Den stora striden i svensk statskunskap under första hälften av detta sekel gällde frågan: svenskt eller utländskt i 1809 års författning? Kampen mellan de båda lägren sammanföll med spänningen mellan lärosätena. Lundaprofessorn Fredrik Lagerroth hävdade de inhemska faktorernas betydelse: 1809 års regeringsform var Sveriges historia omsatt i lagparagrafer. Uppsalainstitutionens företrädare Axel Brusewitz betonade de internationella influenserna, inte minst de av Montesquieu inspirerade maktdelningsidéer som då florerade i den europeiska författningsdebatten.

Numera är striden bilagd. Det anses ha legat något i båda uppfattningarna; det ena utesluter inte det andra; en reception av internationella impulser kan färgas av speciella nationella, av historien betingade, omständigheter. Dagens ståndpunkt är möjligen sannare, möjligen även lite tristare.

Nåväl. Frågan gäller nu själva frågan. Denna fråga som vi ansett utgöra ett alldeles eget karaktärsdrag i den svenska statsvetenskapens historia kan nu ifrågasättas. Frågan "inhemskt eller utländskt?" - är den inhemsk eller utländsk? Svaret på denna fråga måste bli mer entydigt. Sverige är alls inget unikum. Det tycks som om varje lands statsvetare har brottats med just detta problem.

För de franska statsvetarna för ett sekel sedan kastades frågeställningen in av tyska forskare. Frankrike hade efter nederlaget mot Tyskland, med viss möda, börjat bygga sin tredje republik. Honnörsorden var fri- och rättigheter, republikanism och sekularism. Så kom grundskottet från den tyske stats- och rättsvetaren Georg Jellinek. Den franska revolutionens fri- och rättighetsförklaring, dvs. kärnan i det franska nationalmedvetandet, var inte alls särskilt fransk utan bara ett billigt plagiat av den amerikanska självständighetsförklaringen 1776. Och dessutom, för att hälla ytterligare salt i såren, drev Jellinek tesen att den amerikanska idén om fri- och rättigheter hade sitt ursprung i kravet på tanke- och trosfrihet, som en gång i tiden hade förts till Amerika av de första kolonisatörerna, vilka drivits från Europa av religionsförföljelser. Frihetens idéer härstammade inte från vilken del av Europa som helst, utan från de protestantiska strömningarna, som i sin tur hade sitt ursprung någonstans i de saxiska skogarna. Så där fick fransmännen. Deras konstitutionella och nationella arv var inte alls särskilt franskt eller sekulärt utan egentligen tyskt och religiöst. Föga förvånande blev mobiliseringen i de franska forskarkretsarna snabb och hårdhänt. Emile Boutmy var den som ledde polemiken, men han fick många efterföljare. De hävdade envetet att det var Frankrike som hade upphovsrätten.

I dag medger även franska statsvetare att Jellinek hade rätt, i alla fall till hälften. Källorna till den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen är visserligen betydligt mer komplicerade än den långa och tunna linjen från tysk protestantism. Men de amerikanska influenserna på den franska revolutionens idévärld är obestridliga.

I själva verket försiggick en omfattande trafik av idéer fram och tillbaka över Atlanten under det sena 1700-talet. Amerikanerna var väl insatta i den europeiska idédebatten. Den franska publiken kunde i detalj följa de amerikanska koloniernas självständighetssträvanden och debatten som ledde fram till 1787 års författning och 1791 års rättighetskatalog. Det amerikanska inflytandet märktes särskilt på fri- och rättigheterna samt statsskickets republikanska ram. Det fanns också områden där Amerika figurerade i debatten, men där de amerikanska lösningarna ratades till förmån för andra modeller. Det gällde exempelvis tvåkammarsystemet och federalismen.

Allt sedan dess har Europa och Amerika fungerat som de stora orienteringsmärkena i den författningspolitiska debatten. När Axel Brusewitz för 70 år sedan höll sin installationsföreläsning över ämnet "Maktfördelning och demokrati i den konstitutionella utvecklingen" byggde han just på kontrasten mellan europeiskt och amerikanskt. Den konstitionella utvecklingen präglades av två huvudtendenser: maktfördelning och folksuveränitet. I Europa hade utvecklingen (med visst undantag för Schweiz) gått från fursteabsolutism via konstitutionell monarki till parlamentarism. Folksuveränitetsprincipen trängde därmed undan maktdelningsprincipen och gav parlamentet den härskande ställningen i statslivet. Maktdelning och demokrati kom i det europeiska perspektivet därmed att framstå som en oförenlig antites. Den amerikanska författningsutveckligen byggde emellertid på en syntes mellan demokrati och maktdelning. Det rådde ingen oenighet om demokratins grundsats; folket betraktades som all statsmakts källa. Däremot drevs grundlagsfäderna av övertygelsen att demokratin för sitt eget fortbestånd måste kontrolleras och kontrollmedlet fann de i maktdelningsprincipen. Den amerikanska författningen fick därmed den arkitektur som vi känner i dag: starka domstolar, en stark kongress och en stark presidentmakt.

