Hege Skjeie
Ad Notam Gyldendal 1999. Akademika bokhandel.
ISBN 82-417-1113-1, 156 s.

I den sista sovjetstaten

Arbeiderpartiets dominans i norsk politisk bygger på enat ledarskap och sluten debattkultur. Partiet har växt ihop med staten, parlamentarismen tar skada.

Av Olof Petersson

Demokratiska enpartisystem låter som en logisk omöjlighet, men fenomenet har uppmärksammats av statsvetare och historiker. Amerikanen T J Pempel har redigerat en bok om demokratiska stater som under en längre period dominerats av ett enda parti; granskningen koncentreras till Japan, Israel och Sverige (Uncommon democracies: the one-party dominant regimes, 1990).
Exempelsamlingen kunde kompletteras med vårt västra grannland. Norsk historieforskning har inte varit sig lik sedan Jens Arup Seip år 1963 offentliggjorde sin provocerande tes om landets förvandling "från ämbetsmannastat till enpartistat".

Arbeiderpartiets långvariga maktinnehav påkallade en revision av den etablerade bilden av parlamentarismen som ett system av maktväxling. Det verkade som om parti och stat höll på att växa samman.

Det kunde knappast finnas ett mer passande ämne för en av de första böckerna från den nya norska maktutredningen. En av utredningens ledamöter, statsvetaren Hege Skjeie, har författat en inträngande studie av kampen om norsk regeringsmakt under de senaste decennierna. Boken är en undersökning av ledarskap och maktstrategier i Arbeiderpartiet (Vanens makt: styringstradisjoner i Arbeiderpartiet, Ad Notam Gyldendal, 1999). Författaren har haft tillgång till partiets arkiv. Analysen grundas huvudsakligen på protokoll och underlagsmaterial från partistyrelsen, stortingsgruppen och andra ledande organ.
Den övergripande frågan gäller hur partiets interna styrningsnormer förändrats. Under Arbeiderpartiets guldålder på 40- och 50-talen formulerades några centrala uppfattningar. En gällde partiets förhållande till andra partier, en annan partiets interna organisation, en tredje ledarskapets position inom partiet.

Arbeiderpartiets syn på andra partier grundlades på 1920-talet med tesen om arbetarrörelsens enhet. Sedan partiet blev dominerande inom arbetarrörelsen har andra partibildningar på vänsterkanten betraktats som tillfälliga, neutraliserbara konkurrenter. Arbeiderpartiet har aldrig samverkat med något annat parti i regeringsställning. Denna "närmast puritanska inställning", för att citera förre talmannen i stortinget Guttorm Hansen, till formaliserat regeringssamarbete har inneburit att minoritetsregeringar föredragits framför koalitionsregeringar.
Även i tider då vänsterblocket haft parlamentarisk majoritet har Arbeiderpartiet valt att regera ensam i minoritet. Med borgerligt flertal i Stortinget har strategin i kampen om regeringsmakten gått ut på att slå kilar in mot borgerligheten - samarbete med mittenpartierna kombinerat med en gränsdragning mot vänstern. Med Thorbjørn Jaglands tillträde som statsminister och partiledare modifierades strategin. Hans kabinettsfråga inför valet 1997 och partiets misslyckande att nå upp till 36,9 procent av rösterna ledde till att hans regering avgick. Dagens oklarhet om Arbeiderpartiets syn på regeringssamarbete lämnar alla möjligheter öppna.

Doktrinen om arbetarrörelsens enhet är tätt kopplad till läran om det enhetliga partiet. Politiska motsättningar skall klaras av inom partiet och majoritetsbesluten skall lojalt följas.

Först med EG-striden i början på 1970-talet rämnade dogmen om den interna partilojaliteten. De interna motsättningarna blev så stora att de hotade spränga partiet som därefter tvingades acceptera ett mer öppet diskussionsklimat. Därmed inte sagt att partiet blivit mindre centralstyrt.
Arbeiderpartiet vägleds nämligen av ytterligare en norm, som Skjeie benämner läran om ledarskapets enhet. Under de senaste femtio åren har det bara funnits fem partiledare, vilka närmast blivit föremål för personkult; författaren talar om karismatiskt ledarskap. Det finns också en tradition av integration mellan olika maktcentra inom partiet. Regeringsuppdrag har förenats med höga uppdrag i olika partiorgan. Därmed bildas ett nätverk av överlappande medlemskap.

Partiledningen har snarast stärkt sin ställning inom partiet och därmed över regeringsmakten. Skjeie citerar dåvarande statsrådet, förre maktutredaren Gudmund Hernes:
"Tidigare hade vi den sverdrupska parlamentarismen. Då satt regeringen så länge stortinget ville. På 1950-talet fick vid den hønsvaldske parlamentarismen. Då satt regeringen så länge partiet ville. Under den brundtlandska parlamentarismen, däremot, sitter regeringen så länge regeringen själv vill."
Författaren kan inte urskilja någon allmän demokratiseringstendens inom partiet. I efterhand framstår 1970-talets split som en parentes.

Med en spetsformulering kan man säga att Arbeiderpartiets ledning tillträder genom acklamation och avgår genom abdikation. Under de senaste partikongresserna har det inte ägt rum en enda omröstning om val av personer.

