År 1921 genomfördes allmän och lika rösträtt för män och kvinnor i Sverige. Årtalet sågs som en milstolpe. Den utdragna och sega rösträttsstriden var äntligen över. Frihetens och jämlikhetens principer hade segrat. Nittonhundratalet skulle bli demokratins århundrade.

Allt var egentligen upplagt för demokratins segertåg. Det gamla samhället hade gjort slut på sin energi. Demokratins samhälle skulle nu frodas i kraft av idéer, institutioner, industrialism, internationalisering och individualitet.

Demokratins idéer kunde via renässansen härledas ända tillbaka till de grekiska stadsstaterna. Bilden av de fria medborgarna som samlades till möte på torget gjorde så mycket starkare intryck i ett samhälle där rester av tingets och sockenstämmans menighetsstyrelse fortfarande var fullt påtagliga i kommuner och lekmannanämnder. Humanismens människosyn och upplysningstidens paroller om frihet, jämlikhet och solidaritet hade visat sig överlägsna alla fruktlösa konstruktioner till fåtalsväldets försvar. Mycken tankemöda hade ägnats åt att lappa samman manssamhällets befästningsverk. Kvinnan beskrevs ömsom som fysiologiskt och intellektuellt underlägsen mannen, ömsom som så moraliskt överlägsen att hon inte borde smutsas ner av det offentliga livets strid. Kvinnomotståndarna gav därmed ofrivilligt rösträttsvännerna ett kraftfullt argument. Kampen för demokrati och kampen för kvinnans rättigheter kom att bli varandras förutsättningar. Å ena sidan var demokratins likhetsprincip kvinnorörelsens starkaste argument. Å andra sidan kunde demokratin inte förverkligas så länge halva befolkningen stod utanför det politiska livet.

Demokratins institutioner var också omsorgsfullt förberedda. Folkskolorna hade bidragit till att landets invånare, trots materiell misär, inte bara kunde läsa utan i de flesta fall också skriva och räkna. Dagens ekonomer skulle säga att det fattiga Sverige i alla fall hade ett ansenligt och väl fördelat humankapital. Visserligen medförde kombinationen av armod och medvetenhet att den mest initiativrika femtedelen av befolkningen lämnade landet, men även de som blev kvar hade förutsättningar att själva bilda sig uppfattningar i tidens frågor. När det etablerade samhället inte gav individerna utrymme för deras handlingsbehov skapade de i stället sina egna institutioner och offentliga rum. Frikyrkans alternativ till den förstelnade statskyrkan blev mönsterbildande. Nykterhetsrörelsens heroiska kamp mot råsupandet formade ett folkligt ideal om skötsamhet, självdisciplin, ansvarstagande och förkovran. Arbetarnas fackliga och politiska organisering förvandlade en formlös massa till en målinriktad rörelse. Folkets Hus, studiecirklar, bibliotek och bildningsförbund vidgade den enskildes horisonter och förberedde för väljarens roll att inte bara ta ansvar för det egna livet utan även för hela samhället. Eftersom mer kunskap inte släcker utan ökar kunskapstörsten växte efterfrågan på information. Bokförlag bidrog verksamt till denna bildningens självförstärkande process. Den masspridda dagstidningen var ett svar på den stigande nyfikenheten, men de nya medierna bidrog själva till organisationsbildningen. För många rörelser blev den lokala tidningen inte bara en informationskälla utan också en organisatör och en källa till identitet och samhörighet.

När den allmänna rösträtten genomfördes hade också statens institutioner hunnit ändras i väsentliga avseenden. Hela 1800-talet hade blivit ett övergångsskede enligt det allmäneuropeiska mönstret. Den konstitutionella monarkin var en styrelseform som förenade en mäktig men inte längre allenarådande kung och ett parlament som ställde allt starkare krav på delaktighet i riksstyrelsen. Regeringsformen från 1809 stod kvar till sin bokstav, men formuleringar som att konungen äger att allena styra riket blev alltmer ihåliga. Borggårdskrisen 1914 kunde inte hindra att det till slut blev riksdagen som övertog monarkens makt att utse regering. Med den allmänna rösträtten fullbordades kedjan. Folket väljer riksdag, riksdagen väljer regering. Regeringen ansvarar inför det folkvalda parlamentet.

