Ett demokratiskt samhälle behöver tre ingredienser: goda institutioner, goda ledare och goda medborgare.

Demokratiska institutioner skall tillförsäkra att den offentliga makten utövas på folkets vägnar och inte missbrukas. Ett parlament som utses genom fria och allmänna val, en demokratiskt ansvarig regering som styr riket och självständiga domstolar som svarar för rättskipningen tillhör minimivillkoren för ett demokratiskt styrelsesätt.

Demokratiska ledare är en annan grundläggande förutsättning. Till skillnad från diktaturer av olika slag styrs en demokrati av ledare som utses av folket och, inte minst viktigt, som kan avsättas av folket. Möjligheten att utkräva ansvar är en viktig beståndsdel i demokratins beslutsprocess. Demokratiskt ledarskap innebär att samtidigt vara lyhörd, rättrådig och handlingskraftig.

Demokratiska medborgare bildar själva fundamenten för folkstyrelsen. Enbart institutioner och ledarskap är inte tillfyllest. Utan goda medborgare blir demokratin bara en tom kuliss. Frågan om vad demokratins medborgarskap egentligen innebär har sysselsatt det politiska tänkandet under århundraden.

Demokratins människosyn

När den statliga demokratiutredningen häromåret sammanfattade sina slutsatser inledde man klokt nog med en diskussion av demokratins människosyn. Grundvalen för den demokratiska samhällsidén är av etiskt slag. När man hävdar att demokratin har en moralisk förankring har man stöd i den svenska grundlagen. Varje människa är lika mycket värd och hennes värdighet får inte kränkas, fastslår regeringsformen: "Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet."1

Demokratin skiljer sig däremot från exempelvis nazismen, som betraktar vissa människor som mindervärdiga och rasismen, som anser att individer har sämre egenskaper bara för att de tillhör en viss ras. Demokratiutredningen sammanfattar demokratins människosyn.2 Varje människa har:
- lika värde: varje människa har samma värde som alla andra
- ett unikt värde: varje människa är oersättlig som person
- ett egenvärde: ingen är någonsin enbart ett medel för något annat eller någon annan

Demokratins människosyn bygger på humanismen, som den framträder under renässansen och utvecklas under århundradena, inte minst under inflytande av upplysningstidens idéer. Det vore däremot vilseledande att skildra demokratins historia som en rätlinjig process. Det europeiska nittonhundratalet kom att präglas av det största av bakslag, de totalitära diktaturernas välde. I själva verket ger det gångna århundradet lika dyrköpta som värdefulla erfarenheter av vad frånvaro av humanistisk och demokratisk moral egentligen innebär.

Lägrens lärdomar

En stor och ännu oavslutad uppgift för dagens demokrati är därför att noga studera och diskutera nittonhundratalets erfarenheter för att bättre kunna undvika att misstagen upprepas i morgon.3

Den bulgarisk-franske forskaren och författaren Tzvetan Todorov har formulerat en av de skarpaste och mest inkännande tolkningarna av erfarenheterna från de tyska förintelselägren och de ryska slavlägren. Nittonhundratalet har visat vad som händer med människan som ställs inför det extrema.4 De följande sidorna grundas på detta betydelsefulla verk.

Todorovs bok är egentligen inte en historisk, politisk eller psykologisk skildring. Ämnet är moral. Till skillnad från en utbredd föreställning innebar inte koncentrationslägren att moralen försvann. Tvärtom var det där som den mänskliga moralens grunder kom allra tydligast till uttryck.

Enligt Todorov var koncentrationslägrens offer sällan hjältar eller helgon. Hjälten är en exceptionell övermänniska. Hjälten väljer hellre en ärofull död än ett liv utan ära. Hjältedådet kan inspireras av ett yttre, abstrakt fenomen såsom konungen, fosterlandet, partiet, folket eller mänskligheten. Även helgonet vägleds av denna absoluta kompromisslöshet.

Det går att finna enstaka exempel på hjältar och helgon i koncentrationslägren; Todorov nämner organiserade kommunister och medlemmar i Jehovas Vittnen. Men det fanns en skillnad mellan olika slag av heroism. En del hjältedåd utfördes endast i namnet av en abstrakt princip. Andra gjordes med syftet att bistå en annan människa.

