Den som kontrollerar makten över tanken innehar en nyckelroll i samhället. Prästernas makt övertogs en gång av politikerna, vilka i sin tur detroniserats av journalisterna. Massmedierna har givit upphov till en ny ideologi: journalismen.

Texten är en bearbetning av ett föredrag som hölls den 24 mars 1994 vid konferensen "Media og samfunnsstyring" vid Norsk senter for forskning i ledelse, organisasjon og styring, Bergen. Inlägget publicerades sedermera som "Journalistene som klass, journalismen som ideologi", i Terje Steen Edvardsen, red., Media og samfunnsstyring, Fagbokforlaget, Bergen 1994.

En något nedkortad version publicerades i två delar på avdelningen Samtider i Svenska Dagbladet: "Yrkeskår, profession, samhällsklass" den 30 april 1994 och "Dags att tömma timglaset" den 6 maj 1994.

Artiklarna föranledde en viss debatt; bl.a. svarade Per T. Ohlsson i Pressens Tidning, 10, 1994 och Olof Kleberg i det följande numret. Delar av mitt genmäle ("Missriktad kåranda bland journalister", Pressens Tidning, 12, 1994) har inarbetats i nedanstående text. Jag även haft andra tillfällen att diskutera och vidareutveckla mina synpunkter, bl.a. i en debatt om media som politisk aktör (Stockholms universitet den 6 juni 1994) och i ett samtal med Nätverket för god journalistik (Café Aguéli den 4 april 1995).

Innis utvecklade begreppet temporal imperialism: imperier byggs inte endast upp genom kontroll över avstånd utan också genom kontroll över tid. De viktigaste formerna för tidskontroll är skrift och monument. Övergången från muntlig till skriftlig kommunikation var en förutsättning för det romerska imperiet. Bruket av papper och boktryckerier lade grunden för nätverket av handelscentra och den byråkratiska nationalstaten. Uppkomsten av folkrörelser och politiska partier var nära knuten till den moderna dagstidningens genombrott. Under detta århundrade, konstaterar Innis, bryts tidsmonopolen.

Om man nu vill beskriva det nya samhället i termer av makt, hur bör man då gå till väga? Ett tips är att leta efter kontrollen över informationsströmmarna. Den som kontrollerar informationen har en nyckelställning i informationssamhället.

· De internationella nyhetsbyråernas urvalsprinciper sätter världsopinionens dagordning. Dagens teknik gör att information blir tillgänglig samtidigt över hela jordklotet. Återkopplingstiderna minskar. Finansmarknadernas avreglering och globala informationssystem har åstadkommit en genomgripande förändring av världspolitiken. Nationalstaterna har i mycket mist makten över den ekonomiska politiken.

· Televisionsbolag som CNN kan bestämma var någonstans strålkastarljuset skall hamna. Just nu pågår många hungerkatastrofer runt om i världen. Endast några uppmärksammas. FN och andra hjälporganisationer tvingas av världsopinionen att koncentrera sig på de områden som finns på TV-skärmarna. CNN bestämmer vilka människor som skall räddas och vilka som skall lämnas att dö i tysthet.

· Informationskontroll har blivit ett allt viktigare maktinstrument. Alla större företag, organisationer, partier, myndigheter och kommuner håller sig med informatörer. En av de snabbast växande yrkesgrupperna är lobbyister, påtryckningskonsulter, pollsters och spin doctors. Det gäller att samla in, förädla och presentera information så att det gagnar det egna intresset. En stor del av det dagliga nyhetsflödet består av sådan medvetet selekterad och presenterad information.

Ett annat sätt att bedöma makten i informationssamhället är att anlägga ett medborgarperspektiv. Varifrån får människorna sin information om samhället? Hur skapas den enskilda människans världsbild? Vem är det som kan sätta sin prägel på kartritningen? Frågan gäller här ytterst makten över samhällets mytbildning. Ordet myt används här inte i betydelsen felaktig föreställning, utan som en beteckning för samhällets kollektiva berättelse om vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg.

I jordbrukssamhället var svaret givet. Det var prästerna som dominerade och de hade inte sällan monopol på att sprida ord till allmänheten. Det skulle dröja till ganska sent i historien innan kyrkans hegemoni började utmanas genom tryckfrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet.

Vem var det då som dominerade tankemakten under industrisamhällets era? Det började visserligen bli viss konkurrens, men man kan ändå utan överdrift hävda att det varit partier och organisationer som dominerat opinionsbildningen. Är det någon grupp som bör pekas ut är det politikerna. Folkrörelserna, intresseorganisationerna och de politiska partierna övertog kyrkans roll som förkunnare av den förhärskande världsbilden.

Vem har då motsvarande position i det framväxande informationssamhället? Varifrån får dagens medborgare sin bild av samhället? Intervjuundersökningar visar att dagens svenskar tillbringar nästan sex timmar om dagen med massmedier. Ingen annan institution i samhället, inte partier, organisationer, skolor, kyrkor eller universitet, kommer ens i närheten av denna dominans. För dagens genomsnittsmedborgare är det journalisterna som övertagit den ledande rollen som uttolkare och berättare. Det är ingen tillfällighet att dagens unga när de skall välja politisk påtryckningsmetod hellre går till medierna än engagerar sig i traditionell parti- och organisationsaktivitet.