En sådan gigantisk omvälvning av det politiska systemet kan knappast genomföras om inte samhället i övrigt också befinner sig i oro och uppbrottsstämning. Samtidigt som kungamaktens, ämbetsmännens och statskyrkans etablissemang fick ge vika för de politiska partierna och folkledarna skedde en lika dramatisk maktväxling inom det ekonomiska livet. Industrialiseringen kom sent till Sverige men fick desto snabbare och djupare förlopp. Mellan 1870 och 1910 minskade jordbruksbefolkningens andel från 72 till 50 procent. De steniga tegarnas folk flyttade till det nya samhällets fabriker, sågverk, gruvor, kraftverk och järnvägar. Jordbrukets och handelskapitalets sekelgamla maktgrupper fick ge plats för storägare och storföretagare som behärskade modern ingenjörskonst, internationellt företagande, komplicerade finanstransaktioner och rationell organisationsledning.

Med det nya ledarskapet inom politik och ekonomi följde också en ny syn på omvärlden. Arbetarrörelsen byggde från början på internationalismens idé. Proletärer i alla länder skulle förenas. Med reformismens seger inom arbetarrörelsen fick internationalismen en inriktning på icke-våld och tog sig uttryck i fredssträvan och uppbyggandet av mellanfolkliga organisationer. Den ekonomiska elitens internationalism var mer pragmatisk. Den svenska hemmamarknaden räckte inte till för att exploatera alla uppfinningar och patent. Liberalisering och frihandel blev grundförutsättningar för exportindustrins expansion.

Den kanske allra viktigaste, men också den mest svårfångade, delen av systemskiftet ägde rum i människornas inre. Dittills hade det stora folkflertalet varit undersåtar; livsloppet var i det stora hela bestämt av ståndstillhörighet, uppväxtort, kön och familjeställning. Demokratin kom nu med en ny människosyn. Medborgarskapstanken bygger på principen om människors lika värde och lika rättigheter. Varje medborgare är tillförsäkrad samma möjligheter att ta del i samhällsutvecklingen. Alla individer är fullvärdiga samhällsmedlemmar. Även om friheten i verkligheten kunde vara starkt begränsad var den mentala omställningen viktig nog. Demokratins människa är fri och själv ansvarig för sina handlingar.

Denna skildring har utgått från svenska förhållanden men kunde med endast smärre modifieringar gälla för flertalet länder i västra och norra Europa. I början av 1900-talet var förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle i praktiken uppfyllda. Efter större eller mindre motstånd störtades kejsarna och lantjunkrarna och ersattes av folkvalda parlament och parlamentariska regeringar.

Så kunde 1900-talet blivit demokratins århundrade. Vårt sekel kunde för eftervärlden blivit berömt för att det prövat sig fram till robusta och fungerande former för demokratisk och fredlig samlevnad mellan individer, grupper och nationer.

Så blev det inte. Det tjugonde århundradets eget arv till historien blev i stället världskrigen, totalitarismen, folkmorden och koncentrationslägren. Dessa bidrag till världshistorien uppfanns inte heller i någon "ociviliserad" avkrok, utan mitt i Europas hjärta.

Historikerna gör behjärtansvärda försök att få grepp om händelseutvecklingen genom att dela in tiden i epoker. Kalendertid och sekelskiften ger därvidlag föga stöd. Den engelske historikern Eric Hobsbawm talar om det långa artonhundratalet. Tiden från franska revolutionen 1789 till första världskrigets utbrott 1914 bildar i en mening ett sammanhängande helt. På motsvarande sätt har Hobsbawm myntat uttrycket det korta nittonhundratalet för tiden mellan 1914 och Sovjetunionens upplösning 1991.

Det korta nittonhundratalet är egentligen en enda, 75 år lång konflikt. Drömmen om fredligt framåtskridande dör i skyttegravarnas lera. Versaillesfredens ensidighet leder till tysk revanschism. Demokratins nya och bräckliga institutioner förmår inte lösa den ekonomiska krisens problem utan bryts ner under massans krav på starka ledare. Europa domineras av totalitära regimer och demokratierna tvingas på reträtt. Det tredje rikets katastrof resulterar i det kalla krigets Europa. Kampen mot kommunismen placerar demokratin i en försvarsställning och beredskapsanda. Först med murens fall och Sovjetunionens sammanbrott börjar uppbyggnaden av demokratiska institutioner över hela Europa.