Erfarenheterna från de barbariska lägren är att det inte var hjältarna och helgonen som var avgörande för att upprätthålla motståndskraften och överlevnadsviljan. Ur minnesteckningarna och vittnesuppgifterna framträder en annan bild. Livslågan uppehölls genom vanlig vardagsmoral. Just i den situation då moralen var som svårast att hålla vid liv framgick det som allra tydligast vad den bestod av. De fångar som undgick att brytas ner lyckades värna ett minimum av värdighet, omsorg och tankeaktivitet.

En människas värdighet förutsätter autonomi. Att vara autonom innebär inte att vara isolerad från omvärlden, utan att äga en inre förmåga att styra sig själv. Lägrens brutalitet gick just ut på att beröva fångarna varje slag av självbestämmande. Ett extremt exempel är hur fångvaktarna förhindrade självmord bland dem som just stod i begrepp att avlivas. Fångarna förvägrades till och med rätten att ta sitt eget liv. De som i handling kan visa att de har kvar en strimma av frihet, vilja, autonomi och värdighet har undgått den totala underkastelsen.

Jag har bestämt mig för en sak och jag handlar i enlighet med mitt beslut. Sådan är autonomins logik. Det måste finnas ett samband mellan inre överväganden och yttre handling. Min handling finner nåd inför mitt samvete. Värdighet tar sig därmed uttryck i självrespekt. Många fångar har vittnat om vilken betydelse som små vardagsbestyr fick i den olidliga omgivningen. Att nödtorftigt kunna tvätta sig och borsta skorna blev viktiga prov på mänsklig värdighet. Till och med tvångsarbete kunde användas som ett sätt att uttrycka vilja och självbestämmande. Denna mur har jag skapat med mina egna händer.

Todorov väcker så själv invändningen att detta slags frihet fanns även hos lägercheferna och fångvaktarna. Svaret är att självbestämmande är en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för humanitet. Värdighet handlar endast om en persons förhållande till sina egna handlingar. Vardagsmoralen innefattar också förhållandet till medmänniskorna.

Omsorg och omtanke tog sig många små men betydelsefulla uttryck. Det kanske allra viktigaste var den enkla men avgörande handlingen att dela med sig av sin mat till någon medfånge. Vad många vittnat om är att omsorgen betydde något långt mer än själva den omedelbara, materiella nyttan. Den utsträckta handen innebar att erkännas som mänsklig varelse. Någon annan respekterar mig som person. Även den givande parten påverkades. Att bistå och att dela med sig till en medmänniska gav en mening till livet. I lägrens absurda tillvaro blev möjligheten att dela vänskap ett sätt att överleva som människa.

Som Todorov påpekar är omsorg inte samma sak som solidaritet. Solidariteten förutsätter vanligen en grupp, ett "vi", som ställs i motsättning till "dem". Solidariteten innesluter, men kan också utesluta. Omsorgen däremot riktar sig till en person som har ett behov, oavsett dennes nationalitet, parti eller grupptillhörighet.

Omsorg är inte heller välgörenhet. Välgörenhet riktas mot alla och är ofta anonym och opersonlig. Välgörenheten bygger också på ett ojämlikt förhållande och är inte sällan förödmjukande för den mottagande parten. Omsorgen är däremot personlig och är i princip ömsesidig: nästa gång kan det vara du som hjälper mig.

Omsorg är inte heller uppoffring. Att visa omsorg om någon innebär inte att man offrar tid och ansträngning utan att man själv finner glädje och belöning i mötet som sådant. Omsorg gör en inte fattigare utan rikare. Den som uppoffrar sig känner sig däremot ofta frustrerad och kräver i gengäld yttre bevis på uppskattning. För omsorgen är vänskapen nog. Uppoffringen förhärligar ytterst döden; omsorgen har ingen annan innebörd än livet.

Vardagsmoralen visade sig också ha en tredje sida: tankeaktivitet. Även i lägrens misär fanns det tillfälle att njuta av vindens spel i trädens lövverk. Den estetiska upplevelsen betydde en moralisk upplyftning, en möjlighet för tanken att åtminstone för ett ögonblick höja sig över eländet. Sökandet efter det sanna och det vackra kunde ta sig många olika uttryck. Det förekom att ett häfte Molière byttes mot dagens brödranson. Då böcker inte fanns att tillgå kom utantilläxorna till pass. Man undrar hur många gånger Pusjkin reciterats i de sibiriska barackerna. Samtal och konversationer höll tankekraften vid liv. En del fångar tog som sin uppgift att dokumentera och till eftervärlden förmedla vittnesmålen om vad som egentligen försiggick bakom taggtråden.

