Olof Petersson

Författarna till denna bok bör gratuleras inte endast till innehållet utan också till en undertitel, som omedelbart sätter igång läsarens fantasi. Inte bara för urvalet av adjektiv - rättsliga, ekonomiska och politiska aspekter står otvivelaktigt i förgrunden för globaliseringsdebatten, även om man kan reflektera över vilka andra delar av samhällslivet som därmed faller i forskarskugga. Inte heller för att den svenske läsaren får tillfälle att avundas att grannspråket har ett så nyansrikt ord som "føring". Utan framför allt för den underförstådda uppmaningen till kombinatorisk exercis. Om man kan tänka sig rättsliga bindningar, varför då inte också rättsliga "føringer" eller rättsliga handlingsrum, och så vidare? Fem kombinationer återstår. Det är inte illa att redan på bokens omslag ha suggererat fram ett helt forskningsprogram.

Efterhandsomdömet om den nu pågående makt- och demokratiutredningen kommer antagligen att bli att globalisering och europeisering ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än i maktutredningen för tjugo år sedan. Norge erbjuder ett extremt intressant fall för forskningen om dagens förändringsprocesser. Landet förenar vissa drag som är gemensamma för alla öppna marknadsekonomier med en del mycket speciella särdrag, inte minst de som betingas av kontinentalsockelns lyckobringande välsignelser.

I en av utredningens första skrifter diskuterade Øyvind Østerud globaliseringen och nationalstaten på ett mer generellt och övergripande plan. I den nya samlingsvolymen ligger betoningen på empiriska studier av globaliseringens rättsliga och ekonomisk-politiska sidor. Det rör sig om solida undersökningar, som bidrar till att skjuta fram forskningsfronten på flera avsnitt. Boken bör också kunna bidra till den allmänna samhällsdebatten, som riskerar att fastna i en ofruktbar polarisering mellan "för" och "emot" globalisering.

Ingen av bokens författare försvarar tesen om hyperglobalisering. Däremot ges rika exempel på de problem som omvärldsförändringarna leder till för styrelseformer och institutioner i en öppen välfärdsstat. Systematiskt anlagda historiska jämförelser bidrar också till att nyansera dagsdebatten. Flera författare påvisar att Norge för ett århundrade sedan var minst lika internationaliserat i flera avseenden. Olje- och gassektorn har visserligen inneburit stora förändringar, men i vissa grundläggande delar har den norska exportstrukturen förblivit anmärkningsvärt stabil.

Viljan till nyansering gäller också begreppsbildningen. Helge Hveem, Per Heum och Audun Ruud skriver att globaliseringsprocesserna får flera olika konsekvenser för maktförhållanden och demokrati i Norge. För det första internationaliseras nationella beslut. EU:s inflytande över icke-medlemmen Norge är det främsta exemplet. För det andra multilateraliseras beslutsprocessen. Förhandlingarna inom ramen för världshandelsorganisationen WTO är ett exempel. För det tredje transnationaliseras besluten. Det nationella politiska systemet täcker en territoriellt avgränsad enhet, medan transnationella bolag har affärsstrategier som täcker flera nationalstater. Slutligen kan globaliseringsprocessen initiera sociala motrörelser, som också kan få global karaktär.

Bent Sofus Tranøy och Øyvind Østerud konstaterar i sin inledning att den traditionella akademiska arbetsfördelningen knappast underlättar forskningen. Statsvetare och sociologer har varit föga intresserade av att studera ekonomisk politik. Det har också varit en skillnad mellan dem som studerar internationell politik och dem som analyserar processer innanför nationalstatens ramar. Men om den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen i större grad begränsar den nationalstatligt organiserade demokratins styrningsförmåga blir denna arbetsfördelning allt svårare att leva med.

Det är bara att instämma, särskilt som forskningen nu uppenbarligen går in en fas som kräver mycket nytänkande och samarbete över de akademiska fackgränserna. Läget är i dag det att alla vet att globaliseringen är viktig, men att ingen riktigt vet mer exakt hur globaliseringen kommer att påverka. Det framgår av bidragen till denna bok att det finns anledning att varna mot deterministiska tolkningar. Bilden av en litet oskyldigt land som plötsligt drabbas av utlandets stora flodvåg är knappast realistisk. Globalisering innebär förvisso problem, men erbjuder också möjligheter. Globalisering är inte ett tillstånd, utan ett öppen process. I detta politiska handlingsrum finns ett stort behov av institutionella reformer som kan få demokrati och marknadsekonomi att fungera praktiskt i en tid när de territoriella gränserna får ändrad betydelse.