I ett avseende är det korta nittonhundratalet därmed en parentes. Europa skulle nu vara tillbaka till utgångsläget vid första världskriget. Demokratin har segrat, men vi vet ännu inte riktigt hur vi praktiskt skall organisera folkstyrelse och konfliktlösning i ett komplext system bestående av individer, grupper, nationer, kommuner, regioner och internationella organisationer.

Talet om en parentes är emellertid missvisande. Det korta nittonhundratalet går inte att tänka bort. Debatten om demokrati, individ och samhälle kan i dag inte föras på samma sätt som under "la belle époque" åren före första världskriget. Vare sig vi vill det eller inte bär vi i dag på erfarenheter som dåtidens generation saknade.

Demokratin kan sägas vara en problemlösningsmetod som i vissa grundläggande avseenden liknar vetenskapen. Varken demokrati eller vetenskap gör anspråk på att kunna finna den absoluta sanningen eller konstruera den perfekta utopin. De båda metoderna för problemlösning har ett mer begränsat men ändå aktningsvärt syfte. De kan skilja mellan bättre och sämre, de kan lära av erfarenheter genom att pröva sig fram. Vetenskapen har metoder för att testa och förkasta teorier. Demokratin använder debatt och dialog för att lära av gångna felgrepp.

En stor och ännu oavslutad uppgift för dagens demokrati är därför att noga studera och diskutera nittonhundratalets erfarenheter för att bättre kunna undvika att misstagen upprepas i morgon.

Den bulgarisk-franske forskaren och författaren Tzvetan Todorov har formulerat en av de skarpaste och mest inkännande tolkningarna av erfarenheterna från de tyska förintelselägren och de ryska slavlägren. Nittonhundratalet har visat vad som händer med människan som ställs inför det extrema (Face à l'extrême, Editions du Seuil, Paris 1991). De följande sidorna grundas på detta betydelsefulla verk.

Todorovs bok är egentligen inte en historisk, politisk eller psykologisk skildring. Ämnet är moral. Till skillnad från en utbredd föreställning innebar inte koncentrationslägren att moralen försvann. Tvärtom var det där som den mänskliga moralens grunder kom allra tydligast till uttryck.

Enligt Todorov var koncentrationslägrens offer sällan hjältar eller helgon. Hjälten är en exceptionell övermänniska. Hjälten väljer hellre en ärofull död än ett liv utan ära. Hjältedådet kan inspireras av ett yttre, abstrakt fenomen såsom konungen, fosterlandet, partiet, folket eller mänskligheten. Även helgonet vägleds av denna absoluta kompromisslöshet.

Det går att finna enstaka exempel på hjältar och helgon i koncentrationslägren; Todorov nämner organiserade kommunister och medlemmar i Jehovas Vittnen. Men det fanns en skillnad mellan olika slag av heroism. En del hjältedåd utfördes endast i namnet av en abstrakt princip. Andra gjordes med syftet att bistå en annan människa.

Erfarenheterna från de barbariska lägren är att det inte var hjältarna och helgonen som var avgörande för att upprätthålla motståndskraften och överlevnadsviljan. Ur minnesteckningarna och vittnesuppgifterna framträder en annan bild. Livslågan uppehölls genom vanlig vardagsmoral. Just i den situation då moralen var som svårast att hålla vid liv framgick det som allra tydligast vad den bestod av. De fångar som undgick att brytas ner lyckades värna ett minimum av värdighet, omsorg och tankeaktivitet.

En människas värdighet förutsätter autonomi. Att vara autonom innebär inte att vara isolerad från omvärlden utan att äga en inre förmåga att styra sig själv. Lägrens brutalitet gick just ut på att beröva fångarna varje slag av självbestämmande. Ett extremt exempel är hur fångvaktarna förhindrade självmord bland dem som just stod i begrepp att avlivas. Fångarna förvägrades till och med rätten att ta sitt eget liv. De som i handling kan visa att de har kvar en strimma av frihet, vilja, autonomi och värdighet har undgått den totala underkastelsen.

