"Finansminister utan makt"

Olof Petersson: Statsministerns agerande försvagar finansministerposten permanent

Regeringen styr riket. Så formuleras uppgiften i regeringsformen och på ett mycket allmänt plan är Sverige inte annorlunda än andra parlamentariska demokratier.

I vissa avseenden har den svenska regeringen dock vissa konstitutionella särdrag. Kravet på kollektivt beslutsfattande är starkt markerat. En enskild minister har inte mycket att själv bestämma över. Förbudet mot ministerstyre och systemet med fristående ämbetsverk innebär att det är regeringen som kollektiv som styr riket.

Kravet på inre samordning i regeringskretsen ställs därmed extra högt. Regeringskansliet är egentligen ett enda stort förhandlingsmaskineri för att lösa motsättningar inom och mellan departementen.

Med tanke på den moderna politikens komplexitet, hastighet och betydelse för olika gruppintressen är det snarast förvånande att regeringarna så ofta lyckas samla sig till gemensamma ståndpunkter.

Ytterst är det statsministern som har ansvaret för att leda och samordna regeringsarbetet. Vår regeringsform ger statsministern en mycket stark ställning. I sin grundlagskommentar påpekar statsrättsexperterna Erik Holmberg och Nils Stjernquist att utvecklingen i vårt land liksom i andra länder har gått i riktning mot ökad makt för statsministern. Förarbetena till regeringsformen säger att regeringen är "ett kollektiv under statsministerns ledning".

Rent praktiskt kan regeringsarbetet ordnas på olika sätt. De borgerliga koalitionsregeringarna har experimenterat med olika slags samordningskanslier.

Socialdemokratiska enpartiregeringar har av tradition haft en mäktig kärna bestående av statsministern och finansministern. Statsministrar som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme och Ing-var Carlsson har vanligen givit sina finansministrar stort spelrum och betydande självständighet.

Redan Kjell-Olof Feldts avgång 1990 signalerade att finansministerns makt inte är absolut. Med Erik Åsbrinks dramatiska beslut får man plötsligt en inblick i regeringsarbetet. "Sedan en tid tillbaka genom en serie händelser finner jag att jag inte har det stöd och det förtroende som erfordras", förklarar Åsbrink i sitt officiella tillkännagivande.

Visserligen hävdar Göran Persson att han i allmänhet stött Erik Åsbrink i de interna regeringsdiskussionerna, även om man haft delade meningar i några frågor. Finansministerns egen bild måste emellertid tillmätas stor betydelse. Om denne har uppfattningen att han inte åtnjuter regeringschefens förtroende blir uppgiften snart omöjlig.

De statsvetenskapliga läroböckerna måste därmed skrivas om. Socialdemokratiska regeringar kan knappast längre sägas hållas ihop av en sammansvetsad duo bestående av statsministern och finansministern.

Statsministerns makt ökar ytterligare. EU-integrationen gör att statsministern tillsammans med sina europeiska kolleger tar över mycket av den utrikespolitiska samordningen. Det är nu länge sedan regeringen hade två excellenser, statsministern och utrikesministern.

När statsministern dessutom har egna erfarenheter som finansminister nöjer sig inte regeringschefen med att delegera det ekonomiska ansvaret till sin fackminister. Statsministern gör egna bedömningar inom den ekonomiska politiken och löper därmed ökad risk att desavouera finansministern.

Statsministerns samordningsproblem ökar givetvis när regeringen saknar egen majoritet i riksdagen. Regeringens politik måste anpassas till and-ra partiers krav för att besluten skall kunna få tillräckligt stort stöd. Det är nu 18 år sedan Sverige hade en majoritetsregering. Regeringarnas svaga parlamentariska stöd har varit en av orsakerna till de politiska styrningsproblemen och svårigheterna att lösa arbetslöshetens och ekonomins problem.

Från rent konstitutionella synpunkter finns inget anmärkningsvärt i det inträffade. Ett statsråd drar sina konsekvenser och utnyttjar sin grundlags-reglerade rätt att begära entledigande.

I europeisk politik är det inte unikt att en finansminister avgår efter konflikter med regeringschefen. Exempel kan hämtas från både tysk och fransk inrikespolitik.

Det kan visserligen förefalla pikant att regeringen presenterar en ekonomisk proposition som signerats av en nyligen avgången minister. Men så länge regeringen står fast vid innehållet är förfarandet oantastligt.

Eftersom Erik Åsbrink undertecknat vårpropositionen blir han också formellt ansvarig för den. Riksdagens konstitutionsutskott har i uppgift att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Även om det är osannolikt finns det dock en möjlighet att vårpropositionen görs till föremål för granskning. Åsbrink kan därmed tvingas ta ansvar för ett aktstycke som föranlett hans avgång.

Statsministerns alltmer centrala roll i regeringsarbetet kan föranleda änd-ringar i regeringskansliets organisation och arbetssätt.

Man behöver inte gå så långt som att införa det israeliska systemet med direktvald premiärminister som en metod att ställa regeringschefen till ansvar inför väljarna. Därmed närmar man sig presidentmodellen och ett undergrävande av parlamentarismens logik.

Däremot kan det komma att behövas en översyn av regeringens interna samordning. En försvagning av finansdepartementets maktställning skulle kräva en avsevärd förstärkning av andra sätt att klara den ekonomiska och politiska samordningen. Statsministerns eget kansli, Statsrådsberedningen, är relativt litet och är i dag inte rustat för att överta denna tunga uppgift.

Genom att agera finansminister på deltid har statsministern slagit in på en väsentligen oprövad väg.

OLOF PETERSSON
DN Debatt 13/4 1999