Snart två årtionden har förflutit sedan Nils Elvander utgav en debattantologi om demokrati. Det vore överdrivet att prisa denna bok och rekommendera den till omläsning. Åtskilliga inlägg var säkert moderiktiga när de skrevs, men är i dag främst intressanta som tidsdokument. Inte heller debattens huvudtema, frågan huruvida demokratins väsen är form eller innehåll, torde i dag kunna betecknas som det mest brännande.

Demokratidebattens karaktär av färskvara manar förvisso till en viss ödmjukhet. Även dagens tvärsäkra tolkningar och förutsägelser kommer sannolikt om inte så många år att betraktas med samma milda överseende.

Men ett drag i det tidiga 1970-talets debatt gör ändå intryck. Det fanns en lidelse och ett allvar. Många personer engagerade sig livaktigt i detta offentliga samtal om demokratins innebörd och aktuella problem. I dag saknas i stort sett motsvarande meningsbrytningar. Alla håller i princip med om att demokratin inte är fix och färdig utan är ett system, som förmår att förnya sig självt genom kontinuerlig kritik och debatt. Desto mer anmärkningsvärd är frånvaron av offentlig diskussion.

Just därför att demokratin alltid är preliminär och under omprövning kommer den ständigt att ifrågasättas. Men de olika typer av invändningar som riktats mot demokratin är av väsensskild karaktär. Ett slags reaktion mot demokratin har kanske bäst beskrivits av Erich Fromm. Mänskligheten har inte enbart strävat efter maximal frihet. Det finns också en fruktan inför friheten. Frihet ger makt och makt ger ansvar. Demokratin är ett system för vuxna människor. Somliga skyggar. Klagomålen över komplexiteten, avvägningarna och de svåra valens kompromisser leder till krav på enkla lösningar och starka ledare. Särskilt i de fall samhällsomvandlingen varit snabb och genomgripande kan demokratiseringen leda till starka motreaktioner. Demokratiforskningen lider dessvärre ingen brist på åskådningsexempel i 1900-talets europeiska historia.

Men det finns också en helt annan typ av utmaning mot demokratin, som framför allt är aktuell i de utvecklade industristaterna. Dessa samhällen har sedan länge passerat det historiska stadium då demokratiproblemet gick ut på att säkra folksuveränitetens minimala villkor. Demokratins baskrav är majoritetsprincipen förenad med grundläggande fri- och rättigheter såsom yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet. När dessa villkor väl är uppfyllda uppstår nästa problem, nämligen att finna de institutioner som praktiskt skall förverkliga folksuveräniteten. Varje land har sin egen uppsättning institutioner. Det finns inte två demokratier som har exakt samma valsystem. Folkomröstningsinstitutet används flitigt i en del demokratier, men inte alls i andra. Ett land kan byta eller modifiera sina demokratiska institutioner.

Uppgiften att beskriva och förklara dessa styrelseskickets variationer tillhör det statsvetenskapliga hjärtlandet. Två huvudmetoder står till buds, den diakrona och den synkrona. Historisk analys skildrar styrelseskickens förändringar över tiden, komparativ analys dess variationer i rummet. När demokratiforskningen är som bäst förenas de två perspektiven i en jämförande analys av förändringsprocesser.

För att bringa reda i det konstitutionella virrvarret har statsvetare utvecklat olika typologier, nomenklaturer och mätinstrument. Ingen av dessa konstruktioner har givetvis någon evig överhöghet; begreppsbildningen måste som vanligt bedömas på grundval av stringens och fruktbarhet i det enskilda fallet. Men två aspekter av demokratins styrelsesätt förtjänar i dag särskild uppmärksamhet. Den ena rör de demokratiska institutionernas territoriella förankring. Den andra gäller demokratins organisationsform.

Under de senaste två hundra åren har demokratins teoretiker förutsatt att folksuveräniteten i första hand förverkligas inom nationalstatens ram. Men redan federalismen och den lokala självstyrelsen rörde till i de konstitutionella ritningarna. Stor teoretisk möda har ägnats åt att lösa problemet med att inordna de territoriella självstyrelseorganen under den statliga suveränitetens paraply. I dag medför den internationella utvecklingen att det territoriella nivåproblemet får ännu större aktualitet. Globaliseringen innebär att nationalstatens gränser i allt fler avseenden mister sin mening. Integrationssträvandena inom världsdelar som Europa förändrar också förutsättningarna för de nationellt baserade institutionerna.