Jag har bestämt mig för en sak och jag handlar i enlighet med mitt beslut. Sådan är autonomins logik. Det måste finnas ett samband mellan inre överväganden och yttre handling. Min handling finner nåd inför mitt samvete. Värdighet tar sig därmed uttryck i självrespekt. Många fångar har vittnat om vilken betydelse som små vardagsbestyr fick i den olidliga omgivningen. Att nödtorftigt kunna tvätta sig och borsta skorna blev viktiga prov på mänsklig värdighet. Till och med tvångsarbete kunde användas som ett sätt att uttrycka vilja och självbestämmande. Denna mur har jag skapat med mina egna händer.

Todorov väcker så själv invändningen att detta slags frihet fanns även hos lägercheferna och fångvaktarna. Svaret är att självbestämmande är en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för humanitet. Värdighet handlar endast om en persons förhållande till sina egna handlingar. Vardagsmoralen innefattar också förhållandet till medmänniskorna.

Omsorg och omtanke tog sig många små men betydelsefulla uttryck. Det kanske allra viktigaste var den enkla men avgörande handlingen att dela med sig av sin mat till någon medfånge. Vad många vittnat om är att omsorgen betydde något långt mer än själva den omedelbara, materiella nyttan. Den utsträckta handen innebar att erkännas som mänsklig varelse. Någon annan respekterar mig som person. Även den givande parten påverkades. Att bistå och att dela med sig till en medmänniska gav en mening till livet. I lägrens absurda tillvaro blev möjligheten att dela vänskap ett sätt att överleva som människa.

Som Todorov påpekar är omsorg inte samma sak som solidaritet. Solidariteten förutsätter vanligen en grupp, ett "vi", som ställs i motsättning till "dem". Solidariteten innesluter, men kan också utesluta. Omsorgen däremot riktar sig till en person som har ett behov, oavsett dennes nationalitet, parti eller grupptillhörighet.

Omsorg är inte heller välgörenhet. Välgörenhet riktas mot alla och är ofta anonym och opersonlig. Välgörenheten bygger också på ett ojämlikt förhållande och är inte sällan förödmjukande för den mottagande parten. Omsorgen är däremot personlig och är i princip ömsesidig: nästa gång kan det vara du som hjälper mig.

Omsorg är inte heller uppoffring. Att visa omsorg om någon innebär inte att man offrar tid och ansträngning utan att man själv finner glädje och belöning i mötet som sådant. Omsorg gör en inte fattigare utan rikare. Den som uppoffrar sig känner sig däremot ofta frustrerad och kräver i gengäld yttre bevis på uppskattning. För omsorgen är vänskapen nog. Uppoffringen förhärligar ytterst döden; omsorgen har ingen annan innebörd än livet.

Vardagsmoralen visade sig också ha en tredje sida: tankeaktivitet. Även i lägrens misär fanns det tillfälle att njuta av vindens spel i trädens lövverk. Den estetiska upplevelsen betydde en moralisk upplyftning, en möjlighet för tanken att åtminstone för ett ögonblick höja sig över eländet. Sökandet efter det sanna och det vackra kunde ta sig många olika uttryck. Det förekom att ett häfte Molière byttes mot dagens brödranson. Då böcker inte fanns att tillgå kom utantilläxorna till pass. Man undrar hur många gånger Pusjkin reciterats i de sibiriska barackerna. Samtal och konversationer höll tankekraften vid liv. En del fångar tog som sin uppgift att dokumentera och till eftervärlden förmedla vittnesmålen om vad som egentligen försiggick bakom taggtråden.

Tankens aktivitet är inte liktydig med inre kontemplation. Försöken att odla kultur och vetenskap syftade ytterst till att förmedla kunskap och erfarenheter till andra människor.

Varje slag av moral fordrar ett subjekt, ett medvetet handlande jag. Handlingen riktar sig mot en person. För att handlingen skall vara meningsfull måste den kunna uppfattas av mottagaren. Moral förutsätter ett jag och ett du och kräver därmed intersubjektivitet.