Tankens aktivitet är inte liktydig med inre kontemplation. Försöken att odla kultur och vetenskap syftade ytterst till att förmedla kunskap och erfarenheter till andra människor.

Varje slag av moral fordrar ett subjekt, ett medvetet handlande jag. Handlingen riktar sig mot en person. För att handlingen skall vara meningsfull måste den kunna uppfattas av mottagaren. Moral förutsätter ett jag och ett du och kräver därmed intersubjektivitet.

Todorov drar slutsatsen att vardagens dygder har tre beståndsdelar, vilka skiljer sig med avseende på adressaten. Värdigheten är moral i första person: jag riktar mig till mig själv. Omsorg är moral i andra person: jag riktar mig till dig. Tankeaktivitet är moral i tredje person: jag riktar mig till dem, ett mer obestämt flertal människor. Därmed finns det ett oupplösligt samband mellan moral och kommunikation. Termen kommunikation har sitt ursprung i latinets ord för gemenskap.

Det är inte möjligt att en gång för alla avgöra vilken av de tre dygderna som är viktigast. Slutsatsen beror på utgångspunkten. Från den egna personens horisont framstår värdigheten som mest betydelsefull. Utgår man från kretsen av de närmaste är omsorgen primär. I hela mänsklighetens perspektiv hamnar Platon och Shakespeare i förgrunden.

I bästa fall kan de tre vardagsdygderna sammanfalla och stödja varandra. Det är emellertid inte svårt att finna praktiska fall som bildar moraliska dilemman. Värdigheten förutsätter individuell frihet, men omsorgen kräver ofta en inskränkning av friheten. En moder kan gå så upp i sin omvårdande roll att hon utplånar sin egen personlighet. På motsvarande sätt kan tankeaktivitet gå ut över omsorg. Ledaren för en orkester i ett koncentrationsläger drev de konstnärliga kraven så högt att medmusikanterna fick lida.

Erfarenheten visar att moral är subjektiv (har ett ansvarstagande jag) och personlig (riktar sig mot enskilda människor). Abstrakta principer är i sig inte moral, även om de kan hjälpa den enskilde att handla moraliskt. Juridisk rättvisa blir därmed något annat än moral. Rätten är objektiv och opersonlig. En rättsnorm säger: den som dödar skall dömas till ett långvarigt fängelsestraff. En moralnorm säger: du skall icke döda. Man kan diskutera länge vad som är en god människa; moral innebär att själv försöka vara en.

Vittnesbörden från de totalitära lägren ger också en inblick i bödlarnas tillvaro. Även om det förvisso fanns enskilda monster och odjur så var det stora flertalet chefer och vakter alldeles vanliga medborgare. De följde reglerna och lydde sina överordnade. Den dominerande personlighetstypen var konformisten. Todorov varnar för att diabolisera lägerpersonalen. De ansvariga var i allmänhet medelmåttiga, ordinära individer.

Det totalitära systemet avskaffade inte all moral utan införde en ny. Grundläggande för det totalitära tankesystemet är åtskillnaden mellan vän och fiende, mellan oss och dem. Ett annat viktigt element är upphävandet av universalismen. Idén om alla människors lika värde och rättigheter ersätts med principen om den egna statens överhöghet. Staten är total i den meningen att den kontrollerar individens hela liv. Ändamålet helgar medlen; en extrem instrumentalism låter statens syfte gå före individens ansvar.

Hos den enskilde fångvaktaren bildades därmed en alldeles egen moral, som bestod av tre element: fragmentering, avpersonifiering och maktlystnad.

Många överlevande kunde vittna om att vaktpersonalens beteende ofta var osammanhängande och diskontinuerligt. En fångvaktare kunde spela Bach samtidigt som han torterade en fånge. Den privata sfären skildes från den offentliga. Efter en dag av bestialiska grymheter återvände torteraren till en stilla hemmakväll i familjens hägn.

En långt driven specialisering bidrog också till fragmenteringen. Var och en hade sin speciella uppgift och var förpliktad att lyda order. Arbetsdelningen upphävde det moraliska samvetet. Det totalitära systemet erkände inte det personliga ansvaret.

En annan sida av den totalitära moralen var avpersonifieringen. Offren sågs inte som mänskliga varelser utan som föremål. En människa förvandlades därmed till ett instrument, ett medel som kunde begagnas för systemets syften. Avpersonifieringen gynnades av nazismens kult av hårdhet, som förnekade alla former av medlidande. Det manliga krigaridealet betraktade medkänsla och sympati som uttryck för svaghet.

