljarna"

Ny undersökning: Mer än hälften av väljarna vet inte att Sverige har en socialdemokratisk enpartiregering.

En tredjedel av väljarna vet inte att en av deras tre valsed- lar är avsedd för landstingsledamöterna. Nästan varannan väljare saknar kännedom om vad det organ som de utser representanter till har för huvudsaklig sysselsättning, nämligen att riksdagen stiftar lagar.

Endast hälften av väljarna vet att det är en socialdemokratisk enpartiregering som de på valdagen utkräver ansvar av.

Vad vet väljarna egentligen om politik? Det finns en klassisk konflikt mellan demokrati och kunskap. Drömmen om folkets suveränitet och rädslan för pöbelns okunnighet löper som två parallella trådar genom idéhistorien.

Åtskilliga har bävat inför faran av att låta de outbildade och inkompetenta massorna få kontrollen över statens styrelse. Vid sekelskiftet i Sverige var exempelvis ett av rösträttsmotståndarnas främsta argument att politiskt inflytande borde knytas till kompetens.

Mycket har sedan hänt inom väljarkåren. Den stigande utbildningsnivån utgör en av de viktigaste förändringarna under senare årtionden. Samtidigt med denna utbildningsexplosion har de traditionella beteendemönstren i politiken börjat lösas upp.

Väljarundersökningar har kunnat belägga hur medborgarna i allt mindre utsträckning röstar slentrianmässigt efter klasstillhörighet, partiidentifikation och vänster-högerståndpunkt. I stället lägger väljaren sin röst i överensstämmelse med individuella ställningstaganden, i fler åsiktsdimensioner och med minskad partilojalitet. Individualism och egen initiativkraft håller på att ersätta gammal auktoritetstro.

Frågan är nu om denna positiva utveckling också gäller medborgarnas kunskaper om politik. Det är numera brukligt att betrakta den moderne medborgaren som alltmer självständig och intresserad och dessutom allt kunnigare. Faktaunderlaget för denna slutsats har dock varit tunt. Det har saknats undersökningar om den politiska kunskapsnivån bland väljarna.

För att i någon mån råda bot på kunskapsbristen har vi genomfört en riksomfattande intervjuundersökning. Resultaten presenteras i dag i boken "Demokrati och medborgarskap" (SNS Förlag), som utgör årets rapport från SNS demokratiråd.

Tre frågor som kunde jämföras med en undersökning från 1978 ställdes till ett representativt urval medborgare hösten 1997. Resultaten är i flera avseenden nedslående.

Bara 63,8 procent av Sveriges befolkning i åldrarna 16-74 år vet att landstinget utses av folket i allmänna val. Denna siffra var densamma för tjugo år sedan. Andelen personer som vet att det är försäkringskassan som handlägger medborgarnas pensioner är ungefär lika stor (62,6 procent). Kunskapen om försäkringskassan har rent av minskat något under de två gångna decennierna.

Endast på en fråga svarade fler personer rätt i dag jämfört med 1978. Att man vänder sig till JO då man blivit felaktigt behandlad av en kommunal eller statlig tjänsteman vet idag 63,6 procent, jämfört med 48,4 procent vid förra mättillfället.

Men andelen som svarade rätt på samtliga tre frågor har inte ökat mer än från 26,5 till 31,8 procent. Ökningen är inte imponerande med tanke på utvecklingen av den allmänna utbildningsnivån under samma tidsperiod, då antalet personer med studentexamen eller motsvarande fördubblades. Det tycks knappast finnas något belägg för åsikten att medborgarna blivit så mycket mer kunniga om politik.

På några punkter ger resultaten särskild anledning till oro i valtider. En tredjedel av väljarna vet alltså inte att en av deras valsedlar är avsedd för landstinget.

Dessutom är det 44,7 procent som inte vet vilket organ som stiftar Sveriges lagar. Riksdagens uppgift är uppenbarligen inte allmänt bekant. En annan fråga visar att 51,8 procent inte vet hur många partier som sitter i Sveriges regering. Man kan undra hur de på valdagen ska kunna utkräva ansvar av den sittande regeringen.

En ljuspunkt kan dock skönjas i materialet. Kunskapsklyftorna är inte eviga.

De som läser om samhällsfrågor i morgontidningar har ett jämförelsevis större mått av politiska faktakunskaper. Det finns dessutom ett starkt samband mellan medborgarnas politiska kunskaper och deras deltagande i diskussioner om samhällsfrågor.

Diskussionsdeltagandet visar sig också ge ett kunskapslyft över de sociala skiljelinjerna. Oberoende av kön, utbildning, ålder och nationell härkomst innebär muntliga meningsutbyten en stimulans för lärande och ökade kunskaper. Demokratin kräver ett levande politiskt samtal.

