Diskussionen om politisk professionalism tar sin utgångspunkt i samhällets utveckling mot ökad specialisering, sekularisering och komplexitet. Framväxten av stora byråkratier och specialutbildade yrkeskategorier är uttryck för denna allmänna utvecklingslinje.

Det stora problem som därmed ställs i centrum är förhållandet mellan byråkrati och demokrati. Om tjänstemän, byråkrater och självständiga professioner får allt större betydelse, allt större makt, hur går det då med den representativa demokratins grundtanke att medborgarna genom sina valda företrädare skall kunna bestämma över de gemensamma angelägenheterna?

En tänkbar utveckling är att också de valda representanterna professionaliseras. Håller vi på att se framväxten av en ny typ av politiker? I stället för lekmannapolitikern, som på sin lediga tid kliver in från åkern, fabriken eller kontoret in till sammanträdesrummet, kommer en heltidsengagerad yrkespolitiker som har som sitt enda värv att på väljarnas uppdrag utöva politisk makt. Håller vår tid på att bevittna framväxten av ytterligare en yrkesmässig specialitet? Men till skillnad från datatekniker, windsurfinglärare och discjockeys innebär förekomsten av yrkespolitiker ett mer omedelbart problem för den politiska demokratins gestaltning.

Genast väcks här flera viktiga frågor. Vad innebär det närmare bestämt att vara yrkespolitiker? Vad avses med ett begrepp som politisk professionalism? Man kan också fråga vilka konsekvenserna blir av politisk professionalisering. Inte minst aktualiseras förhållandet till å ena sidan väljarna och å andra sidan de anställda tjänstemännen. Och om det nu äger rum en förändring i angiven riktning, hur skall denna då förklaras? Vilka är den politiska professionaliseringens drivkrafter?

Politisk professionalism

Vad är politisk professionalism? Claus Stolpe föreslår följande utgångspunkt: "Begreppet politisk professionalism är att betrakta som en översättning av det ursprungliga professionalismbegreppet på politikens värld". Att ett försök att bena ut "politisk professionalism" inleds med en koncentration på "professionalism" kan ligga nära till hands, men är ingalunda självklart.

Den omfångsrika litteraturen om det sociologiska begreppet professionalism pekar, trots att begreppet är svårdefinierat och omstritt, på ett antal karaktäristika som krävs för att man skall kunna tala om en profession. En profession anses sålunda utmärkas av krav på viss utbildning, en organisation som bevakar gruppens kollektiva intressen, interna etiska regler, en viss altruism, möjligen även en strävan att genom utestängning av andra hävda en monopolställning.

Om detta är professionalism, vad är då politisk professionalism? Enligt de föreslagna definitionerna skulle en fullständigt professionaliserad politikerkår ha följande kännetecken. Att bli politiker kräver specialutbildning, exempelvis fullbordad examen från någon treårig Politikerhögskola. Ingen annan än den som är diplomlegitimerad politiker äger tillträde till förtroendevalda poster. Alla politiker är medlemmar av Politikerförbundet. Politikernas lojalitet och identitet riktas i första hand mot politikerskrået. Sekundära lojaliteter som partisympati kan därmed snabbt skifta, ungefär som en läkare går från ett sjukhus till ett annat.

När vi talar om utvecklingen mot yrkespolitiker så är det uppenbart inte professionalism i denna mening som avses. Stolpe är också medveten om att det inte är fråga om någon profession i ordets egentliga mening. Man kan då över huvud taget fråga sig varför diskussionen tar sin utgångspunkt i en teori som redan från början sägs vara irrelevant.

Det kan till Stolpes försvar sägas att han inte i särskilt hög grad utnyttjar den teori som han åberopar. Professionsforskningens långa diskussioner om monopolisering, utestängning, eventuell altruism och etiska självreglering lämnas i praktiken därhän.

Stolpes definition av professionalism har två huvudkomponenter, dels kunskap om den politiska processen, dels ämneskunskap. Processkunskap mäts indirekt genom två indikatorer, dels "erfarenhet" (i vilken mån politikern omväljs), dels "betroddhet" (i vilken mån politikern samtidigt har många uppdrag). Ämneskunskap mäts också genom två indikatorer, dels yrkesmässig närhet (i praktiken om politikern arbetar inom den offentliga sektorn eller är anställd i det egna partiet), dels utbildningsmässig närhet (akademisk utbildning eller specialistutbildning som ligger inom samma område som vederbörande har uppdrag inom). Mot denna definition kan invändas att den är på en gång för vid och för snäv.

Definitionen är alltför vid om man utgår från det som är undersökningsproblemet, nämligen utvecklingen mot allt fler yrkespolitiker. Här gäller det egentligen en enda, i princip tämligen enkel, skala från amatör- till proffspolitiker. Vid skalans ena pol finns den rene lekmannapolitikern som vid sidan av sitt ordinarie arbete har något förtroendeuppdrag. Vid den andra polen ryms politiker av den typ som i Sverige representeras av kommunalråd, dvs. politiker på heltid. Av författarens kriterier är det erfarenhet och uppdrag som kommer närmast denna definition, även om det endast rör sig om indirekta och inte helt exakta indikationer. En minimaldefinitionsstrategi skulle göra det möjligt att empiriskt pröva hypoteser om på vilket sätt en persons yrke och utbildning sammanhänger med politisk professionalism.