Också bödlarna kom därmed att avpersonifieras. De framstod endast som anonyma kuggar i det stora samhällsmaskineriet. De ytterst ansvariga för koncentrationslägren, såsom Höss, Eichmann och Speer, betraktade sig själva som teknokrater. De hade förelagts en uppgift och ville lösa den så tekniskt perfekt som möjligt.

En annan viktig del av lägerpersonalens moral var njutningen av att kunna utöva rå makt över andra människor. Utan att alltid behöva slå över i ren sadism blev maktlystnaden en del av lägrens vardag. Tillfredsställelsen att kunna behärska en annan människas liv och öde drev fångvaktarna att förnedra offren. Makten korrumperade. Den totalitära systemet saknade spärrar mot intrång i andra människors integritet.

Den totalitära moralen är på sätt och vis en omvändning av humanismens moral. Värdigheten bygger på en överensstämmelse mellan samvete och handling; fragmenteringen innebär att en individ saknar detta inre samband. Omsorgen låter oss betrakta medmänniskan som ett mål i sig; avpersonifieringen omvandlar andra individer till medel. Maktlystnaden är en extrem form av avpersonifiering: andra människor görs till instrument för den egna njutningen.

Lärdomen av det korta nittonhundratalets katastrof är dubbel. Ondskan har inte försvunnit med Auschwitz och Gulag. Tendenser till fragmentering, avpersonifiering och maktlystnad riskerar alltid att leda till en upprepning av det totalitära misstaget. Det jugoslaviska inbördeskriget är ett exempel från vår egen tid.

Det finns emellertid också en annan erfarenhet från de tyska och sovjetiska lägren. Hannah Arendt sammanfattade sin undersökning av Adolf Eichmann med uttrycket "den banala ondskan". Todorov betecknar på motsvarande sätt lägrens alla exempel på mänsklig moral som "den banala godheten". En del personer förmådde in i det sista upprätthålla en inre resning och förmåga att ägna omtanke åt andra.

Demokrati som fredsprojekt

Det korta nittonhundratalet var det långa krigets epok. Kriget bestod inte bara av de två världskrigen och det kalla kriget. Kriget präglade också förhållandena inom länderna. Det totalitära systemet var egentligen en förlängning av krigets idé. Den manlige krigaren gjordes till högsta medborgarideal. Den inre fienden bekämpades utan större misskund än den yttre. Hela tankelivet formades av krigets språk. Samhället organiserades som en armé i strid mot den hotande fienden.

Dessvärre kom även de demokratiska länderna att ta starka intryck av krigets logik. Under flera år tvangs de få överlevande demokratierna att ägna all kraft åt att försvara sig mot det nazistiska hotet. Undantagslagar satte flera av de normala demokratiska procedurerna ur spel och gav regeringarna extraordinära maktbefogenheter. Också de demokratier som inte var direkt krigförande kom att påverkas av världskriget. Beredskapsandan försvårade en öppen debatt.

Det kalla kriget förlängde den militära skuggan över de demokratiska staterna. Motsatsen mellan vän och fiende fortsatte att prägla det politiska tänkandet. Det politiska språket är alltjämt fyllt av krigiska metaforer såsom strategi, taktik, anfall, försvar, strid, slagfält, vapen, nederlag och seger.

Också samhällsforskningens 1900-talshistoria bär tydliga spår av kriget. Den socialpsykologiska forskningen drevs fram av kravet på att soldaterna skulle kunna uthärda det moderna krigets påfrestningar. Forskningen om propaganda och opinionsbildning var ett svar på den psykologiska krigföringens krav. Planerings- och budgetsystem, som sedermera spritt sig till civil förvaltning och storföretag, utvecklades ursprungligen för att kunna utveckla stora och komplexa vapensystem. Spelteori blev det matematiska språket i kärnvapnens och terrorbalansens värld. Operationsanalys och beslutsteorier blev hjälpmedel i de militära staberna. Både hårdvara och mjukvara i datorerna utvecklades först och främst för militära ändamål.

Det demokratiska styrelsesättet råkar ha införts och etablerats just under en epok som drev krigets logik till sin extrema slutpunkt: de totalitära lägren. Däri ligger dagens predikament. Demokratin är egentligen uttryck för fredens idé, men demokratin har fått krigets födelseskador.