Det vore i dag fåfängt att utkora den ena eller andra territoriella nivån som folksuveränitetens "egentliga" kärna. Den flera tusen år långa och resultatlösa jakten på den perfekta styrelseorganisationens numerär torde också kunna avblåsas. Folksuveräniteten förverkligas parallellt på flera olika nivåer.

Det territoriella organisationsproblemet kan därför sägas gå ut på att sammanjämka fyra olika krav. För det första: demokratin fordrar fasta enheter inom vilka medborgarna kan utöva sitt självbestämmande. För det andra: beslutsenheterna måste ha tillräcklig handlingskraft. För det tredje: en effektiv samhällsorganisation fordrar specialisering och arbetsdelning och därför en politisk organisation med flera territoriella nivåer. För det fjärde: en organisation med skilda typer av organ och flera olika beslutsnivåer kräver samordning och kontroll. Den gryende EG-debatten har knappt mer än börjat antyda dessa problem.

För att karaktärisera demokratins organisationsformer urskiljer Robert Dahl två huvudvarianter av demokrati, den monistiska och den pluralistiska. Den monistiska demokratiuppfattningen förutsätter att den politiska makten i samhället utgår från en enda punkt och, givetvis, att denna står under demokratisk kontroll. Urtypen är den franska revolutionens demokratitolkning. Det gamla samhället hade varit som en pyramid med kungen längst upp. Envåldshärskaren hade nu störtats och ersatts av en vald nationalförsamling. Statens centraliserade hierarki ändrades emellertid inte utan snarast förstärktes ytterligare under den jakobinska styrelsen. Demokratins effektivitet avgörs här av statens förmåga att styra samhället.

Den pluralistiska demokratiuppfattningen nöjer sig inte med att den centrala statsmakten är effektiv och står under folklig kontroll. Demokratin är också beroende av hur resten av samhället är organiserad. Den monistiska demokratin kräver egentligen bara en stat och ett folk bestående av ett antal individer. Den pluralistiska demokratin fordrar också att det mellan individer och stat finns en mångfald självständiga institutioner och grupperingar såsom föreningar, kyrkor, företag, universitet och massmedier. Ett sådant organiserat medborgarsamhälle, eller civilt samhälle, är förutsättningen för en öppen, dynamisk och frihetlig samhällsordning.

Valet av demokratimodell har naturligtvis avgörande betydelse för en undersökning av demokratins faktiska funktionssätt. Med den monistiska demokratins snäva politikbegrepp är det tillfyllest att studera staten och den representativa demokratins kanaler. Den pluralistiska demokratin anlägger ett vidare perspektiv; en karaktäristik av demokratins kvalitet blir här också beroende av hur samhällets privata kollektiv fungerar.

För den konventionella statsvetenskapliga läroboksmodellen utgör redan dessa preciseringar stora problem. Den traditionella utgångspunkten är staten. Visserligen innefattar det statsvetenskapliga forskningsfältet även exempelvis kommuner, internationella relationer, intresseorganisationer och massmedier. Men dessa olika inriktningar har knappast förenats i något samlat demokratiteoretiskt perspektiv. De distinktioner som här redovisats antyder att vidgningen av demokratidebatten måste gå längs två dimensioner. Den ena är att uppmärksamma samspelet mellan de många olika territoriella nivåerna. Den andra är att studera makt och inflytande även inom de delar av samhällslivet som ligger utanför den snävt politiska sfären.

Det är emellertid inte endast fråga om en intern begreppsanalytisk uppgörelse i de trängre statsvetenskapliga forskningskretsarna. Även samhällets allmänna demokratiförståelse genomgår i dag betydelsefulla förändringar. I samband med maktutredningen konstaterade Johan P. Olsen att den svenska demokratiförståelsen varit starkt kollektivistiskt inriktad. Den utmanas nu av mer individorienterade inslag och betoning på personligt ansvarstagande. Maktutredningen avslutade sin huvudrapport 1990 med att fråga hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap. Ett huvudproblem när det gäller att finna en ny balans mellan ett samhällscentrerad och en individcentrerad syn är hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet.

