Göteborgs-Posten

GP Direkt 18-Debatt 19/8


Rubriker:
Vad gör vi efter valet?

Vad gör vi efter valet?

Allt färre går på politiska möten eller har politiska förtroendeuppdrag

Det vore att misstolka folkstyrelsens innebörd att tro att medborgarens enda plikt är att rösta. Det demokratiska samhället kräver mer av sina invånare, skriver fem medlemmar i Studieförbundet Näringsliv och samhälles demokratiråd.

Om en månad är det väljarens stora dag. Folket utövar sin grundlagsfästa makt. Med sina röstsedlar utser svenskarna de högsta politiska beslutsorganen i kommunerna, landstingen och hela riket.
Den representativa demokratin innebär att folket överlåter sin makt på valda företrädare. Måndagen efter valet förskjuts uppmärksamheten ånyo till politikerna och det inrikespolitiska maktspelet.
Men vad gör väljarna efter valet?
Vilken roll spelar medborgarna under de 1 460 dagarna fram till nästa val?
Genom valstatistik och väljarforskning finns det numera relativt detaljerad information om hur de allmänna valen fungerar som uttryck för folkligt deltagande i politiken. Däremot har det varit betydligt sämre ställt med kunskapen om medborgarnas delaktighet i samhällslivet mellan valen.
En viktig fråga är hur demokratins jämlikhetstanke fungerar i praktiken. Ingen skulle komma på tanken att i dag gå tillbaka till 1800-talets modell med graderad rösträtt. På den tiden fick man fler röster om man hade större inkomst och förmögenhet. Det innebar att en bonde med många kor hade många röster.
"Korna bestämde ", var Tage Erlanders omdöme om den tiden.
En medborgare, en röst. Principen om allmän och lika rösträtt är i dag en självklarhet. Men den gäller bara på valdagen.
Hur är det då mellan valen?
Har alla medborgare verkligen lika möjlighet att delta i samhällslivet och påverka de beslut som rör vår gemensamma framtid?
Eller finns det i dag fortfarande områden där det är korna som bestämmer?
För att kunna besvara dessa frågor har vi låtit genomföra en stor intervjuundersökning med ett urval av hela svenska folket. Den är upplagd så att den går att jämföra med den stora medborgarundersökning som gjordes av maktutredningen för tio år sedan. Resultaten presenteras i dag i boken Demokrati och medborgarskap (Studieförbundet Näringsliv och samhälles förlag).

Annorlunda engagemang i dag
Det visar sig att 1990-talet har inneburit betydelsefulla förändringar. Bilden av svenskarnas samhällsengagemang ser i dag delvis annorlunda ut. I slutet av 1980-talet var slutsatsen att allt fler hade deltagit i politiska aktiviteter; det enda undantaget var de politiska partierna där engagemanget stagnerade. Men nu har trenden brutits. Svenskarnas politiska deltagande och politiska resurser minskar eller stagnerar över hela linjen, oavsett om det gäller förmågan att överklaga myndighetsbeslut, aktiv medverkan i politiska möten, deltagande i demonstrationer, kontakt med beslutsfattare eller valdeltagande.
Särskilt dramatisk är minskningen för partiaktiviteter. Det är nu mindre än åtta procent som uppger att de är medlemmar i något politiskt parti. Allt färre går på politiska möten eller har politiska förtroendeuppdrag.
Samma dystra bild gäller för föreningslivet i allmänhet. Antalet medlemmar har tenderat att minska. I dag är det också klart färre svenskar som har föreningsuppdrag och andelen aktiva i föreningslivet har minskat kraftigt. Den lilla skaran av föreningsentusiaster blir allt mindre. Folkrörelsesverige börjar knaka i fogarna.
Det finns också stora skillnader mellan olika delar av befolkningen. En del tar många initiativ och finner kanaler för att föra fram sina intressen. Andra är däremot passiva och deras synpunkter och krav kommer aldrig fram i den offentliga debatten. Det är långt till demokratins jämlikhetsideal.
En gång i tiden var det kvinnorna som var dömda till politiskt utanförskap. Men sedan den kvinnliga rösträtten infördes i början av seklet har mycket hänt. Numera finns det inga större skillnader mellan kvinnor och män när det gäller engagemang i samhällslivet. Män är visserligen fortfarande något mer aktiva när det gäller kontakter med beslutsfattare, aktiviteter i politiska partier och initiativ till opinionsbildning, men könsskillnaderna har faktiskt minskat. Den politiska jämställdheten blir allt bättre. Det finns i alla fall något område där utvecklingen varit positiv från demokratisynpunkt.