Med det korta nittonhundratalets slut har krigets och totalitarismens akuta hot försvunnit. Det är först nu som det finns en reell möjlighet att förverkliga demokratins stora projekt, nämligen att skapa stabila förutsättningar för fredlig samlevnad, humanistisk moral och demokratiska normer.

Att vara medborgare

Demokratin är en unik styrelseform eftersom den grundar sig på medborgarnas samtycke och delaktighet. Inget demokratiskt samhälle kan i längden bestå utan att invånarna accepterar demokratins grundnormer. Frågan är hur man bör se på den närmare innebörden av demokratins medborgarskap.5

Som alla av samhällsdebattens centrala begrepp kännetecknas ordet medborgarskap av en viss mångtydighet. Mångtydigheten har emellertid också sitt eget intresse. Den visar hur man vid olika tidpunkter och inom olika samhällsformer uppfattat förhållandet mellan den enskilde individen och det gemensamma kollektivet. Tankevärldens föränderlighet och variation är i sig tankeväckande. Är det möjligen så att vi även i vårt eget samhälle anammat ett synsätt som vid närmare begrundan inte är så självklart?

Steget från allmän idé till praktiskt förverkligande har varit långt. Olika samhällen har vid skilda tidpunkter lagt in mycket varierande tolkningar av vad som närmare bestämt utgör individens rättigheter och skyldigheter. Vilka krav kan medborgaren ställa på samhället? Vilka krav kan samhället ställa på medborgaren? Vad förväntas en god medborgare göra och inte göra?

Trots de varierande uppfattningarna om medborgarskapets närmare innebörd och gränser finns det en gemensam kärna. Medborgartanken innebar en revolutionerande nyhet i förhållandet mellan människa och samhälle. Tidigare hade alla samhällen grundats på principen om olikhet. Medborgarskapet bygger däremot på idén om människors lika värde. Alla individer är fullvärdiga samhällsmedlemmar. Alla medborgare åtnjuter ett antal grundläggande rättigheter och har också vissa skyldigheter gentemot samhället och andra medborgare.

Att vara svensk medborgare har en precis juridisk, folkrättslig innebörd som bestämmer tillhörigheten till en stat. Medborgarskapets rättsliga innebörd är inte minst att ge skydd mot landsförvisning och mot ingrepp från främmande stat vid vistelse i denna. Vidare brukar rätten att delta i landets parlamentsval anses vara en del av statsrättens medborgarskap.

Demokratins medborgarskapsbegrepp gäller emellertid inte endast i en snävt statsrättslig utan i en vidare mening. Medborgarskapet definieras som ett knippe rättigheter och skyldigheter. Principen om lika rättigheter tar sig uttryck i universell giltighet. De rättigheter som konstituerar medborgarskapet gäller för alla medlemmar av rättsgemenskapen. Denna universalism ersatte äldre tiders lojaliteter mot avgränsade skrån, grupper och korporationer.

Det finns givetvis ett samband mellan de två typerna av medborgarskap: ett juridiskt medborgarskap gör att en individ kommer i åtnjutande av de rättigheter som konstituerar det sociologiska medborgarskapet. Men identiteten mellan de båda slagen av medborgarskap är inte fullständig. Även utländska medborgare som är bosatta i ett annat land kan omfattas av en större eller mindre del av medborgarskapets rättigheter och skyldigheter. Numera återstår endast få skillnader mellan utländska och svenska medborgares rättsliga ställning. Undantagen gäller bland annat stadgandena om skyddet mot landsförvisning, rätten att förflytta sig inom riket samt rätten att delta i riksdagsval och vissa folkomröstningar.

Vägen från privilegiesamhälle till medborgerlig likhet har i många fall varit lång och konfliktfylld.6 Utvecklingen har gått stegvis. Dagens syn på medborgarskapets innebörd är bildas av historiska avlagringar. Medborgarskapsbegreppet har tre element: ett rättsligt, ett politiskt och ett socialt.

Den rättsliga delen utgörs av de rättigheter som är nödvändiga för att skydda den personliga friheten. Det rör sig här framför allt om skydd till liv och egendom, yttrandefrihet, tanke och trosfrihet, rätt att ingå fria avtal samt juridiska rättigheter. Den allra viktigaste principen för den rättsliga delen av medborgarskapet är likhet inför lagen. Det är därmed domstolarnas funktionssätt som blir avgörande. Ingen skall särbehandlas på grund av härkomst, social ställning eller kön. Fru Justitia bär en bindel för ögonen.