Att dessa två modeller fortfarande är högst levande visas av det pågående författningsbygget i Östeuropa. Efter kommunismens fall ställdes de pånyttfödda staterna inför den formidabla uppgiften att samtidigt få till stånd en fungerande marknadsekonomi och att införa ett demokratiskt styrelseskick. Många utländska rådgivare har anmält sig som behjälpliga i författningsbygget. I själva verket rör det sig om en massiv exportsatsning där olika länder försöker erbjuda sina konstitutionella ritningar. Europeiska samarbetsorgan såsom Europarådet är mycket aktiva, liksom enskilda europeiska länder. Vi finner tyskar i Ungern, österrikare i Slovenien, fransmän i Rumänien och nordbor i Baltikum. Men överallt finns amerikanerna. Utrikestjänsten, akademiker och privata intressenter arbetar målmedvetet för att sälja den amerikanska versionen av demokrati.

Flertalet av de nya demokratierna i mellersta och östra Europa har tenderat att välja ett mellanting mellan de renodlade modellerna parlamentarism och presidentmakt. Det är snarast semipresidentiella system av franskt och finländskt snitt som varit förebilden. Man söker vägar att förena en presidentmakt med mer än ceremoniella befogenheter med en parlamentariskt ansvarig regering. De inbygga spänningsmomenten i denna blandmodell är väl kända: regeringen hamnar lätt i korsdraget mellan en viljestark president och ett snarstucket parlament.

I vissa fall formuleras alternativen däremot som ett mer renodlat vägval. De ryska väljarna kallas den 11 april till valurnorna för att i en folkomröstning välja mellan Europa och Amerika, mellan parlamentarism och presidentstyre. President Jeltsin har ju sedan länge bestämt sig. Han har låtit måla om sitt flygplan så att det ser ut som Air Force One.

Huvuddragen i de två författningsmodeller som brukar uppställas som huvudalternativ går ett eller två sekel tillbaka i tiden. Men inget politiskt system är stabilt. Har inte de många politiska förändringarna inom Europa respektive USA förändrat förutsättningarna för jämförelsen? Det finns en hel skola som just anlägger detta perspektiv. Det gemensamma temat är: Europas amerikanisering. Kontrasten mellan Amerika och Europa blir i detta perspektiv egentligen inte en jämförelse mellan två skilda system, utan bara uttryck för en tidsförskjutning. I Amerika ser vi morgondagens Europa.

Den som mer än andra färgat jämförelsen över Atlanten är Tocqueville som för den europeiska publiken beskrev sina intryck i det verk som i 1830-talets svenska översättning bär titeln "Om folkväldet i Amerika". Demokratin är oundviklig, jämlikheten är vårt öde. Tocqueville hade sett framtiden, den fungerade visserligen, men den var naturligtvis hotfull för den europeiska aristokratin.

Den som i dag läser forskningsrapporterna om aktuella förändringstendenser i europeisk politik kan knappast undgå att slås av de många exemplen på amerikanisering.

Valrörelserna kommersialiseras och blir mer personinriktade. Politisk marknadsföring är sedan länge en etablerad del i amerikansk politik. Fler och fler av de kampanjteknologier som utvecklats i USA vinner insteg i europeisk politik. Allt fler av Europas politiska aktörer använder opinionsundersökningar, både sådana som publiceras för att påverka opinionen och sådana som hemlighålls för att ligga till grund för den egna kampanjplaneringen.

Partiväsendet försvagas genom väljarkårens ökande rörlighet. De europeiska partierna har haft en social förankring, organisatorisk tyngd och ideologisk närvaro som starkt kontrasterar mot de amerikanska partierna, vilka främst fungerar som nomineringsmaskiner för individuella politiska entreprenörer.

Politiken medialiseras och förvandlas till "infotainment" i Hollywoodstil. De elektroniska kommunikationsmedlen bryter ner gamla nations- och kulturgränser. Den amerikaniserade populärkulturen har blivit ett universellt språk, särskilt för de yngre generationerna. Det finns därför anledning att vänta att även Europas politiska ledare snart uppträder i TV spelande saxofon i solglasögon.