Todorov drar slutsatsen att vardagens dygder har tre beståndsdelar, vilka skiljer sig med avseende på adressaten. Värdigheten är moral i första person: jag riktar mig till mig själv. Omsorg är moral i andra person: jag riktar mig till dig. Tankeaktivitet är moral i tredje person: jag riktar mig till dem, ett mer obestämt flertal människor. Därmed finns det ett oupplösligt samband mellan moral och kommunikation. Termen kommunikation har sitt ursprung i latinets ord för gemenskap.

Det är inte möjligt att en gång för alla avgöra vilken av de tre dygderna som är viktigast. Slutsatsen beror på utgångspunkten. Från den egna personens horisont framstår värdigheten som mest betydelsefull. Utgår man från kretsen av de närmaste är omsorgen primär. I hela mänsklighetens perspektiv hamnar Platon och Shakespeare i förgrunden.

I bästa fall kan de tre vardagsdygderna sammanfalla och stödja varandra. Det är emellertid inte svårt att finna praktiska fall som bildar moraliska dilemman. Värdigheten förutsätter individuell frihet, men omsorgen kräver ofta en inskränkning av friheten. En moder kan gå så upp i sin omvårdande roll att hon utplånar sin egen personlighet. På motsvarande sätt kan tankeaktivitet gå ut över omsorg. Ledaren för en orkester i ett koncentrationsläger drev de konstnärliga kraven så högt att medmusikanterna fick lida.

Erfarenheten visar att moral är subjektiv (har ett ansvarstagande jag) och personlig (riktar sig mot enskilda människor). Abstrakta principer är i sig inte moral, även om de kan hjälpa den enskilde att handla moraliskt. Juridisk rättvisa blir därmed något annat än moral. Rätten är objektiv och opersonlig. En rättsnorm säger: den som dödar skall dömas till ett långvarigt fängelsestraff. En moralnorm säger: du skall icke döda. Man kan diskutera länge vad som är en god människa; moral innebär att själv försöka vara en.

Vittnesbörden från de totalitära lägren ger också en inblick i bödlarnas tillvaro. Även om det förvisso fanns enskilda monster och odjur så var det stora flertalet chefer och vakter alldeles vanliga medborgare. De följde reglerna och lydde sina överordnade. Den dominerande personlighetstypen var konformisten. Todorov varnar för att diabolisera lägerpersonalen. De ansvariga var i allmänhet medelmåttiga, ordinära individer.

Det totalitära systemet avskaffade inte all moral utan införde en ny. Grundläggande för det totalitära tankesystemet är åtskillnaden mellan vän och fiende, mellan oss och dem. Ett annat viktigt element är upphävandet av universalismen. Idén om alla människors lika värde och rättigheter ersätts med principen om den egna statens överhöghet. Staten är total i den meningen att den kontrollerar individens hela liv. Ändamålet helgar medlen; en extrem instrumentalism låter statens syfte gå före individens ansvar.

Hos den enskilde fångvaktaren bildas därmed en alldeles egen moral, som består av tre element: fragmentering, avpersonifiering och maktlystnad.

Många överlevande kunde vittna om att vaktpersonalens beteende ofta var osammanhängande och diskontinuerligt. En fångvaktare kunde spela Bach samtidigt som han torterade en fånge. Den privata sfären skildes från den offentliga. Efter en dag av bestialiska grymheter återvände torteraren till en stilla hemmakväll i familjens hägn.

En långt driven specialisering bidrog också till fragmenteringen. Var och en hade sin speciella uppgift och var förpliktad att lyda order. Arbetsdelningen upphävde det moraliska samvetet. Det totalitära systemet erkände inte det personliga ansvaret.

En annan sida av den totalitära moralen var avpersonifieringen. Offren sågs inte som mänskliga varelser utan som föremål. En människa förvandlades därmed till ett instrument, ett medel som kunde begagnas för systemets syften. Avpersonifieringen gynnades av nazismens kult av hårdhet, som förnekade alla former av medlidande. Det manliga krigaridealet betraktade medkänsla och sympati som uttryck för svaghet.

Också bödlarna kom därmed att avpersonifieras. De framstod endast som anonyma kuggar i det stora samhällsmaskineriet. De ytterst ansvariga för koncentrationslägren, såsom Höss, Eichmann och Speer, betraktade sig själva som teknokrater. De hade förelagts en uppgift och ville lösa den så tekniskt perfekt som möjligt.

