Slutsatsen är att EU inte liknar någonting annat. EU är helt enkelt Europeiska unionen, något helt nytt i det politiska livets långa historia. Det är en union av demokratiska stater: någonting mer än ett statsförbund, någonting mindre än en förbundsstat.

Så om man vill veta vad EU är räcker det inte med någon haltande liknelse. Man måste förstå EU på dess egna villkor. Det är som för att kunna orientera sig i svensk politik så måste man ha ett hum om vad riksdagen, regeringen och kommunerna gör. För att bilda sig en uppfattning om den ekonomiska debatten så behöver man känna till några grundbegrepp som inflation och budgetunderskott.

Och för att EU ska bli något mer än något diffust där nere i Bryssel så behöver man känna till åtminstone vad kommissionen, Europaparlamentet och ministerrådet är och gör; det hjälper om man kan skilja mellan Europarådet och Europeiska rådet. Vet man också att Europadomstolen i Strasbourg inte är detsamma som EU:s domstol i Luxemburg, då börjar man kunna utnyttja sina rättigheter som Europamedborgare.

Hittills har EU inte gjort det så mycket lättare att förstå hur EU fungerar. De fördragstexter som fram till nu legat till grund för unionens makt och arbetssätt har varit skrivna för diplomater och jurister.

Det är här som det i somras avslutade framtidskonventet har gjort sin största insats. Drygt hundra folkvalda från det utvidgade EU:s olika länder, partier och politiska institutioner lyckades nå en bred enighet om ett nytt grunddokument för EU. Man kallar det en konstitution, men EU blir för den skull ingen stat. (Hela förslaget kommer inom kort i en lättillgänglig pocketbok från SNS Förlag.)

Om den nu pågående regeringskonferensen beslutar att acceptera konventets förslag så får EU för första gången något som liknar en grundlag, som går att läsa av varje samhällsintresserad medborgare. Därmed försvinner en av de invändningar om bristande demokrati som har riktats mot EU.

När det gäller grundlagsförslagets innehåll så utgör det en blandning av gammalt och nytt. Till stora delar har konventet helt enkelt formulerat hur EU är tänkt att fungera redan i dag. På några punkter föreslår man förändringar.

Precis som tidigare är det medlemsstaterna som är fördragets herrar. EU kan inte heller i fortsättningen på egen hand utvidga sin makt. Därtill krävs initiativ och godkännande från alla medlemsstater.

Också den grundläggande kombinationen av mellanstatlighet och överstatlighet bibehålls. I valet mellan "regeringarnas Europa" och "medborgarnas Europa" sade konventet: både och! Ministerrådet är regeringarnas organ. Europaparlamentet företräder medborgarna.

EU:s makt blir i stort sett oförändrad. Det är bara på två områden som konventet föreslår utvidgade befogenheter. Det ena rör kampen mot internationell brottslighet. Det andra handlar om den gemensamma utrikespolitiken. Det finns inget antagande om att EU undan för undan måste få mer makt.

Tvärtom föreslår konventet en förändring när det gäller övervakningen att EU verkligen håller sig inom gränsen. Riksdagen och de andra nationella parlamenten skulle få den viktiga uppgiften att hissa varningsflagg om de anser att EU överskrider sina befogenheter.

När vi i årets rapport från SNS Demokratiråd drog slutsatsen att konventet var ett framgångsrikt experiment, var det dels för att man löst flera av de demokratiproblem som EU har dragits med, dels därför att debatten i konventet var betydligt mer öppen än vad som tidigare varit fallet när EU reformerats.

Just nu verkar debatten mest handla om EU-institutionernas inbördes revirstrider. Det vore synd om de andra, och viktigare, delarna av konstitutionen hamnade i skymundan. Man kan förvisso vara skeptisk när det gäller detaljer i exempelvis förslaget om en ny president. Men det är egendomligt att riksdagen gjort detta till ett huvudnummer.

Till för något år sedan var det regeringen som var passiv och håglös i den europeiska framtidsdebatten. Nu har situationen svängt. Regeringen framstår som en aktiv part i det stora europeiska samtalet, medan riksdagen verkar ha fastnat i ett grinigt gnetande över detaljer.

Med den förestående utvidgningen och de allt starkare kraven på demokrati står EU inför en enorm utmaning. Förslaget till konstitution skulle rätta till en del demokratibrister. Men den stora debatten ligger framför oss.

Hur ska EU fungera när antalet medlemsländer växer till 30, kanske 35? Hur ska demokratin kunna fungera i europeisk skala? Det behövs ett slags strukturpolitik för demokrati i Europa, som genom nätverk, utbyten och nyhetsförmedling kan lägga grunden för ett medborgarnas Europa.