Intressantare alternativ för de unga
De unga deltar ytterst sällan i partiaktiviteter och det är också relativt ovanligt med föreningsengagemang och andra former av politiskt deltagande. För de politiska partierna har konsekvenserna varit dramatiska. De partiaktiva domineras av pensionärer på landsbygden. Det vore emellertid fel att betrakta de unga som apatiska och cyniska. De har tvärtom en relativt hög tilltro till det politiska systemet och det är heller inget fel på deras självtilltro. De har helt enkelt funnit alternativ som de tycker är mer intressanta. Den nya tendensen är att de unga, trots stigande utbildningsnivå, föredrar att inte engagera sig. Allt fler bland de unga välutbildade väljer bort politiken.
De medborgare som inte har samma resurser när det gäller ekonomi och akademisk utbildning är i allmänhet mer passiva och tysta. De svenskar som endast har grundskola eller folkskola anser sig ha sämre möjligheter att överklaga myndighetsbeslut, tar färre initiativ för att påverka sin situation, deltar mer sällan i politiska opinionsyttringar och har svagare anknytning till föreningslivet. De högutbildades försprång märks särskilt tydligt inom de områden som ställer särskilda krav på initiativ och formuleringsförmåga. Det finns emellertid ingen tendens till ökad olikhet. De sociala klyftorna var lika stora för ett årtionde sedan.

Arbetslösa relativt passiva
Det finns två grupper som i stor utsträckning står utanför det organiserade samhällslivet. Det är arbetslösa och invandrare. De arbetslösa har betydligt lägre föreningsengagemang och tar väsentligt mer sällan kontakter för att påverka allmänna samhällsfrågor. Också när det gäller valdeltagande och andra politiska uttrycksformer är de arbetslösa relativt passiva. Demokratin fungerar dåligt för en samhällsgrupp som särskilt väl behöver den.
Också invandrarna är politiskt utanförstående. Invandrare anser sig ha sämre möjligheter att överklaga beslut av en myndighet, sämre möjligheter att påverka sin situation och tar färre initiativ för att påverka sin situation i olika sociala roller. De deltar inte i samma utsträckning i de politiska partiernas arbete, tar färre kontakter för att påverka samhällsfrågor, är inte lika aktiva i olika former av manifestationer och har lägre deltagande i de kommunala valen.
Utvecklingen över tid är nedslående. Klyftorna mellan invandrare och resten av befolkningen vidmakthålls eller vidgas. Mellan 1987 och 1997 ökade skillnaderna särskilt när det gäller valdeltagande och förmåga att överklaga.
I dagens politiska liv fattas det två olika grupper: de som inte får vara med och de som inte vill vara med. Demokratins jämlikhetstanke är långt ifrån förverkligad.
Bakom dessa fakta ligger en kombination av svaga individuella resurser och bristfälligt fungerande institutioner. Många etablerade organisationer har varit bättre på att bevara uppnådda positioner än att anpassa sig till nya förutsättningar.
Det är en allvarlig brist att nyanlända svenskar inte bättre inlemmas i den svenska samhällsgemenskapen. Demokratin förtvinar bakom folkhemmets stängda dörrar.
Sverige rymmer också resursstarka som inte vill vara med. Det rör sig ännu så länge om en antalsmässigt begränsad grupp, men den är fullt skönjbar i statistiken. Särskilt yngre, högutbildade och män utnyttjar i allt större utsträckning möjligheten att välja andra alternativ än politik och organisationsliv. Konsekvensen är sjunkande partiaktivitet och föreningsengagemang. De etablerade organisationerna får allt större rekryteringsproblem.
I förlängningen skymtar en oroande utveckling. Om medborgarna börjar vända sig bort från det politiska livet undermineras själva grunden för den representativa demokratin. Det finns i dag ett politiskt utanförskap, både påtvingat och självvalt.
Folkvalda och medborgare har mycket att diskutera även efter valdagen.
Det vore att misstolka folkstyrelsens innebörd att tro att medborgarens enda plikt är att rösta. Det demokratiska samhället kräver mer av dess invånare. Väljaren kan inte överlåta allt ansvar på sina valda företrädare. Den enskilde medborgaren har ett stort ansvar även mellan valen.

Michele Micheletti
Jörgen Hermansson
Olof Petersson
Jan Teorell
Anders Westholm
SNS Demokratiråd

Copyright © Göteborgs-Posten