Inom ramen för europeisk parlamentarism sker en presidentalisering av premiärministerposten. Fru Thatcher och herr Kohl är typexempel. Den massmediala koncentrationen till exekutivmaktens ledande person återspeglar en maktsamling som liknar det amerikanska presidentämbetet. En OECD-studie av de parlamentariska systemens motsvarighet till Sveriges statsrådsberedning och Norges Statsministerns kontor visar att det över hela Europa byggs upp små Vita Hus.

Individuella rättigheter får ökad vikt, domstolarnas vidgade lagprövningsrätt och EG-rätten för oss närmare ett system med ett politiskt utslagsgivande rättsväsende. Amerikaniseringen behöver nu inte ske genom att just landet högsta domstol får denna makt. Den vanligaste motsvarigheten är i stället en särskild författningsdomstol, där Österrike och Tyskland utgör viktiga förebilder. Även franska författningsrådet har under de senaste årtiondena fått starkt ökad betydelse.

De för särskilt de små europeiska staterna så typiska korporativa arrangemangen med dess nära samarbete mellan staten och de tunga intresseorganisationerna avvecklas och ersätts av påtryckningsstrategier som mer liknar de amerikanska. Lobbyverksamhet och opinionsbildning ökar i betydelse då organisationernas gamla direkta kanaler in i den politiska beslutsprocessen av olika skäl stängs igen.

Detta århundrades europeiska politik har präglats av en stark arbetarrörelse. Vad händer nu när industriarbetarklassen, liksom tidigare jordbrukarbefolkningen, stadigt minskar i storlek? Särdragen i amerikansk politik har fångats av Sombarts klassiska bok: "Why is there no socialism in The United States?". Svaret låg i en variant av den amerikanske historikerns Turners teori om "the frontier". Möjligheten att flytta västerut, eller mer allmänt: hoppet om individuell social rörlighet, förhindrade en samlande organisering baserad på kollektiv identitet. Med de europeiska samhällenas individualisering och den europeiska arbetarrörelsens identitetsproblem kanske det nu vore dags att skriva boken "Why is there no socialism in Europe?".

Statens uppgifter ifrågasätts och överförs på andra, ofta privata, organ. Inom alla västeuropeiska länder bedrivs nu en aktiv politik för att förändra den offentliga sektorn. Ofta drivs utvecklingen av nödtvång; de gamla välfärdssystemen visar sig alltför kostsamma och ineffektiva. Överallt prövas decentralisering och mer flexibla verksamhetsformer. I några länder, med Storbritannien som främsta exempel, har stora delar av den offentliga verksamheten privatiserats.

I debatten om det europeiska samarbetets framtid formuleras en av visionerna i termer av federalism och "Europas förenta stater". Den europeiska gemenskapen i sin nuvarande form utgör en hittills okänd mellanform mellan statsförbund och förbundsstat, mellan konfederalism och federalism. Somliga vill behålla den nationella suveräniteten och reducera EG till en ren konfederation med nationell vetorätt. Andra vill fortsätta att söka efter ett mellanting. Men en tredje lösning vore just att ta steget fullt ut och successivt övergå till en förbundsstat av amerikanskt snitt.

Observationerna av dessa förändringstendenser brukar emellanåt åtföljas av normativa omdömen. Ibland bejakas amerikaniseringen, ibland fördöms den.

Den franske rättsvetaren Laurent Cohen-Tanugi ser det amerikanska begreppet rättsenlighet, rule of law, som ett önskvärt alternativ till den uniforma och centralstyrda statsmaktens administrativa regemente. Idealet är, för citera titeln på hans bok, en rätt utan stat, Le droit sans l'Etat.

En helt annan bedömning gör hans landsman Michel Albert, som beskrivit två ekonomisk-politiska huvudmodeller i boken "Capitalisme contre capitalisme". Den amerikanska modellens ensidiga betoning på marknaden och dess svaga och uppslittrade statsmakt anses leda till ekonomisk stagnation, individualisering, sönderbrutna kollektiv, hårdnande sociala motsättningar samt tänkesättens likriktning genom amerikaniserad masskultur. Idealet finner han i stället hos den kontinentaleuropeiska modellen någonstans i korsvägen mellan socialdemokrati och katolsk sociallära.

Det skall för fullständighetens skull påpekas att likaväl som det finns en litteratur om Europas amerikanisering finns det en skola som handlar om Amerikas europeisering. Även denna har påtagligt normativa inslag. Reformatörerna av det amerikanska styrelseskicket har ofta hämtat inspiration från Europa. Woodrow Wilson sökte komma till rätta med avarterna i sitt lands politik genom att förespråka en utveckling i parlamentarisk riktning. I början av 50-talet föreslog amerikanska statsvetarförbundet en grundläggande omstöpning av partisystemet efter europeisk modell, man ville få till stånd "a more responsible party system". Åtskilliga av de amerikanska samhällsforskare som skriver om Sverige måste betraktas som "swedofiler"; ty de hava i Vällingby skådat framtiden.