Lite tillspetsat kan man konstatera att den svenska demokratimodellen rör sig i riktning från den monistiska mot den pluralistiska typen. Det är därmed hög tid att börja diskutera den pluralistiska demokratins problem. I sedvanlig analytisk ordning kan man börja med att fixera några drag i den pluralistiska demokratins idealtyp för att därefter lägga den till grund för empiriska undersökningar.

Pluralismen kan ses som en teori för villkorlig maktkoncentration. Den är en tillämpning av Montesquieus gamla konstaterande att makt är ett nödvändigt ont och att endast makt kan bromsa makt. Det gäller därför att finna en organisation som sätter skrankor för maktutövningen. Pluralismen utsträcker denna tanke från statsskicket i snäv mening till hela samhällsorganisationen. Pluralismens teori kan sägas uppställa sex krav. Makten i ett pluralistiskt samhälle är ansvarig, offentlig, tillgänglig, avgränsad, balanserad och legitim. I den mån verkligheten avviker från detta ideal aktualiseras sex huvudproblem. (Denna del av framställningen bygger på min bok Svensk politik.)

Ansvarsproblemet. Den monistiska demokratimodellen har åtminstone den fördelen att ansvarsförhållandena är tydliga. Om all makt utgår från en punkt råder det heller inget tvivel om mot vem oppositionen skall riktas.

I ett pluralistiskt samhälle är makten mer utspridd och följaktligen även ansvaret. Det pluralistiska samhället är svåröverskådligt och ständigt föränderligt. Envåldshärskarens centralperspektiv har här fått ge vika för kalejdoskopets myller.

Ansvarsfrågan är ett av pluralismens stora problem. Formerna för ansvarsutkrävande är i huvudsak av tre slag. För det första kan olika institutioner genom egna interna regler tillförsäkra att medlemmarna förmår utkräva ansvar av de styrande. Regelbundna val, möjligheter till misstroendeförklaring och revision är exempel på sådana kontrollmekanismer. För det andra bygger pluralismen på inbördes kontroll. Konkurrens och kritik avser tillförsäkra att olika institutioner utsätter varandra för granskning. För det tredje innebär det öppna samhällets dynamiska element att det pluralistiska systemet hela tiden ifrågasätter sig självt. Den kontinuerliga självreflektionen, gamla maktapparaters borttynande och nya institutioners framväxt innebär att ansvaret på systemnivå utkrävs indirekt.

Offentlighetsproblemet. Ett villkor för att ett samhälle skall kunna förändra sig självt genom kritisk debatt är att det förs ett permanent offentligt samtal. Här ryms ett annat av pluralismens problem. Det ligger i maktens natur att vara hemlighetsfull. Tillgång till exklusiv information utgör i sig en maktresurs. Demokratin bygger emellertid på förutsättningen att alla medborgare har lika rätt att ta del i styrelsen av samhället. Ojämn tillgång till information leder till olikheter i möjligheterna tt hävda sig som medborgare.

I vilken utsträckning offentlighetsprincipen realiseras beror på flera omständigheter. En sådan är möjligheten till insyn i olika maktcentra. En annan är förekomsten av många olika självständiga institutioner för opinionsbildning. Det offentliga samtalets mångfald och variationsrikedom utgör det yttersta provet på offentlighetsprincipens förverkligande.

Tillgänglighetsproblemet. Den pluralistiska demokratin förutsätter att det finns ett större antal separata institutioner. I den enskilde medborgarens perspektiv är ett avgörande problem själva tillträdet. Vem får delta i maktutövningen?

Tillträdet till en institution i ett pluralistiskt system bör vara öppet. Diskriminering, som utestänger presumtiva medlemmar på icke-relevanta grunder, står i strid med demokratins likhetsideal.

I praktiken kan det ofta vara vanskligt att avgöra vad som skall anses vara icke-relevanta grunder. Var går gränsen för ett kollektivs autonoma möjligheter att fatta beslut som inskränker autonomin? Förkunskapskrav i form av särskild utbildning för vissa yrken är en allmänt godtagen form av hinder för tillträde. Däremot är utestängande på grund av kön och etnisk tillhörighet en klar form av diskriminering.

