Fredrik Engelstad, red.
Ad Notam Gyldendal 1999. Akademika bokhandel.
ISBN 82-417-1111-5, 334 s.

Olof Petersson

Fredrik Engelstad, medlem av den forskargrupp som leder den norska makt- och demokratiutredningen, har tillsammans med några kolleger inventerat det viktigaste som hänt inom maktteorins område under senare år. Bland de teoretiker som behandlas märks Hannah Arendt, Raymond Aron, Pierre Bourdieu, Jacques Derrida, Michel Foucault, Jürgen Habermas, Niklas Luhmann, John Rawls och John Searle. Deras viktigaste insats är att fästa uppmärksamheten på de former av makt som ligger i språk och kommunikation. Dessutom diskuteras ett antal teorier om feminism och patriarkatets makt; det rör sig främst om den nordiska debatten med namn som Beatrice Halsaa, Heidi Hartmann, Helga Hernes, Yvonne Hirdman och Sylvia Walby.

Boken illustrerar det i dag vanligaste förhållningssättet inom samhällsvetenskaplig teori: man går in i en Debatt. Det är som om Debatten har en självständig existens. Ett av de mest grandiosa exemplen är Maktdebatten, där man vinner inträde genom högtidliga reverenser till Weber, Dahl och Lukes. Varje Debatt har en strikt hierarkisk karaktär eftersom deltagarna kan indelas i tre klasser: de som citeras men knappast själva behöver citera (här återfinns i första hand De Stora Namnen såsom Bourdieu, Foucault, Habermas och de nämnda maktdebattörerna), de som både citerar och citeras (de författare som ser till att Debatten fortlever och växer) samt de som citerar utan att citeras (denna stora grupp inrymmer inte minst företagsamma teoriimportörer som, helst med ensamrätt, översätter och uttolkar någon stor Debattör till mindre språkområden).

Detta forskningssociologiska konstaterande behöver ingalunda uppfattas som någon kritik. Det avgörande är i vilken mån de olika teoridebatterna bidrar till samhällsforskningens utveckling. Den nu publicerade antologin reser sålunda frågan om bidragen ökar vår förståelse av makt och demokrati i Norge. Svaret är ingalunda givet. Flertalet av uppsatserna har karaktären av en omsorgsfull sammanfattning av respektive teori, avslutad med några kommentarer om teorins tillkortakommanden. Endast i undantagsfall förekommer det några antydningar om hur teorin skulle läggas till grund för konkreta hypoteser om folkstyrelsens problem i ett samhälle av norsk typ. "Analysen förblir på ett abstrakt plan och han lyckas inte illustrera sina teoretiska påståenden med konkreta illustrationer och exempel." Omdömet om Niklas Luhmann (s. 147) kunde även gälla stora delar av antologin.

Egentligen är situationen rätt tragisk. Det är ett möte som inte ägt rum. Å ena sidan har vi det allmänna konstaterandet att opinionsbildning och massmedier blir allt viktigare för demokratins funktionssätt, samtidigt som den konventionella masskommunikationsforskningen uppenbarligen kört fast. Å andra sidan har vi olika teoretiker som grubblat över språk och kommunikation, utan att på allvar pröva sina hypoteser på systematiskt empiriskt underlag.

Här väntar en stor utmaning för makt- och demokratiutredningen. Frågan är hur modern samhällsteori skall kunna användas för att öka förståelsen av demokratins opinionsbildningsprocesser. Kapitlet om Habermas kommer närmast, men också här återstår ett stort tillämpningsarbete.

Förhållandet mellan teori och verklighet är i bästa fall dubbelriktat. Teorierna hjälper oss att ställa nya frågor och att upptäcka nya aspekter. Tillämpningen på praktiska problem kan stimulera teoriutvecklingen.

Antologins bidrag kan utan större svårigheter indelas i två grupper: dels generell maktteori, dels feministisk teori. Återigen slås läsaren av det uteblivna mötets tystnad. Har inte teorierna om språk och kommunikation mer att ge när det gäller förståelsen av patriarkatets karaktär? Har inte utvecklingen av feministisk teori fått några konsekvenser för den generella förståelsen av maktens processer och uttrycksformer?

Maktdebatten förefaller alltmer sväva omkring som en hypostaserad och självgående sfär. Makt- och demokratiutredningen kan göra en insats genom att konfrontera maktteorierna med massmediesamhälle och genusteorier. Norsk samhällsforskning skulle då åter kunna bli en teoriernas nettoexportör.

Olof Petersson
20 december 1999