Den politiska aspekten av medborgarskapet innebär lika rättigheter att delta i utövandet av politisk makt. Ingen skall kunna utestängas från möjligheten att inneha ett politiskt uppdrag. Rätten att utse representanter skall ligga hos samtliga medborgare. Den grundläggande principen för det politiska medborgarskapet är en medborgare, en röst. Därmed krävs en demokratisering av politikens institutioner. Underklassen vann steg för steg tillträde till den politiska beslutsprocessen. Denna historiska utveckling innefattar föreningsfrihet samt allmänna och hemliga val.

Den sociala sidan av medborgarskapet innebär att den enskilde är tillförsäkrad en social grundtrygghet. Alla medborgare skall ha rätt att leva ett civiliserat liv i enlighet med den standard som är förhärskande i samhället. Individen har rätt till delaktighet i samhällets kulturella arv. Principen är välfärd för alla. Särskilda institutioner inrättas för att förse medborgarna med utbildning och sociala förmåner.

Medborgaridealets förverkligande är starkt betingat av historiska omständigheter, även i Sverige. Samhällets demokratisering för ett århundrade sedan förvandlade undersåten till medborgare, som i kraft av rösträtt, organisation och fri tillgång till information kunde hävda sina krav. Folkrörelserna innehöll också ett viktigt inslag av självdisciplin. Studiecirkelsamhället byggde på ett ideal av skötsamma arbetare, som visste sin plikt och krävde sin rätt.

Med välfärdsstatens expansion skedde en förskjutning av medborgarskapets innebörd. Vägledande för det sociala trygghetssystemet var att den enskilde inte skulle behöva be och tigga om olika förmåner; dessa skulle i stället vara självklara rättigheter för envar som var berättigad. Tonvikten kom att läggas vid rättigheterna och inom rättigheterna skedde i sin tur en förskjutning i riktning mot sociala förmåner. Den allmänna medborgarskapstanken hade däremot grundats på en balans mellan rättigheter och skyldigheter.

Vad kännetecknar en god medborgare?

Det finns sålunda gott om uppfattningar om vilka egenskaper som den gode medborgaren bör ha. Det finns mycket att hämta i filosofiska skrifter och offentliga dokument. Men vad säger medborgarna själva? En intervjuundersökning vid 1990-talets slut undersökte uppfattningarna i ett representativt urval av den svenska befolkningen.7 De tillfrågade fick besvara en serie frågor om vad kännetecknar en god medborgare. Ett antal olika egenskaper räknades upp och de tillfrågade fick ange hur pass viktiga de ansåg var och en av dessa vara. Det visade sig att egenskaperna samlade sig i fyra huvudkategorier.

En kategori egenskaper kan sammanfattas under rubriken kritisk rationalism. En god medborgare skall kunna utsätta sina egna uppfattningar för kritisk prövning, bilda sig en egen uppfattning, ha förmåga att sätta sig in i hur människor med andra åsikter resonerar samt ta egna initiativ. Dessa egenskaper ligger i linje med ett demokratiideal som betonar dialog, debatt och upplyst förståelse. Det är det öppna samhällets människosyn som här kommer till uttryck. Uppslutningen bakom detta medborgarideal varierar något mellan olika delar av befolkningen. Starkast stöd för den kritiska rationalismens värden finns bland akademiskt utbildade och personer som är mycket intresserade av politik.

Medborgaridealens andra komponent är laglydighet. Den gode medborgaren utmärker sig i detta avseende genom att följa lagar och förordningar samt aldrig försöka smita från skatt eller fuska med bidrag. Häri ligger också ett avståndstagande från uppfattningen att det skulle vara berättigat att bryta en lag om ens samvete så kräver. Även för detta medborgarideal finns tydliga utbildningsskillnader, men sambandet går här i motsatt riktning. Det är framför allt de äldre och personer med kort utbildning som lägger vikt vid laglydighetens värderingar. Kvinnor anser oftare än män att det är viktigt att följa lagarna. Laglydighetens värden har följaktligen jämförelsevis svagt stöd bland unga högutbildade män.

Den tredje beståndsdelen gäller omsorg och solidaritet. De egenskaper som här betonas är att tänka mer på andra än på sig själv, att vara solidarisk med dem som har det sämre än en själv, att inte behandla invandrare sämre än infödda svenskar och att välja sådana varor som är bra för samhälle och natur även om de inte är bäst och billigast för en själv personligen. Solidaritetens värderingar är i många fall tämligen jämnt fördelade mellan olika befolkningsgrupper; skillnaderna avseende exempelvis utbildning, ålder och bostadsort är försumbara. Det finns dock en liten könsskillnad; kvinnor är mer benägna än män att betona omsorg och solidaritet som särskilt viktiga för medborgarskapet.