Avgränsningsproblemet. Den pluralistiska demokratins idealmodell bygger på att de separata institutionerna verkligen är oberoende av varandra. Maktkoncentration är endast godtagbar så länge makt i ett avseende inte spiller över och leder till maktskillnader inom andra områden. Klara gränser mellan olika maktsfärer innebär att pluralism och jämlikhet kan förenas.

Avvikelser från idealet i detta hänseende innebär maktkumulering. Skilda förbindelser och beroendeförhållanden gör att samhället i praktiken inte utgörs av separata sfärer utan i stället styrs från ett eller litet fåtal maktcentra. Den eller de som kontrollerar denna beslutsmakt får därför ett ojämförligt stort inflytande över hela samhället.

Balansproblemet. Pluralismen är uttryck för idén om en blandad styrelseform. Tanken på maktbalans kan tillämpas över hela samhällsområdet. Olika maktcentra och beslutsprinciper tänks komplettera och balansera varandra.

Ett problem med pluralismen är att olika samhällsintressen endast i teorin har samma reella förutsättningar att organisera sig och vinna inflytande. I pluralismen är den oorganiserade och den ensamme relativt maktlös. Pluralismen tenderar att gynna de resursstarka kollektiven.

Ett hithörande problem handlar om olika institutioners relativa makt. Det pluralistiska samhället innehåller ett evigt dilemma. Å ena sidan fordrar mångfalden att det finns ett flertal, självständiga organisationer. Å andra sidan kan dessa organiserade särintressen bli så starka att helhetens intressen blir lidande. Summan av delarna behöver inte vara identiskt med allmänintresset. Den pluralistiska demokratin riskerar att gynna de välorganiserade minoriteternas kortsiktiga intressen.

Legitimitetsproblemet. Ett samhälle som inte baseras på tvång utan på frivillighet kan i längden inte upprätthållas utan medborgarnas samtycke. Samhällets institutioner måste åtnjuta någon form av auktoritet. Det räcker inte att institutioner i formellt rättsligt avseende är legala, de måste också av medborgarnas uppfattas som legitima.

Legitimitetsproblemet utgör ytterligare en av pluralismens vanskligheter. Systemets krav på olikhet och mångfald ställer stora krav på tolerans. Varför skall maktkoncentration accepteras? Hur skall abstrakta system i längden kunna åtnjuta förtroende? Leder inte det öppna samhällets krav på ständig debatt och kritik till att förtroendet för olika institutioner efter hand eroderas? Hur kan medborgarna känna samhörighet och delaktighet i ett samhälle som uppfattas som oöverskådligt, kaotiskt och svårstyrt?

Detta är bara embryot till en kritisk teori om den pluralistiska demokratins funktionssätt. Mycket teoretiskt utvecklingsarbete återstår och behovet av aktuell empirisk forskning är trängande. Maktutredningens materialinsamlingar, exempelvis medborgarundersökningen och studien om det lokala industrisamhällets förändringar, genomfördes för fem-sex år sedan, en tid som nu visar sig tillhöra en helt annan epok än dagens. Det är en öppen fråga i vilken mån maktutredningens empiriska generaliseringar i dag äger giltighet. Uppkomsten av en stor grupp långtidsarbetslösa medborgare innebär en grundläggande förändring i den svenska samhällsstrukturen.

Men man kan ändå göra tankeexperimentet att utvecklingen i riktning mot pluralistisk demokrati fortsätter. Ett sådant mentalt experimenterande utgör inget försök att fly undan dagens bistra realiteter. Tvärtom är det först då som de riktigt stora samhällsteoretiska problemen börjar. Här skisseras bara fyra allmänna frågeställningar, som demokratidebatten förr eller senare kommer att ställas inför.

Från yttre till inre bevekelsegrunder

Den stora demokratiseringsprojektet kan ses som uttryck för humanismens seger. Människan blir sin egen herre. Den fria människan gör sig gällande både som individ och som gruppmedlem. Demokratin låter den skapande förmågan komma till uttryck även inom det politiska livet. Autonomi innebär att medborgaren lever under själv satta regler. Yttre tvång ger vika för inre övertygelse.