Den våg av dekonstruktion som under de senaste årtiondena svept fram över den humanistiska och samhällsvetenskapliga världen har inte kunnat undgå att även beröra statskunskapen. De schematiska modellerna bryts ner. Amerika och Europa är inte två homogena och motsättningsfria storheter. Olikheterna mellan systemen måste i stället beskrivas med ett mer fingraderat och mångdimensionellt egenskapsrum.

Politiska system kan skilja sig åt när det gäller presidentstyre, federalism, parlamentsorganisation, representationsroller, partifragmentisering, politisk medborgaraktivitet, väljarbeteende, massmediestruktur, domstolarnas lagprövningsrätt och åtskilliga andra betydelsefulla aspekter av styrelsesättet. Amerika råkar endast utgöra en speciell, historiskt betingad kombination.

Under lång tid var statsvetare upptagna av att studera statsöverhuvudet. Monarki eller republik var den stora frågan. I dag ägnar få någon tanke över att Island är en republik och Danmark en monarki; de väsentliga skillnaderna ligger annorstädes. På motsvarande sätt håller även den heliga motsättningen mellan presidentstyre och parlamentarism på att upplösas. Under Reagan och Bush hade presidenten och kongressen olika politisk färg. De politiska processer som utvecklades i spelet mellan dessa två maktcentra hade i praktiken stora likheter med koalitionsbildningen i europeiska flerpartisystem.

Man kan se Clintons utnämningspolitik som ett sätt att från början förankra sin politik hos den lagstiftande makten, en strategi som i praktiken har stora likheter med majoritetsparlamentarismens idé.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen har teorier om partistrategier i tvåpartisystem varit en amerikansk specialitet, medan teorier om koalitionsbildning i flerpartisystem av naturliga skäl främst lockat europeiska statsvetare. Man kan nu se en konvergens mellan dessa två teoretiska strömningar. Kontrasten mellan USA och Europa kanske inte är så upplysande. Det finns politiska mekanismer som verkar i båda systemen.

Så tror jag de flesta praktiskt arbetande statsvetare i dag ser på de två glansfulla modellerna i den konstitutionella debatten. Låt dem leva sitt eget liv i idédebatten. Ta dem som startpunkt, inte som slutpunkt, för de egna analyserna.

Lika lite som jag tror att den statsvetenskapliga begreppsbildningen kan låsas in i två små skåp, lika lite tror jag att prognoser för den framtida författningsutvecklingen kan fångas in i detta enkla motsatspar. Om jag tillåter mig att spekulera i hur det svenska styrelseskicket ser ut om något eller några årtionden tror jag att det blir mindre amerikanskt i vissa avseenden och mer i andra.

Sverige är för litet och för territoriellt enhetligt för att bilda bas för en utveckling i federal riktning. Trots allt tal om regionalisering tror jag att den representativa demokratin kommer att koncentreras till kommunerna och riksdagen (och eventuellt europanivån). Landstingen lär försvinna.

Parlamentarismen kommer att förstärkas snarare än försvagas. Riksdagen får inte samma beslutsmakt som den amerikanska kongressen. I stället förstärks regeringsmakten.

I dessa två fall skulle Sverige alltså bli mindre amerikanskt. I två fall tror jag utvecklingen går i annan riktning.

Rättsväsendets ställning stärks. Domstolarna blir mer självständiga och deras utslag får större politisk räckvidd.

Maktdelningstanken får inte sitt främsta genomslag i den centrala statsmaktens organisering (det blir knappast anledning att återvända till 1809 års regeringsform), utan i förhållandet mellan å ena sidan staten och den offentliga sektorn och å andra sidan det civila, frivilliga medborgarsamhället. Utvecklingen går mot fler och av varandra oberoende maktcentra. Internationaliseringen och individualiseringen har redan fått betydelsefulla återverkningar på det svenska styrelseskicket. Åren framöver lär bli ännu viktigare. Vad vi håller på att bevittna är hur en samhällsmodell som varit starkt knuten till industrisamhällets sociala former och tänkesätt nu snabbt avlöses av nya organisationsformer. Vi har ännu knappt mer än börjat ana konturerna i detta nya, mer pluralistiska samhälle.

Demokratin kan i historiskt perspektiv ses som ett gigantiskt samhällsorganisatoriskt experiment, som ett oavslutat försök att förena frihet och ordning. Amerika är det land som störst erfarenheter av den pluralistiska demokratins problem.

I detta europeiska perspektiv finns det all anledning att noga studera amerikansk politik, inte minst för att lära av dess misstag.