Magnifice Rector, ärade åhörare.

Installationen, denna högtidliga akt då en nyutnämnd tjänsteinnehavare insätts i sitt ämbete, ingår, tillsammans med promotionerna, i kategorin akademiska festseder. Ursprungligen markerade de inträdet i skrået, en exklusiv och självutnämnd krets av lärare med monopol på att förmedla den högre kunskapen. Spiran, denna maktens uråldriga symbol, representerar rätten att tala.

En bokstavlig tolkning skulle innebära att jag ända fram till detta ögonblick har yttrat mig utan legitim grund. Jag väljer därför i stället att betrakta denna akt bildligt, som en metafor.

Man kunde knappast tänka sig en mer åskådlig illustration till maktutövningens verklighet. Man skulle exempelvis kunna få intrycket att den akademiska traditionen bjuder att det är männen som för ordet och kvinnorna som lyssnar. Institutioner, regler, vanor och sedvänjor fördelar rollerna. Några blir talare, andra reduceras till åhörare. Kolleger i historiker- och sociologskråna skulle säkert säga att så har det alltid varit. I alla samhällen har rätten att tala varit ytterst ojämnt fördelad.

Det är säkert så, men det finns ändå en speciell samhällsform som i ett grundläggande avseende skiljer sig från alla andra. Demokratin bygger på att alla samhällsmedlemmar räknas som fullvärdiga medborgare. Alla har lika rätt att vara med och bestämma över samhällets gemensamma angelägenheter. Alla har i princip rätt att tala. Varje vuxen, som fått förtroende av tillräckligt många andra medborgare, har tillträde till talarstolen i riksdagen och de lokala fullmäktigeförsamlingarna.

Alla vet att avståndet mellan ideal och verklighet kan vara mycket stort. En blick ut över dagens värld ger en bild med både dagrar och skuggor. En aktuell översikt visar att demokratin aldrig stått så stark. Genombrottet 1989 har fortsatt, om än i något mattare takt. I dag är drygt 60 procent av jordens stater demokratiska, åtminstone i den minimala meningen att det hållits allmänna val. Om demokratin gått fram, så har dock friheten gått tillbaka. Man håller ett val och så slänger man oppositionen i fängelse. Under 1990-talet uppfyller allt färre länder kraven på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

De rättigheter som verkar allra skörast är de som reglerar rätten att tala. Censorerna arbetar flitigt runt om i världen för att förbjuda böcker, dra in tidningar, stoppa Internet, häkta journalister och förfölja regimkritiker. Vad envåldshärskare fruktar allra mest är uppenbarligen satir och ironi. Opinionsbildningens betydelse blev uppenbar vid de polska rundabordssamtalen mellan kommunistpartiet och oppositionen 1989. En partipamp sa: "Vi ger er hellre kravallpolisen än vi släpper TV".

Makten över tanken är minst lika viktig i de demokratiska länderna. Om det finns något allmänt resultat från maktutredningen så är det just detta. Maktens första dimension, de formella besluten, kan ha viss betydelse, men minst lika viktig är maktens andra ansikte, icke-besluten, de frågor som aldrig tillåts komma upp på den politiska dagordningen. Varje samhälle har sin debattredaktör. En avgörande roll spelar också maktens tredje dimension, medvetandegörandet. Hur formas vår inre karta över samhället, vad är det som är viktigt just nu, hur skall vi formulera vår oro? Språkets och föreställningarnas betydelse har blivit ett allt viktigare område för den statsvetenskapliga forskningen. Alla tunga intressegrupper är medvetna om tankemaktens betydelse. Varje dag utsätts vi för målinriktade - ibland klumpiga, ibland rätt sofistikerade - försök att forma våra tankar. Rätten att tala utövas i praktiken av dem som har mest pengar eller andra resurser.

Frågan är hur dessa maktens realiteter rimmar med demokratins ideal. Vår regeringsform säger att folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Ingen verkar egentligen veta vad som mer precist skall menas med fri åsiktsbildning; vi har vid statsvetenskapliga institutionen ett projekt som förhoppningsvis skall bidra med lite mer klarhet. Men hur man än vänder och vrider på svaret så är det uppenbart att den fria åsiktsbildningen är uttryck för demokratins och upplysningens idé om debatt, kritik, opposition och tolerans för det avvikande, ovanliga, nya och udda. Det öppna samhället erkänner att den slutliga och totala sanningen är omöjlig att uppnå, men att det i alla fall finns utrymme för att genom kritisk diskussion lära av misstag. Demokratin förutsätter dialog och ett offentligt rum där olika uppfattningar kan mötas.

Så blir till slut denna aula en sinnebild för samtalet. Ett dynamiskt perspektiv avslöjar nämligen att rollerna växlar. Många av dagens åhörare har nämligen själva en gång stått här som talare. Nästa gång är det jag som tvingas sitta där och höra på.