Av vikt är dock inte bara hur ofta man samtalar. Även sammansättningen hos den grupp man samtalar med har betydelse. Merparten av de svarande uppger att den krets av personer som de brukar diskutera samhällsfrågor med rymmer färre än tio personer, men vissa har kontaktytor som är betydligt bredare än så; genomsnittet ligger på elva personer. Det är heller inte enbart slutna kotterier som bildar ramen för medborgarnas samtal om samhällsfrågor, även om de diskussionsnätverk dominerar där de allra flesta känner varandra.

Det visar sig nu att personer med stora nätverk är kunnigare än andra, oberoende av hur ofta samtalen förs. Förklaringen är sannolikt att de små nätverken är tätare sammansatta, vilket minskar inflödet av ny information. Risken ökar därmed för en utveckling mot tankegetton.

I de större nätverken finns däremot fler individer som inte känner varand-ra, vilket ökar den totala kontaktytan mot omvärlden. De som pratar om samhällsfrågor med många olika personer får därmed ett kunskapsmässigt försteg framför dem som håller sig till den mer intima vänskapskretsen. Svaga länkar visar sig i detta avseende vara en styrka. Undersökningen ger således stöd åt idén om den medborgerliga dialogens betydelse för upplyst förståelse.

Diskussionsnätverkens betydelse visas ytterligare genom en jämförelse med andra av informationssamhällets kunskapskällor. Det talas mycket om Internets framväxt som samhälleligt kommunikationsmedium. Gränslös interaktion, sekundsnabb bild- och text-överföring, oändliga sökmöjligheter direkt hemma från skrivbordet; förväntningarna som knyts till det världsomspännande nätets möjligheter är många och högt ställda. Den inverkan på den politiska kunskaps- och opinionsbildningen som kan beläggas i vår undersökning är dock än så länge tämligen marginell.

Omkring hälften av den svenska befolkningen uppvisar i dag åtminstone ett minimum av datoranvändning. En fjärdedel kan med samma generösa definition sägas vara Internetanvändare. En sjättedel använder åtminstone någon gång nätet för att skaffa sig information i samhällsfrågor.

Men bara en av tjugo gör det ganska eller mycket ofta, och endast en av fyrtio har under det senaste året begagnat sig av nätet i samband med någon aktivitet som syftar till att påverka samhällsutvecklingen. Inte heller kan någon tydlig inverkan på den politiska kunskapsutvecklingen än så länge beläggas.

Visserligen är kunskapsnivån något högre bland dem som utnyttjar Internet för att skaffa sig information i samhällsfrågor, men skillnaden är tämligen liten.

Ett demokratiskt sinnelag skapas inte endast genom teoretisk förståelse utan också genom praktiska erfarenheter. Intervjumaterialet visar tydliga spår av den demokratiska kunskapsprocessens goda cirklar.

Undersökningen innehöll ett antal mått på politisk självtilltro. Det visade sig finnas en stark koppling mellan självtilltro och medborgerliga färdigheter. Särskilt tydligt är sambandet när det gäller tilltron till den egna förmågan att föra fram sina åsikter.

Den demokratiska färdighetsträningen ger rika tillfällen till diskussion med andra. Det finns ett starkt samband med politiska faktakunskaper. Betydelsen av sakligt grundade uppfattningar ska därför inte underskattas.

Till yttermera visso finns det en stark länk mellan å ena sidan erfarenheter av medborgerliga färdigheter, och å andra sidan tolerans.

Den individuella utvecklingen betingas av tillgången till mötesplatser och demokratiska institutioner. Skolan och arbetsplatsen har därmed en betydelse som går långt utanför klassrummets och kontorets väggar. Träningen i att lyssna, tala, läsa, skriva och argumentera får direkta återverkningar på demokratins arbete och fortbestånd. Samtidigt skapar demokratins uppfordran till självständiga ställningstaganden under respekt för oliktänkande också bättre förutsättningar för framgångsrika studier och ansvarstagande yrkesverksamhet.

I nordisk demokrati har också folkbildning och folkrörelser framhävts som viktiga skolor i demokrati. Intervjumaterialet bekräftar betydelsen av förkovran och samtal. Särskilt viktiga är de diskussioner och meningsutbyten som knyts till mötesverksamhet och praktiskt beslutsfattande.

Folkrörelserna är en av flera vägar att åstadkomma dessa positiva effekter. Vid sidan av skolor och arbetsplatser har de frivilliga organisationerna ofta visat sig fungera som demokratins träningsläger. Försvagningen av föreningsengagemanget framstår därmed som särskilt oroande.

OLOF PETERSSON
JÖRGEN HERMANSSON
MICHELE MICHELETTI
JAN TEORELL
ANDERS WESTHOLM

DN DEBATT 19/8 1998