Boken visar också att globalisering inte behöver vara något nollsummespel. Nya beslutsnivåer läggs till gamla utan att dessa tappar i betydelse. Inte ens bilden av de nationella parlamenten som den europeiska integrationens förlorare kan lämnas orörd. Visserligen nickade recensenten instämmande i redaktörernas allmänt formulerade avslutningsord om att Stortinget fått sin makt reducerad genom internationalisering, europeisering och globalisering. Men redan i det efterföljande kapitlet visar Geir Ulfstein att klimatpolitiken är ett fält där Stortinget trots allt visat sig ha haft en viktig funktion i utformningen av de norska positionerna på det internationella planet. En annan sak är att en hel del av denna regelgivning gäller relativt detaljerade och tekniska frågor. Författaren konstaterar att Stortinget knappast haft större faktiskt inflytande på innehållet i de flesta av dessa regler även om beslutsprocessen varit rent nationell.

Med tanke på dagens debattläge är det naturligt att boken framför allt undersöker en kausalprocess med Norge som beroende variabel. Det är globaliseringens och europeiseringens verkningar på den lilla välfärdsstaten som står i fokus. Men under läsningen står det alltmer klart att detta är en nödvändig, men inte tillräcklig, del för att förstå dagens förändringsprocesser. Vad som nu håller på att hända är att demokratiska styrelseformer börjar förverkligas på transnationell nivå. Boken ger ett antal viktiga pusselbitar, som bidrar till att identifiera konturerna av den globala politikens styrelseformer.

Staten kommer alltjämt att ha stor betydelse. Det finns ingen anledning att tro att de offentligas roll generellt reduceras. Några roller får reducerad, andra ökad betydelse. För EU:s medlemsstater har unionen redan övertagit stora delar av statens traditionella kärnfunktioner. Nationalstaternas uppgifter blir mer indirekta och kan liknas vid noder i ett förhandlingsnätverk.

Uppgiftsfördelningen mellan de territoriella nivåerna förskjuts. Vitala lokalsamhällen och regionala nätverk får snarast ökad betydelse. Näringspolitikens tyngdpunkt förskjuts mot konkurrenskraftiga kluster som förenar lokal förankring med globala marknader.

Företagen tvingas ta ökat samhällsansvar, både lokalt och globalt. Gränsöverskridande konsumentrörelser, kritiska medier och etiska krav leder till att företagen alltmer uppträder som politiska aktörer.

Politiska partier och frivilliga organisationer agerar allt oftare på arenor som sträcker sig utanför nationalstatens territorium. Diskussionen om politikens nya styrelseformer, "from government to governance", aktualiserar betydelsen av nätverk, partnerskap och kontrakt mellan statliga och icke-statliga aktörer.

Institutioner som centralbanken och andra semiautonoma expertorgan får ökad betydelse. Den internationaliserade byråkratin har redan stor makt i de transnationella beslutsprocesserna.

Den globala rättsordningen blir en realitet inom område efter område. Europakonventionens införlivande med den nationella rättsordningen var ett viktigt symboliskt steg.

Det återstår förvisso många obesvarade frågor. Den kanske allra viktigaste är hur det offentliga rummet skall organiseras i en gränsöverskridande demokrati. Dagens debatt lider av ett teoriunderskott. Kanske kunde makt- och demokratiutredningen inspirera några av tänkarna i Fredrik Engelstads antologi 1999 att konstruera den globala demokratins kommunikativa och identitetsbärande institutioner.

De pågående förändringsprocesserna reser stora frågor för samhällsforskningen. Den akademiska arbetsdelningen visar återigen sina nackdelar. Trots åtskillig nordisk, europeisk och internationell samverkan är samhällsforskningen alltjämt väsentligen nationellt organiserad.

Från det internationella forskarsamhället finns det all anledning att beklaga om de norska bidragen uteblev. Just nu pågår olika försök att stimulera debatten om Europas framtid. Ett exempel är förberedelserna inför EU:s regeringskonferens som år 2004 skall komma fram till beslut om subsidiaritet, konstitutionalisering, rättighetsstadga och de nationella parlamentens roll. De resultat som presenteras i "Mot ett globalisert Norge?" har direkt relevans för dessa frågor.

Boken frågar hur Norge globaliseras. Men nu väntar vi alla på den tid när globen norgealiseras.

Olof Petersson
9 augusti 2001