"Ett landsmöte är inte platsen för diskussion av regeringens sammansättning", lyder ett uttalande från en förutvarande partisekreterare.
Svängrummet för diskussion om sakfrågor kan ha ökat, men utrymmet för debatt om ledarskapet har snävats in, konstaterar Skjeie. Regeringens styrningsmandat från partiorganisationen har blivit alltmer otydligt formulerat. Den paternalistiska ledarskapstraditionen illustreras av en partisekreterares yttrande: "Jag känner det väldigt betryggande att det är statsministern själv som har demokratiserat partiet".
Den nya undersökningen av Arbeiderpartiets ledarskap anknyter till Rune Slagstads stora arbete om Norges nationella strateger (anmäld på denna sida 6/2). Enligt Slagstad inträffade det ett brott med en gammal arbetarpartitradition när en ny "marknadsteknokratisk" styrningselit tog makten i partiet under 1980-talet.
Hege Skjeie vill emellertid sätta in denna period i ett vidare perspektiv. Också andra händelser omformade det politiska landskapet. EG-medlemskap, abort, jämställdhet, säkerhetspolitik, miljökrav och samerörelse skakade hävdvunna politiska uppfattningar. Partiets interna debattkultur blev mer pluralistisk; samtidigt ägde det rum ett generationsskifte i partiets ledning.

Frågan är hur mycket av Arbeiderpartiets styrningstraditioner som lever kvar i dag. Författaren väljer att kontrastera två ledarprofiler: Tryggve Bratteli (partiledare 1965-1975) och Gro Harlem Brundtland (som ledde partiet mellan 1981 och 1992). Ingen kan betvivla maktviljan som drivit dessa ledargestalter. De var båda tvingade att slåss för sina positioner internt inom partiet. Som ledare för minoritetsregeringar kom de att konfronteras med nya politiska ramar där förmågan att neutralisera stortingsoppositionen blev en avgörande styrningsbetingelse.
Bratteli och Brundtland symboliserar de förändringar som inträffat under den senare hälften av "socialdemokratins århundrade". Partiets gamla klassförankring undergrävdes av utbildningsexplosionen, betongsocialismen utmanades av miljörörelsen och könshierarkierna ifrågasattes av kvinnorörelsen. De traditionella styrningsnormerna fick anpassas till nya krav på demokrati och deltagande.
Visst kan man konstatera att debattkulturen har förändrats. Politiska beslut framstår som mer preliminära, prioriteringar omprövas oftare. En ny debattrunda kan leda till andra slutsatser. Men denna tid av temporära lösningar har också givit ledarskapet nya maktmedel. Partiledningen kan tåla ett och annat nederlag när också nederlagen blivit temporära.
Den nya åsiktspluralismen inom Arbeiderpartiet har en klar begränsning.

Debattnormen medger ingen öppenhet för debatt om ledarskapet självt. Partiledningen utövar en fast kontroll över dagordningen och bestämmer vilka ämnen som skall tematiseras och vad som skall undandras debatt.

Hege Skjeie konstaterar att det i vissa avseenden finns stora skillnader mellan partiets ledarpersonligheter. Tryggve Brattelis ledarskap kännetecknades av skicklighet, intellekt och sakkunskap, men knappast av någon varm, folklig appell. Gro Harlem Brundtland hade en annan emotionell utstrålning och utövade sitt ledarskap med ett allt större inslag av moderlighet; Skjeie använder ordet maternalism. Manipulerande sakbehandling kunde Bratteli möjligen misstänkas för, men inte manipulerande omsorgsfullhet, kommenterar författaren.

Slutsatsen är att personligheten ändå haft underordnad betydelse. Kontinuiteten i partiets styrningsnormer är närmast överväldigande. Trots att banden mellan väljare och partier generellt försvagats fortlever arbetarrörelsens gamla traditioner. Arbeiderpartiet vägleds av en stark maktvilja och en övertygelse om partiets rättmätiga dominans över vänstersidan i norsk politik.
Omständigheterna kring Arbeiderpartiets självvalda regeringsexil 1997 markerar visserligen ett brott med det förgångna, men om syftet var att initiera helt nya politiska debatter om handlingskraftiga regeringar så har det i alla fall inte märkts mycket utåt.

Det enda område där Hege Skjeie tycker sig spåra ett starkt genomslag av det personliga ledarskapet är jämställdhetspolitiken. Med Gro Harlem Brundtland kom en regering som till hälften bestod av kvinnor.

Kvinnoregeringen symboliserade kvinnopolitikens genombrott i Norge.
Analysen är koncentrerad till norska förhållanden. En jämförelse med Sverige kunde givit ytterligare möjligheter att pröva undersökningens hypoteser. De två länderna har det gemensamt att socialdemokratin varit det dominerande, statsbärande partiet. Det skulle då visat sig att kvinnornas genombrott i svensk partipolitik ägde rum ungefär samtidigt, utan att partiets och regeringens ledare var en kvinna. Partiet anpassade sig till nya sociala värderingar utan att uppge
de grundläggande maktambitionerna. Observationen skulle givit ännu starkare stöd för Hege Skjeies övergripande tes. Arbetarrörelsens dominans grundas på starka styrningsnormer, på vanans makt.