En annan viktig del av lägerpersonalens moral var njutningen av att kunna utöva rå makt över andra människor. Utan att alltid behöva slå över i ren sadism blev maktlystnaden en del av lägrens vardag. Tillfredsställelsen att kunna behärska en annan människas liv och öde drev fångvaktarna att förnedra offren. Makten korrumperade. Den totalitära systemet saknade spärrar mot intrång i andra människors integritet.

Den totalitära moralen är på sätt och vis en omvändning av humanismens moral. Värdigheten bygger på en överensstämmelse mellan samvete och handling; fragmenteringen innebär att en individ saknar detta inre samband. Omsorgen låter oss betrakta medmänniskan som ett mål i sig; avpersonifieringen omvandlar andra individer till medel. Maktlystnaden är en extrem form av avpersonifiering: andra människor görs till instrument för den egna njutningen.

Lärdomen av det korta nittonhundratalets katastrof är dubbel. Ondskan har inte försvunnit med Auschwitz och Gulag. Tendenser till fragmentering, avpersonifiering och maktlystnad riskerar alltid att leda till en upprepning av det totalitära misstaget. Det jugoslaviska inbördeskriget är ett exempel från vår egen tid.

Det finns emellertid också en annan erfarenhet från de tyska och sovjetiska lägren. Hannah Arendt sammanfattade sin undersökning av Adolf Eichmann med uttrycket "den banala ondskan". Todorov betecknar på motsvarande sätt lägrens alla exempel på mänsklig moral som "den banala godheten". En del personer förmådde in i det sista upprätthålla en inre resning och förmåga att ägna omtanke åt andra.

Det korta nittonhundratalet var det långa krigets epok. Kriget bestod inte bara av de två världskrigen och det kalla kriget. Kriget präglade också förhållandena inom länderna. Det totalitära systemet var egentligen en förlängning av krigets idé. Den manlige krigaren gjordes till högsta medborgarideal. Den inre fienden bekämpades utan större misskund än den yttre. Hela tankelivet formades av krigets språk. Samhället organiserades som en armé i strid mot den hotande fienden.

Dessvärre kom även de demokratiska länderna att ta starka intryck av krigets logik. Under flera år tvangs de få överlevande demokratierna att ägna all kraft åt att försvara sig mot det nazistiska hotet. Undantagslagar satte flera av de normala demokratiska procedurerna ur spel och gav regeringarna extraordinära maktbefogenheter. Också de demokratier som inte var direkt krigförande kom att påverkas av världskriget. Beredskapsandan försvårade en öppen debatt.

Det kalla kriget förlängde den militära skuggan över de demokratiska staterna. Motsatsen mellan vän och fiende fortsatte att prägla det politiska tänkandet. Det politiska språket är alltjämt fyllt av krigiska metaforer såsom strategi, taktik, anfall, försvar, strid, slagfält, vapen, nederlag och seger.

Också samhällsforskningens 1900-talshistoria bär tydliga spår av kriget. Den socialpsykologiska forskningen drevs fram av kravet på att soldaterna skulle kunna uthärda det moderna krigets påfrestningar. Forskningen om propaganda och opinionsbildning var ett svar på den psykologiska krigföringens krav. Planerings- och budgetsystem, som sedermera spritt sig till civil förvaltning och storföretag, utvecklades ursprungligen för att kunna utveckla stora och komplexa vapensystem. Spelteori blev det matematiska språket i kärnvapnens och terrorbalansens värld. Operationsanalys och beslutsteorier blev hjälpmedel i de militära staberna. Både hårdvara och mjukvara i datorerna utvecklades först och främst för militära ändamål.

Det demokratiska styrelsesättet råkar ha införts och etablerats just under en epok som drev krigets logik till sin extrema slutpunkt: de totalitära lägren. Däri ligger dagens predikament. Demokratin är egentligen uttryck för fredens idé, men demokratin har fått krigets födelseskador.

Med det korta nittonhundratalets slut har krigets och totalitarismens akuta hot försvunnit. Det är först nu som det finns en reell möjlighet att förverkliga demokratins stora projekt, nämligen att skapa stabila förutsättningar för fredlig samlevnad och humanistisk moral.