Jag talar inte om osäkra tonåringar utan om staten. Hur skall den offentliga sektorn finna sin bästa design? Varje nationalstat översköljs av goda råd från internationella expertorgan såsom Världsbanken, Internationella valutafonden och OECD. Trendsättarna tvekar inte på rösten. Varje stat bör organiseras enligt principen om public management (se t.ex http://www.oecd.org/puma). Staten betraktas som vilken storkoncern som helst. Effektiv centralstyrning skall förenas med effektiva resultatenheter. Därför behövs en flexibel personalpolitik (human resources management) och strömlinjeformade ekonomisystem.

Det är inget fel att försöka komma till rätta med resursslöseri och stelbent byråkrati. Problemet är att konsultrecepten är ofullständiga. De förbiser att medborgaren inte bara uppträder som kund och att den offentliga makten också måste uppfylla kraven på en rättsstat.

Precis som den identitetssökande individen måste staten försöka att på en gång vara öppen för nya intryck utifrån och söka sin egen särart och historia. Ingen kan med bästa vilja i världen hävda att den svenska staten lyckats åstadkomma någon principiellt genomreflekterad syntes. I stället vacklar förvaltningspolitiken mellan improvisationer och tillfälligheter.

Vad händer exempelvis med ett av den svenska statsförvaltningens säregna kännemärken, tudelningen mellan departement och ämbetsverk? I dag förefaller principen åberopas endast när det för stunden är lämpligt. En minister kan frånhända sig ansvaret för besvärliga frågor genom att hänvisa till någon myndighet. Om en regeringsmedlem däremot skulle vilja påverka ett ämbetsverk finns det gott om informella kanaler. Visst förekommer det försök till ministerstyrelse, men myndigheterna klagar oftare på att det är för tyst från departementen. Regeringskansliet saknar många gånger kapacitet att ge de tydliga riktlinjer som är en förutsättning för den demokratiska kontrollen över byråkratin.

Trots utredningar och riksdagsbeslut råder i dag en betydande villrådighet om den närmare innebörden av den svenska doktrinen om fristående ämbetsverk. Risken är att gränsen mellan departement och förvaltningsmyndigheter undan för undan suddas ut utan att vi närmare begrundat de principiella konsekvenserna. Det vore ironiskt om vi i praktiken gjorde oss av med en modell som nu Danmark, Storbritannien och andra länder försöker importera för att få bukt med sina ostyriga jätteministerier.

Idealt sett borde förändringarna i den statliga förvaltningen föregås av ett moget övervägande på grundval av egna erfarenheter. I praktiken genomförs omorganisationer på ett mycket mer ogenomtänkt och slumpartat sätt. Statens svårighet att reformera sig själv har blivit ämne för en jämförande undersökning av åtta länder (Johan P. Olsen och B. Guy Peters, red., Lessons from Experience: Experiential Learning in Administrative Reforms in Eight Democracies, Scandinavian University Press, Oslo 1996).

Trots de internationella modetrenderna fanns det betydande olikheter mellan de undersökta länderna. Mot förmodan hade Japan och Frankrike satt igång med omfattande ombyggnad av den offentliga sektorn. I Norge blev däremot det mesta vid det gamla. Förenta Staterna utvecklade en mängd nya idéer men saknade förmåga att genomföra dem.

På en punkt fanns det emellertid stora likheter. Flertalet system har svagt utvecklade rutiner för att lära av erfarenheter. Till yttermera visso har man på många håll monterat ned statens självreflekterande institutioner. Nedskärningar i statistikproduktionen, sämre analysförmåga och de professionella tjänstemännens ersättande av politiska utnämningar har lett till att staten drabbats av en partiell minnesförlust. Kvalitetsförsämringen i det svenska utredningsväsendet är ännu ett belägg för denna observation.