Så långt är allt väl. Men den stora individualiseringsprocessen har också betraktats med oro. Det går en rak linje från Burkes fasa över självsvåldiga revolutionärer, över sociologins veklagan över samhällets upplösningstendenser, till dagens modernitetskritik. Tankelinjen kan ses som ett bekymmer över sekulariseringens baksida. De gamla traditionella auktoriteterna faller utan att något nytt kommer i stället, ett slags världshistoriens glasnost. Övergivna av de söndervittrande institutionerna står de isolerade, atomiserade individerna. Anomin breder ut sig och statsvetarna plockar fram Hobbes.

Det finns två utvägar ur detta predikament. Den ena är i dag comme il faut, men diskutabel. Den andra är uppenbar, men förbisedd.

Som en reaktion mot 1980-talets individualistiska nyliberalism har 1990-talets samhällsfilosofer lanserat "the communitarian critique". Häri ryms visserligen åtskilliga varianter, men den gemensamma nämnaren är en betoningen på samhörighet, identitet och gemensamma värden. Traditionen, med stort T, återuppstår som den grundläggande samhällsteoretiska kategorin. Inte sällan sammankopplas tankegången med naturrättsligt färgade föreställningar och det är heller ingen tillfällighet att de starkast engagerade förespråkarna återfinns inom katolsk sociallära. Utan att hårdra framstegstankens metaforer över riktningsangivelser på historiens motorväg måste man ändå beteckna "communitarianismen" som ett steg tillbaka. Teorin utgör ett försök att tänka bort sekulariseringen. En aktiv politik längs denna linje måste följaktligen också göra sig av med åtskilliga av det moderna genombrottets landvinningar. Autonomi och kritisk rationalism skulle knappast klara sig, och den konsekventa "communitarianismen" leder därmed till antihumanism.

Det finns emellertid ett annat alternativ till den ensamma massan. Lösningen ligger i en närmare begrundan över begreppet autonomi. Autonomi är inte detsamma som oberoende. Motsatsen till autonomi är heteronomi. Autonomi är inte frånvaron av regler, utan regler (nomos) som satts av individen själv (autos). Beroende av traditionella auktoriteter ersätts sålunda inte av oberoende, utan av beroende av den egna lagstiftaren. Demokratisering kan därmed ses som en gigantisk fusion av konstitutionalism och fördelningspolitik. Normgivningen görs till allas egendom - och därmed också till allas ansvar.

Det är alltså i denna tid som vi nu lever, i övergången från heteronomi till autonomi, från det skede då våra liv bestämdes av någon annan (Gud, staten, "dom där uppe") till den epok som Kant förutsåg.

Det är inte svårt att ange några allmänna betingelser för att ett autonomt samhälle skall kunna fungera: personligt ansvar, samvete, tolerans, öppen och experimenterande attityd, beredskap att lära av misstag och villighet att lyssna på andra.

Svårigheten är att översätta dessa allmänna tankar till mer precisa kriterier och krav. Men här finns också en chans att låta friska vindar svepa in över samhällsvetenskapernas torkdrabbade forskningsgebit. Eftersom fri opinionsbildning är ett oundgängligt inslag i en pluralistisk demokrati öppnas här en möjlighet att vitalisera forskningen om massmedier och masskommunikation.

Statens roll

Det finns all anledning att vara skeptisk mot alltför hastigt ihopkomna dödsrunor över nationalstaten. Inte desto mindre är det ett faktum att statens ställning och uppgifter i dag håller på att förändras. Denna utsaga borde i och för sig inte väcka uppmärksamhet; det motsatta påståendet torde ha varit mer sensationellt. Som historisk-statsvetenskaplig övningsuppgift kan man formulera frågan om det över huvud taget funnits något skede då statens ställning och uppgifter inte förändrats.

De två förändringstendenser som nu är aktuella är dels förskjutningarna avseende territoriella organisationsnivåer (internationalisering och decentralisering), dels övergången från organisering i statlig regi till andra verksamhetsformer. Det är denna andra förändring, den ökande betydelsen av medborgarsamhället (civil society) och marknadslösningar, som här uppmärksammas.