Slutligen finns i uppfattningarna om det goda medborgarskapet en aspekt som främst avser delaktighet. Normerna handlar i detta fall om att gå och rösta, hålla sig informerad, söka påverka beslutsfattandet och vara aktiv i föreningslivet. Stödet för dessa värderingar är förhållandevis starkare i äldre än i yngre generationer, men framför allt märks skillnaderna mellan politiskt engagerade och oengagerade. De som är mycket intresserade av politik anser också att den gode medborgaren skall vara delaktig i samhällslivet. För de politiskt ointresserade framstår denna del av medborgarskapet som mindre angelägen.

Intervjuundersökningen gör det också möjligt att studera klyftan mellan ideal och verklighet. För vissa av de uppräknade medborgaridealen fick de tillfrågade också bedöma hur det står till i praktiken. Först fick man ta ställning till om påståendena gav "en riktig beskrivning av de flesta människor här i landet". Därefter ställdes frågan om påståendena gav en riktig beskrivning av den intervjuade själv.

Det visade sig finnas betydande klyftor mellan norm och verklighet. Svenskarna anser sig långt ifrån alltid nå upp till sina egna ideal. Att aktivt påverka beslut i samhällsfrågor samt att ta egna initiativ utan att vänta på att staten skall lösa problemen utgör de två områden där man främst anser sig komma till korta. De svenska medborgarna anser sig således vara alltför passiva. Trots att det betraktas som ett viktigt medborgarideal är det endast några få som menar att de själva uppfyller kravet på att aktivt påverka beslut i samhällsfrågor.

Autonomi

För en demokrati är normer viktiga på två sätt, inte bara vad de innehåller, utan också hur de kommit till. Det skulle vara självmotsägande att tvinga en människa att bli demokrat. Anslutningen till demokratins normer måste ske på grundval av inre övertygelse.

Centralt för demokratin är därför begreppet autonomi. Ordet har två delar, autos (själv) och nomos (lag, regel). För de grekiska stadsstaterna betydde autonomi att medborgarna själva bestämde sina lagar, till skillnad från den situation då staden behärskades av en erövrare. Motsatsen till autonomi är därför heteronomi, att lyda under lagar satta av någon annan.8

Autonomi förutsätter således att man både väljer och följer. Autonomins samhälle består av medborgare som följer regler vilka de själva varit med om att bestämma. Medborgaren är därför inte oberoende, utan beroende av regler som man själv har satt. Friheten innebär inte att beroende ersätts av oberoende, utan av ett beroende av annat slag. Redan Immanuel Kant formulerade tanken att det moraliska subjektet är sin egen lagstiftare.9

Valfrihet är visserligen en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för autonomi. Här ligger den avgörande skillnaden mellan individualism och autonomi. Den autonoma människan måste vägledas av en uppsättning av sammanhängande uppfattningar. En autonom person måste ha skäl för att handla och vara beredd att ompröva sina bevekelsegrunder i ljuset av nya argument. Det avgörande är att man är beredd att engagera sig i ett kritiskt, skapande och medvetet sökande efter sammanhang i sitt värdesystem. Därmed fordras vissa egenskaper såsom rationell kapacitet, viljestyrka och självkännedom. Att vara autonom är att vara upphov till sin värld, att kunna forma och inrikta sitt liv.

När man väljer att följa ett visst normsystem inskränker man delvis sin handlingsfrihet. Man förbjuder sig själv att göra vissa handlingar. En sådan självbindning i Odysseus anda är uttryck för att inte låta sig drivas av tillfälliga önskningar.10 En autonom människa har preferenser om sina preferenser. Man kan nämligen tala om första ordningens preferenser, som vägleder själva handlandet, och andra ordningens preferenser, som vägleder första ordningens preferenser. Genom denna förmåga att kritiskt reflektera över sina uppfattningar och värderingar definierar autonoma personer sin natur, ger mening och sammanhang åt sina liv och tar ansvar för sin personlighet.

