Avgå, säger några. Men att avgå löser inga problem, säger andra. Kraven på justitieminister Thomas Bodströms avgång aktualiserar den stora frågan om makt och ansvar inom politik och förvaltning. När bör en befattningshavare lämna sitt uppdrag?
I konstitutionellt avseende skiljer sig Sverige något från flertalet andra europeiska länder. Medan ministerförvaltning är det vanliga på annat håll så har ämbetsverken en mer fristående ställning hos oss. Dessutom betonar den svenska grundlagen att regeringen fattar sina beslut som kollektiv, vilket innebär att det enskilda statsrådet inte har så stor formell beslutsmakt.
Men i praktiken är skillnaderna inte så stora. Också det svenska parlamentariska systemet bygger på en tydlig uppdrags- och ansvarskedja. Folket väljer riksdagen. Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen. De statliga förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen.
Det betyder att vad som händer inom den statliga verksamheten normalt sett ligger under regeringens ansvar. Och om regeringen inte längre åtnjuter riksdagens förtroende så kan den tvingas att avgå. Riksdagen kan också avsätta en enskild minister.

Inte regeringens ansvar
Detta är huvudregeln, men den har ett undantag. Regeringen får inte lägga sig i, och har därmed inget ansvar, när myndigheterna beslutar i enskilda fall som gäller myndighetsutövning eller lagtillämpning. Här fungerar det ungefär som när det gäller domstolarna. Myndigheter och domstolar ska här arbeta självständigt, under eget ansvar.
Därmed finns det en hel del inom kriminalvården som regeringen inte har något ansvar för. Det kan exempelvis gälla beslut om enskilda interners förhållanden.
Men rymningar från fängelser ligger inte inom denna sfär där myndigheterna själva har att besluta. Rymningar handlar om hur fängelser är utformade och organiserade, vilka resurser som kriminalvården har, hur personalen rekryteras och utbildas etcetera. Det rör sig i hög grad om politiska frågor, som ligger hos regeringen, närmare bestämt justitiedepartementet.

Oppositionen ska granska
Frågan är om det som ägt rum är så allvarligt att det bör föranleda ministerns avgång. Det har jag som statsvetare ingen som helst uppfattning om. Här aktualiseras en rent politisk bedömning, det vill säga hur man värderar kriminalvårdens nuvarande utformning.
Uppenbarligen har de borgerliga oppositionspartierna gjort bedömningen att det rör sig om politiskt central fråga, eftersom de krävt justitieministerns avgång. Och det finns inget konstitutionellt som hindrar dem från att framföra detta krav. Rymningar ligger under regeringens ansvar och oppositionens roll i en parlamentarisk demokrati är att granska regeringen.
Efter Hallrymningarna avfärdade Bodström kraven på hans avgång som politisk pajkastning. Efter Norrtäljerymningarna sa han att han hade viktigare saker som han nu måste ägna sig åt. Men det är att avfärda avgångskraven alltför lättvindigt. Oppositionen har rätt, man kunde till och med säga skyldighet, att kritisera regeringens statsråd och, i fall som de bedömer som särskilt allvarliga, ställa krav på avgång.
Vad som dock väcker förvåning är att oppositionen bara går halvvägs. Att kräva en ministers avgång kan vilken debattör som helst göra. Men riksdagens partier har tillgång till det instrument som vår grundlag just anvisar för detta ändamål. De kan väcka yrkande om misstroendeförklaring.
Reglerna är sådana att riksdagen kan inkallas och att misstroendeförklaring kan riktas både mot statsministern (då förtroendefrågan gäller hela regeringen) eller mot ett enskilt statsråd. Oppositionen har alltså formella möjligheter att yrka på misstroendeförklaring mot justitieministern.
Om mer än hälften av riksdagens ledamöter stöder yrkandet så tvingas Bodström att omedelbart lämna sin post. Det behövs alltså 175 röster i riksdagen. De fyra borgerliga partierna har tillsammans 158 mandat. Med miljöpartiets 17 skulle det räcka nätt och jämnt.
Hittills har yrkande om misstroendeförklaring väckts fyra gånger: mot statsminister Fälldin 1980 om den ekonomiska politiken, mot utrikesminister Lennart Bodström 1985 i samband med ubåtskränkningar, mot statsminister Persson 1996 angående ett uttalande om stabiliteten i Kina och ånyo mot Persson efter det socialdemokratiska valnederlaget 1998. I inget av dessa fall samlade avgångskraven tillräcklig majoritet.

Leijon avgick
I två fall, 1981 och 1988, har hotet om misstroendeförklaring dock fått en direkt effekt. Justitieminister Anna-Greta Leijon avgick 1988 inför hotet att riksdagen skulle tvinga bort henne. Dessutom avgick justitieminister Sten Wickbom efter spionen Berglings rymning 1987.
Slutsatsen är att avgångskrav och misstroendeförklaringar är en etablerad del av det parlamentariska livet, både i Sverige och andra länder. En annan sak är att de används sparsamt. Om oppositionen hela tiden skulle ställa avgångskrav som inte leder till något så skulle den snarast visa på sin egen maktlöshet.
Men i frågor som man bedömer vara politiskt särskilt betydelsefulla är avgångskrav en naturlig del av den parlamentariska processen.