Hans Kelsen skrev under mellankrigstiden att en av de stora pågående samhällsförändringarna var domstolsstatens ersättande av förvaltningsstaten. I stället för att bara säga vad som var fel och utdöma sanktioner för lagbrott åtog sig staten nu även uppgiften att själv lösa sociala problem. Den offentliga förvaltningen, och därmed den offentliga sektorns utbyggnad, var ett nytt steg i den mänskliga civilisationens utveckling.

Man kan undra vad Kelsen skulle sagt om det som händer i dag: att utvecklingen nu går bakåt eller att hans epok endast varit en parentes och att nytt stadium nu inträtt? Hur som helst är riktningen nu den motsatta mot vad Kelsen såg. Huvudtendensen är att den offentliga makten utför allt färre uppgifter i egen regi och i stället överlåter ansvaret på andra organ. Kommunernas beställar-utförarnämnder, de frivilliga organisationernas renässans och privatisering är i detta avseende uttryck för samma allmänna förändring.

Frågan är nu vad detta betyder för staten och för förståelsen av statens natur; frågan borde vara av visst intresse för statsvetare.

Direkt styrning ersätts av indirekta styrningsmetoder. Vertikala relationer ersätts av horisontella. Ordergivning ersätts av kontrakt. Offentligrättslig reglering kompletteras och ersätts av privaträttsliga metoder. Staten blir snarast en part bland andra. I stället för generalen i den preussiska armén skall staten bli den gode trädgårdsmästaren i den pluralistiska örtagården.

Åtskillig samhällsteoretisk möda har förvisso redan ägnats åt dessa nya styrningsproblem. I tysk sociologi och rättsvetenskap är begrepp som reflexiv rätt och "autopoesis" försök att karaktärisera normgivningsmaktens nya innebörd. Inom andra delar av samhällsvetenskaperna pågår försök att systematisera laterala bevekelsegrunder. Samhällsordningen upprätthålls genom många varandra kompletterande metoder; alternativ till tvångsmakt är exempelvis att utgå från behovet av anseende eller den ömsesidiga nyttan av byten.

Om statens roll förändras blir konsekvenserna stora även för de delar av samhället som levt i ett symbiotiskt förhållande med den centrala statsmakten. Det korporativa systemets aktörer blev letargiska pråmskeppare i intressepolitikens kanalsystem. Avkorporatiseringens dränering har lämnat dem rådvillt famlande efter lobbyistiska alternativ.

Universalismens problem

Upplysningens och demokratins jämlikhetsideal togs i många avseenden bokstavligt under det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad. En kärna i folkhemsidén är universalism, tanken på allas likhet. Sociala välfärdssystem gjordes heltäckande.

Problemet är att universalismens allmänna idé ofta översattes till standardisering och centralplanerade enhetslösningar. De nu pågående förändringarna i riktning mot pluralism och individualisering utmanar viktiga inslag i detta slags system. Kraven på alternativa verksamhetsformer, personlig valfrihet, differentiering och flexibilitet leder till institutionella förändringar.

Frågan är nu hur mycket som åker ut med badvattnet. Det torde vara lönlöst att upprätthålla universalismens princip genom ett benhårt försvar för just de tekniska lösningar som valdes under rekordårens speciella samhällsekonomiska och planeringsfilosofiska förutsättningar. För att finna samhällsorganisatoriska lösningar som är hållbara i dagens och morgondagens situation fordras inte minst ett teoretiskt utvecklingsarbete.

Universalism och fördelningspolitik förblindas ofta av suddig begreppsbildning. Jämlikhetsbegreppet kan förvisso vara ett skarpt instrument, både vetenskapligt och politiskt, men det har många olika aspekter och dimensioner. Jämlikhet avseende fördelning är, för att ta ett enda exempel, inte detsamma som jämlikhet avseende differentiering. Rösträttsstriden kan åskådliggöra. Antalet röster i de kommunala valen stod i proportion till inkomst och förmögenhet. Ett tänkbart sätt att åstadkomma politisk jämlikhet hade varit att genom drastisk omfördelningspolitik ge alla samma inkomst. Den metod som valdes innebar i stället att inkomstskillnaderna bibehölls, men att sambandet mellan ekonomisk makt och politisk makt upphävdes genom en konstitutionell reform.