Det finns emellertid en medvetet genomförd dubbelhet i Stolpes diskussion om politisk professionalism. Å ena sidan uppmärksammas utvecklingen mot heltidspolitiker. Å andra sidan diskuteras något som kallas "politisk kunskap" eller "politiskt relevant kunskap". Även om de två aspekterna kan hänga samman behöver de inte vara identiska. Författarens skäl att välja de fyra indikatorerna är just att de på olika sätt mäter politisk kunskap. Detta blir därmed den valda definitionens gemensamma nämnare.

Politik som kallelse

Men man kan då rikta invändningen att den valda definitionen blivit alltför snäv. För inget säger att det bara finns dessa två slag av politisk kunskap, processkunskap (dvs. erfarenhet av det politiska myglandet) och den på formell utbildning grundade allmänna sakkunskapen. En svensk statsvetare, Hans Meijer, har en gång formulerat förhållandet mellan politiker och experter på följande sätt. I ett samhälle med självstyrande yrkesspecialiteter måste det komma till konflikter mellan olika expertkrav. Avvägningen mellan dessa expertkrav kan, enligt demokratisk åskådning, inte lämnas åt experter. Det är politikerns roll i en demokrati att väga expertkraven och komma fram till ett beslut. Politikern kan, enligt Meijer, sägas vara "expert på värderingar". I detta perspektiv blir kärnan i den politiska kunskapen förmågan att med utgångspunkt från sin ideologi och allmänna värderingsgrund göra reflekterade, principiella och auktoritativa avvägningar. Denna centrala del i den politiska kunskapen inryms vare sig i myglandets taktiska fingerfärdighet eller den formella akademiska utbildningen.

Den aktuella diskussionen om politisk professionalism har endast föga uppmärksammat ett så klassiskt arbete som Max Webers "Politik som yrke", "Politik als Beruf". Det erbjuder just ett alternativ till den sociologiska professionsteorin. Det är tre egenskaper, säger Weber, som är avgörande för en politiker: "lidelsefullhet, ansvarskänsla och sinne för proportioner". Sinnelagsetik och ansvarsetik är "inte abstrakta motsatser, utan komplementära, som först i förening utgör den äkta människan, den människa som kan ha den politiska kallelsen". Om vi vill analysera politik som kunskap och yrke borde det snarare än professionsbegreppet vara i riktning mot politik som kallelse, politik "als Beruf".

Man kan tolka Webers synpunkt som att den rimliga utgångspunkten för en diskussion om "politisk professionalism" inte i första hand är "professionalism" utan i stället "politik".

Därmed blir det heller inte självklart att betrakta politisk professionalism som en enda skala. Motpolerna proffs- och amatörpolitiker fångar endast ett yttre, tidsmässigt förhållande, nämligen frågan om politik bedrivs på heltid eller deltid. Vad Weber pekar på är en annan kvalitet, nämligen den politiska lidelsen och intensiteten.

Distinktionerna skulle enkelt kunna illustreras i en fyrfältstablå. Två "avvikande" fall skulle därmed kunna isoleras. Man kan tänka sig att politisk verksamhet bedrivs på heltid utan att vägledas av den politiska kallelsen i Webers mening. Denna politikertyp är den kylige teknokraten. Den motställda kombinationen är den som har politik ute i fingerspetsarna, men som endast stundtals deltar i aktivt arbete. En annan kombination, föreningen av de yttre och inre egenskaperna, den som på heltid förverkligar sin kallelse, representerar den fullfjädrade politikern.

Politikens självförståelse

De begreppsanalytiska övningarna har inte ett självändamål, inte ens enkom ett forskningsintresse. Diskussionen om den politiska professionaliseringens innebörd har i hög grad relevans för politikens egen självuppfattning.

Benägenheten att se politiken som ett expertskrå, jämförbar med andra specialiserade yrkesgrupper, har ett nära samband med den offentliga sektorns expansion och politikens karaktär av serviceproduktion. Under den epok då allt fler delar av samhällslivet gjordes till föremål för politiska beslut och då förvaltningsapparaten byggdes ut i rekordfart kom också synen på den politiska verksamheten att förskjutas. Politikern blev hjälten, fixaren, socialingenjören och samhällsbyggaren.

Nu håller politikerrollen åter på att ändras. Politikern, är tanken, skall inte längre ha det direkta operativa ansvaret för den offentliga serviceproduktionen. Ansvaret för produktionen skall åvila mer eller mindre självständiga förvaltningsenheter. Politikerns roll blir beställarens och medborgarombudets.

Den nu aktuella diskussionen om politikens professionalisering bör ses mot denna bakgrund. En under flera decennier förhärskande syn på politikernas verksamhet ifrågasätts, inom såväl forskning som politik. En omdefinition av politikerns roll får givetvis direkta konsekvenser för förhållandet mellan politiker och väljare och därmed för hela demokratins funktionssätt.

Den forskning som redovisas i Claus Stolpes uppsats visar på de möjligheter, men också på de problem, såväl av teoretisk som praktisk art, som är förknippade med det gängse perspektivet på politisk professionalisering. Forskningen har därför omedelbar relevans för den debatt om den moderna demokratins omgestaltning som knappt mer än inletts.