Idealet om en autonom personlighet står centralt i humanismens tradition. Med renässansen formulerades tanken att människor inte längre är mottagare av ett förutbestämt öde, utan kan i kraft av egna fria beslut själva gestalta sina liv. Människan har ett eget värde och äger en skapande förmåga att forma sin framtid. I stället för ödet träder den vilja som känner sig själv och har tillit till sig själv. Försynen strömmar inte ned från ovan, utan stiger fram ur djupet av människans eget inre.

Ett samhälle som består av många autonoma personer måste uppfylla vissa krav, vilka kan riktas både mot de enskilda personerna och mot samhällets organisation. En person som kräver att andra personer skall respektera hennes eller hans autonomi måste också vara beredd att acceptera andras autonomi. Att vara tolerant är att acceptera att människor är olika och att alla har lika rätt att utveckla sina egna livsprojekt. Toleransen är endast intolerant mot intoleransen. I praktiken kan det komma till svåra avvägningar när det gäller att dra gränserna för de enskildas handlingsutrymme. Rätten att avvika och vara annorlunda måste vägas mot respekten för andras autonomi.

Ett samhälle baserat på autonomi förutsätter medborgare som har rättigheter såväl som skyldigheter. Rättigheterna avser att trygga envars rätt att utveckla sin personlighet. Skyldigheterna skall garantera att också andra har samma möjlighet. Att närmare bestämma över innehållet i dessa rättigheter och skyldigheter fordrar vissa procedurer för gemensamma beslut. På samma sätt som en individ kan fatta autonoma beslut kan även ett kollektiv genom kontinuerlig diskussion reflektera över sina gemensamma regler. Alla har rätt att delta i samtalet om de beslut som formar samhällets framtid. Friheten att opponera, argumentera för sina åsikter och bilda sammanslutningar ihop med likasinnade har därmed avgörande betydelse.

Liksom andra färdigheter krävs det viss träning och utbildning för att kunna fungera som ansvarstagande medborgare. Betydelsen av formell utbildning kan visserligen inte förnekas, men demokratins viktigaste utbildningsanstalt är den politiska processen. Endast genom praktiskt engagemang skapas demokratiska medborgare. Det avgörande är att kunna förena generella principer med konkreta val. I det praktiska omdömet röjs den reflekterande medborgaren. Den enskilde individen deltar i diskussionen om vilka gemensamma normer som skall styra samfälligheten.

Demokratin ställer ett visst, men endast begränsat, krav på konsensus och identitet. Ett demokratiskt samhälle kan inte fungera utan ett minimum av samtycke om grundläggande spelregler och respekt för andras rättigheter. Demokratin har kallats en överideologi.11 Man kan ha helt olika politiska uppfattningar, men ändå vara överens om hur konflikter ska lösas.

Men att ensidigt hävda värdet av enhällighet och samtycke hamnar lätt i strid med pluralismens betoning på artrikedom och positiva syn på avvikande uppfattningar. Diskussioner om etiska problem är utvecklande, men det är fruktlöst att söka total enhällighet i alla moralfrågor. Ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle hämtar sin näring ur konflikternas hälsosamma diet. Det som förenar är det som skiljer. Att vara medborgare är att lära sig leva med olikhet. Jämlikhet är att alla har rätt att vara olika och att kunna söka förverkliga sina egna livsprojekt.

Noter

1. Regeringsformen 1 kap. 2 §.

2. En uthållig demokrati. Demokratiutredningens betänkande. SOU 2000:1.

3. Detta avsnitt bygger på Olof Petersson, "Den försenade demokratin", i Bildningsgång. Natur och Kultur 75 år. Natur och Kultur, Stockholm 1997.

4. Tzvetan Todorov, Face à l'extrême. Editions du Seuil, Paris 1991.

5. Olof Petersson, Jörgen Hermansson, Michele Micheletti, Jan Teorell och Anders Westholm, Demokrati och medborgarskap. Demokratirådets rapport 1998. SNS Förlag, Stockholm 1998.

6. T.H. Marshall, "Citizenship and social class", i Class, Citizenship, and Social Development. University of Chicago Press, Chicago [1949] 1964.

7. Undersökningen redovisas i Petersson m.fl. 1998 (se not 5).

8. Olof Petersson, Samhällskonsten. SNS Förlag, Stockholm 1999.

9. Ernst Cassirer, Myten om staten. Natur och Kultur, Stockholm 1948.

10. Jon Elster, Ulysses and the Sirens. Studies in Rationality and Irrationality. Cambridge University Press, Cambridge 1984.

11. Herbert Tingsten, Demokratiens problem. Aldus Bonniers, Stockholm [1945] 1960.