Men medierna har också en annan uppgift, kanske den allra viktigaste. Utan journalister stannar demokratin.

Två av Sveriges fyra grundlagar handlar om massmedierna. Yttrandefrihetsgrundlagen är för nya medier vad tryckfrihetsförordningen har betytt för tidningar och böcker i över två sekel.

Det är ingen tillfällighet att så stor del av vår konstitution handlar om medierna. Institutioner som riksdag, regering, kommuner och domstolar är visserligen nödvändiga, men de är inte tillräckliga. Folkstyrelsen bygger också på fri åsiktsbildning.

Man kan göra tankeexperimentet att demokratin inte fanns och att vi nu skulle uppfinna den. Det är en nyttig övning, för man måste då reflektera över vad som är grunderna för ett demokratiskt samhälle.

Om alla vore exakt likadana och hade precis samma åsikter så skulle demokratin inte behövas. Förutsättningen för en demokrati är att ett antal människor vill leva tillsammans i olikhet. För att nå fram till överenskommelser om gemensamma spelregler måste vi, tvärs över olikheter som individer och grupper, kunna samtala och kommunicera med varandra.

Ordet kommunikation leder ofta tanken till något tekniskt, liksom en sändare som överför ett meddelande till en mottagare. Men detta är en rätt enkelspårig och mekanisk bild. Ordet går ursprungligen tillbaka till latinets communis, som betyder gemensam. Kommunikation är något som bildar en samfällighet.

Om ett demokratiskt samhälle växer i omfattning kanske medborgarna väljer att utse ett antal företrädare. Då får kommunikationssystemet ytterligare en uppgift, nämligen att se till att väljare och valda ständigt kan stå i kontakt med varandra.

Det är ingalunda självklart att det alltid måste vara journalister som sköter denna uppgift. I demokratins barndom fanns också andra sätt att förmedla budskap. Det moderna masspartiet uppstod en gång som ett slags kommunikationssystem. De landsomfattande partierna med sina många lokalorganisationer var avsedda att förmedla väljarnas krav uppåt till politikerna, men också att föra ut partiledningens budskap till medlemmarna och ytterst den breda allmänheten.

Ser man till dagens situation råder det emellertid inga tvivel om att det är tidningar, radio och teve som står för den allt överväldigande delen av den samhällsinformation som når medborgarna. De över sex timmar som vi varje dag i genomsnitt tillbringar med massmedier ger journalisterna en nyckelroll i det demokratiska systemet.

Hur demokratin fungerar beror därför i mycket på hur massmedierna klarar sitt uppdrag. Mycket gott finns förvisso att säga. Under senare årtionden har journalisterna blivit mer professionella och självständiga. Kritiska granskningar har lyft fram missförhållanden som annars skulle passerat oupptäckta. Motala är ett skolexempel på hur den offentliga debatten kan berikas av nyfikna och alerta reportrar.

Men det kommer nu alarmerande rapporter som pekar på att dagens massmedier också kan vara negativa för demokratins funktionssätt. Den amerikanske forskaren Robert Putnam menar exempelvis att stor mediekonsumtion, särskilt tevetittande, leder till minskat samhällsengagemang, färre frivilliga insatser i ideellt arbete och till och med sämre folkvett i trafiken.

Uppenbarligen kan medierapporteringen ha stor betydelse för hur vi ser på oss själva som samhällsmedborgare. Om mediebilden ger en intrycket av att alla andra smiter från skatten och fuskar med bidrag så blir man själv mindre benägen att vara ärlig. Mediernas berättelser kan bli självuppfyllande.

En av journalismens myter är att medierna bara speglar verkligheten. Men i dag är medierna så mäktiga att de också kan skapa verkligheten.

Särskilt stor effekt får medierna när journalisterna förstärker varandras rapporter. Tidningar berättar om vad som sänds i teve, radion refererar det som står i tidningen. Journalisterna sneglar på varandra. När drevet går blir mediebilden självbekräftande.

I sin iver att avslöja makthavarna händer det lätt att journalisten ser sig som medborgarnas ställföreträdare. Och visst kan medierna hjälpa till att göra komplicerade skeenden begripliga för läsarna, tittarna och lyssnarna.

Problemet är att journalisterna inte alltid verkar lita på folkets egen omdömesförmåga. Det görs ibland mätningar av medborgarnas tilltro till massmedierna. Man kan också fråga vilken tilltro som journalister har till sina läsare.

Många mediejobb går ut på att samla material för att bevisa något som man redan bestämt sig för. Det gäller helt enkelt att bekräfta sin egen tes, sin krok, sin vinkel.

I en demokrati är det ytterst medborgaren, inte journalisten, som ska dra slutsatserna. Mediernas uppgift blir då att lägga fram materialet på ett begripligt sätt, att förenkla utan att bli enfaldig. En del samhällsproblem saknar ett enda enkelt facit. Många aktuella frågor är komplicerade i det avseenden att det finns tunga skäl både för och emot en viss lösning.

Det finns förvisso kunskapsklyftor och informationsluckor - också hos experter, måste man tillägga. Ingen sitter inne med hela sanningen. Men demokratin bygger på lärande och möjligheten att utvecklas. Medierna har stora möjligheter att höja den politiska allmänbildningen. Inte genom att ge de färdiga svaren, utan genom att förmedla fakta, argument, motargument och andra länders erfarenheter.

En demokrati fordrar att medborgarna har en upplyst förståelse om sitt samhälle. I dag framstår medierna som ett av samhällets mest slutna maktcentra. Om press, radio och teve vill ta sin kritiska roll på allvar skulle de kunna avlägga ett nyårslöfte. Att sätta igång en ordentlig granskning av sin egen makt.