Exemplet pekar på att jämlikhet och pluralism går att förena. Jämlikhet behöver inte betyda fullständig likhet. Jämlikhet kan i stället definieras som att maktresurser inom den ena samhällssfären inte tillåts kumulera och leda till makt även inom andra sfärer. Det gäller sålunda att precisera det avgränsningskriterium som ovan formulerades i samband med pluralismens grundkrav.

Individer och minoriteter

En av demokratins paradoxer är att demokrati både kräver att alla är lika och att alla har rätt att vara olika.

Demokrati utgör en förening av individuell och kollektiv autonomi. En individ både åtnjuter personligt självbestämmande och ingår i demokratiska samfälligheter. Ett av demokratins stora problem är att finna metoder för att lösa autonomikonflikter, dels mellan autonoma kollektiv, dels mellan individer och kollektiv. Många demokratidefinitioner innehåller därför både kravet på majoritetsstyre och kravet på konstitutionella begränsningar till skydd för individer och minoriteter.

Eftersom den svenska demokratiuppfattningen varit jämförelsevis kollektivistisk inriktad blir problemet med individernas och minoriteternas rättigheter nu särskilt akut. Individualiseringen ställer stora krav på personligt ansvarstagande. Det tidigare så homogena landets förändring i mångkulturell riktning leder till att minoritetsrättigheter sätts i fokus.

Även om den politiska elitens sociala representativitet inte är sämre i Sverige än i andra jämförbara länder visar alla undersökningar att vissa grupper inom befolkningen ännu är starkt underrepresenterade i olika beslutsfattande organ inom såväl den offentliga som privata sektorn. Klyftan mellan demokratins ideal och maktutövningens verklighet är därför fortfarande betydande.

Det är framför allt fyra sociala kategorier som är underrepresenterade. Kvinnor har visserligen uppnått rättslig jämställdhet, men åtskilliga trösklar och glastak utgör fortfarande effektiva hinder för kvinnornas fulla delaktighet i samhällets beslutsprocesser. Lågutbildade och låginkomsttagare är i Sverige visserligen jämfört med många andra länder relativt välorganiserade, men de utmärks likväl av politisk passivitet och vanmakt. Invandrare utgör nu mellan 10 och 16 procent av den bofasta befolkningen, beroende på definition, men en långt mindre andel av samhällets ledande kretsar. Ungdomar och äldre är också underrepresenterade; enligt maktutredningen förefaller den nationella makteliten vara stängd för personer under 43 och över 65 år.

Risken för genetiska felslut hindrar oss från att dra förhastade kunskapssociologiska slutsatser om sambandet mellan en persons sociala ställning och giltigheten av vad det denne har att säga. Men det måste ändå betraktas som ett problem att demokratins debattörer har i stort sett samma begränsade sociala sammansättning som makteliten i övrigt. Demokratidebatten går därmed miste om viktiga erfarenheter och argument. Kön, klass, etnisk tillhörighet och generation borde inte ha, men har i praktiken, en snedvridande effekt på samtalet om demokratins framtida organisering. Detta är i sig ett viktigt demokratiproblem. Det krävs en nytändning och en breddning så att demokratidebatten inte förblir ett litet revir där gubb-Sverige hyllar sig självt.

Referenser

Dahl, Robert A. 1984. "Polyarchy, pluralism, and scale", Scandinavian Political Studies, 7, 225-241.

Elvander, Nils, red. 1975. Demokrati och socialism: en debattantologi. Rabén & Sjögren, Stockholm.

Fromm, Erich 1941/1982. Flykten från friheten. 3 uppl. Natur och Kultur, Stockholm.

Kant, Immanuel 1784/1989. Vad är upplysning? Symposion, Stehag.

Kelsen, Hans 1929. Justiz und Verwaltung. Julius Springer, Wien.

Olsen, Johan P. 1990. Demokrati på svenska. Carlssons, Stockholm.

Petersson, Olof 1993. Svensk politik. Publica, Stockholm.

Renaut, Alain 1989. L'ère de l'individu: contribution … une histoire de la subjectivité. Gallimard, Paris.

SOU 1990:44. Demokrati och makt i Sverige: maktutredningens huvudrapport.

Åberg, Rune 1990. Industrisamhälle i omvandling. Carlssons, Stockholm.