Dagens Nyheter Kultur den 3 juni 1999

Olof Petersson

Sverige behöver maktdelning
Raden av lokala skandaler visar att demokratin lider av för svag granskningsmakt, skriver Olof Petersson

Kan Sverige bli mer demokratiskt? Frågan ställdes av Trond Berg Eriksen (DN 27/5) och han antyder att svenskarna snarast är benägna att svara nej. I sitt sociala övermod ser sig detta land fortfarande som världsmästare i demokrati.

Trond Berg Eriksen efterlyser principiella, internationella och historiska perspektiv och det finns all anledning att instämma. SNS har inbjudit en grupp ledande europeiska samhällsforskare att granska svensk demokrati. Demokratirådets rapport, som kommer den 10 juni, ger ett utifrånperspektiv på vårt politiska system. Samarbetet med de europeiska kollegerna har gjort mig mer medveten om bristerna och behovet av reformer.

Avsikten är ingalunda att påtvinga Sverige någon europeisk standardmodell, som för övrigt knappast existerar. Men ett internationellt jämförande perspektiv bidrar och till att upptäcka svagheter i vårt eget system.

Just inom rättsstatens och det konstitutionella tänkandets område har vi mycket att lära. Raden av lokala skandaler visar att Sverige har en svag granskningsmakt. Sveriges saknar en självständig och grundlagsfäst statsrevision. Statens ingrepp i kommunernas beskattningsrätt och möjligheter att sälja sina bostadsföretag illustrerar oklarheten om den kommunala självstyrelsens innebörd. Exemplen bildar ett mönster.

Det norska inlägget öppnar därför ett viktigt perspektiv. Demokratins grundläggande värden må vara allmängiltiga och eviga, men ser man sig omkring i den demokratiska världen slås man av de enorma variationerna. Demokratier kan ha parlamentarism eller presidentstyre, proportionella val eller majoritetsval, federalism eller centralstyrning, starka eller svaga domstolar. Sverige framstår som udda med sin kombination av centraliserad statsmakt och svaga motmakter.

Demokratins institutioner uppvisar också stora variationer över tid. Nya generationer tillkommer och medborgarna ställer nya krav. De politiska institutionerna måste därför anpassa sig. I alla etablerade demokratier pågår just nu mer eller mindre genomgripande diskussioner om att reformera demokratins arbetsformer. Finland och Schweiz håller på att byta ut sina gamla grundlagar.

I Sverige går detta arbete trögt. Visserligen finns det ett ökande intresse för demokratifrågor, men bristen på konstitutionella traditioner är ett allvarligt hinder. Den svenska modellens pragmatiska beslutskultur gjorde att allting betraktades som förhandlingsbart. Vi är ovana att tänka i termer av maktdelning, ansvarsutkrävande och tydliga gränser.

Undersökning efter undersökning visar att förtroendet för partier och politiker sjunker och att allt färre svenskar engagerar sig i traditionellt politiskt arbete. Det politiska missnöjet är en varningssignal. De politiska institutionerna motsvarar inte längre medborgarnas krav. Det demokratiska systemets förnyelseförmåga sätts på prov.

Det finns all anledning att diskutera de politiska partiernas kris. På ett drygt årtionde har antalen partiaktiva medborgare halverats. Eftersom Sverige har en mycket particentrerad demokratiuppfattning blir försvagningen desto allvarligare. Frågan är om partierna själva har kraft och mod till en självrannsakande debatt med konkreta förslag till förändringar.

Regeringen tillsatte 1997 en demokratiutredning för att "belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet". Till skillnad från maktutredningen, som bestod av en självständig forskargrupp, är demokratiutredningen parlamentariskt sammansatt. Enligt direktiven skall utredningen analysera, beskriva och stimulera debatten, men den har också i uppgift att "lämna konkreta förslag i syfte att stärka och fördjupa det svenska folkstyret".

Hittills har utredningen producerat en strid ström skrifter med debattinlägg och forskningsöversikter. Inriktning och kvalitet varierar, så det går inte att fälla något generellt område. En del rapporter har varit mycket lärorika, medan andra främst reser frågan hur de har funnit vägen in i den en gång så stolta SOU-serien. Hur som helst har många röster kommit till tals, vilket alltid är en god sak.

Däremot är det ännu höljt i dunkel vad själva utredningen tycker. Det är nu bara ett halvår kvar tills utredningen skall avlämna sin slutrapport. Frågan är om den politiskt disparata utredningen skall lyckas samla sig till konkreta förslag som stärker och fördjupar demokratin.

Det är också anmärkningsvärt att regeringen utan att invänta demokratiutredningen uppenbarligen planerar att tillsätta en ny grundlagsutredning. Så skulle vi alltså få två parallella utredningar, en om demokratin och en om konstitutionen. Samband sökes.

I själva verket handlar detta om en nyckelfråga i demokratidebatten. Demokratins värdegrundval utgör en norm, en idé om hur det goda samhället bör se ut. Statsvetare brukar hävda att denna norm bör gälla det politiska styrelseskickets grunder. De konstitutionella förutsättningarna är därmed avgörande för demokratins förverkligande.

Medborgarstyrelse, idén om att den offentliga makten bör utgå från folket, är visserligen en nödvändig förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Men den offentliga makten skall också utövas under lagarna. Sverige har svårt att leva upp till idealet om en konstitutionell demokrati.

Den konstitutionella utmaningen är att finna institutioner och arbetsmetoder som gör att kraven på medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft kan förverkligas samtidigt. Uppgiften reser många dilemman och problem, som endast kan lösas under en öppen och kritiskt prövande diskussion.

Underlaget till denna offentliga debatt om demokratins framtid kommer från många olika håll, men samhällsforskarna har särskilda förpliktelser. Tyvärr måste man säga att universitet och offentliga forskningsinstitutioner inte tagit sitt fulla ansvar. Det finns i dag stora luckor i svensk forskning om demokratins konstitutionella förutsättningar. Kunskapsunderlaget är ofullständigt när det gäller så viktiga områden som normgivningsmakten, finansmakten, kontrollmakten och internationaliseringens konsekvenser för den dömande makten.

I stället för att vänta på det tröga statliga forskningsväsendet har jag själv funnit det mer ändamålsenligt att basera demokratiforskningen i ett obundet, privat institut. SNS författningsprojekt samlar statsvetare, ekonomer och jurister som vill bidra med ny kunskap om de politiska institutionernas utformning och betydelse. Flera delprojekt har dragits igång och nyligen utkom den första boken, Samhällskonsten (se vidare www.const.sns.se).

Olof Petersson
Professor i statskunskap, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ordförande i SNS Demokratiråd