Att vardagsspråket betraktar medier, massmedier och journalister som synonymer är betecknande. Medier är strängt taget ett mycket vidare begrepp än massmedier. Man kan exempelvis se det politiska partiet, som skapades för hundra år sedan, som ett medium, ett sätt att kommunicera mellan politiska ledare och deras anhängare. De politiska partiernas svårigheter i dag beror inte minst på att denna roll som kommunikationsmedel i mycket övertagits av massmedierna, dvs. tidningar, radio och television, som tillåter att ledarna snabbare och mer direkt kan nå ut till allmänheten. Därför behöver inte alla medier vara massmedier. I dag är vi också vana vid att massmedierna sköts av journalister. Men det har inte alltid varit så. Under partipressens skede var rollen som politiker väl så viktig som den professionella journalistroll som på senare årtionden tagit över.

En ny ism

Under 1800-talet var journalisterna en föraktad lågstatusgrupp som först efter stor möda och framgångsrikt organisationsarbete förvandlats först till en yrkeskår, senare till en profession och nu till en samhällsklass.

Journalistkollektivets enhetlighet ligger inte i det sociala ursprunget, utan i utbildningen. Under de senaste åren har flertalet nyanställda svenska journalister genomgått journalistutbildning. I små länder ryms det bara ett fåtal journalisthögskolor och variationen blir därför inte så stor. Moderna professionsteorier betonar just utbildningens betydelse för att forma en gemensam identitet.

Härtill måste man lägga en annan viktig faktor, nämligen yrkesgruppens egen organisering. Journalisternas yrkesorganisationer har varit mycket viktiga för att driva på yrkets interna normbildning och därmed stärka kollektivets självmedvetenhet.

Man kan göra en distinktion mellan journalistiken och journalismen. Journalistiken är yrkesnormerna i mer teknisk mening, de handgrepp och regler som gör att man i yrket på det hela taget kan vara överens om vad som är god och dålig journalistik. Med journalismen avses här en ideologi, en alldeles bestämd uppfattning om samhället. (Ordet journalism är inte nytt. Det användes redan på 1800-talet och har på senare år bl.a. förekommit som titel på ett temanummer av Ord & Bild: 2, 1991).

Man brukar känna igen ideologier med att de slutar på "ism". På den tid i Europas historia då kyrkan innehade den ideologiska makten var de stora ideologierna katolicism och protestantism. När politikerna var ideologiskt dominerande kretsade samhällets självförståelse om 1800-tals-ismerna: konservatism, liberalism och socialism. I informationsåldern har en ny ideologi växt fram: journalismen.

En ideologi består av inte bara av värderingar utan i minst lika hög grad av verklighetsföreställningar. Ideologier erbjuder därmed kognitiva kartor som hjälp att orientera i det politiska landskapet.

Ideologier sägs också ofta vara handlingsinriktade. De är inriktade på att, för att travestera Marx, inte bara förstå utan också att förändra världen.

Det kan inte råda något tvivel om att dessa kriterier är uppfyllda. Man kan utan svårighet teckna huvuddragen i journalismen som ideologi.

Enligt journalismen består samhället av tre grupper: makthavare, vanliga människor och journalister. Världen består av källor, publik och redaktioner.

Demokratins huvudproblem kan sägas handla om förhållandet mellan medborgare och kollektiva institutioner, om man så vill mellan "folket" och "makthavarna". Vilken roll spelar journalister i den demokratiska processen? Journalismen tilldelar journalisterna en avgörande betydelse för demokratins funktionssätt.

Avslöjandet

En journalists uppgift är enligt journalismen att granska makthavarna och att fungera som en advokat för de "röstsvaga". Journalistiken är inte en exakt återgivning av allt som sker i samhället, utan tvärtom koncentrerad på en rad undantagssituationer. Sådana situationer utgörs, enligt den ideologi som präglar massmedia, av maktmissbruk och tillfällen när enskilda kommer i kläm när makthavarna skall genomföra sina åtgärder. Journalistiken blir en maktfaktor då den uppfattas som viktig av medborgarna. Journalisten skall ställa "publikens frågor" och kommer därmed att utmana "etablissemanget". Det finns enligt denna uppfattningen ingen "ovinklad" information. Journalisterna blir "medborgarnas redskap" (Lars Furhoff, Makten över medierna, Cavefors, Lund 1974; Makten över journalistiken, Natur och Kultur, Stockholm 1986).

Med denna syn på samhället tilldelas journalistkåren en unik roll. Urvalet till journalistutbildningen blir avgörande. Den som söker sig till journalistiken för att förändra samhället förutsätts också vara övertygad om att denna samhällsförändring överensstämmer med publikens intressen. Det gäller att skapa en profession, en sammansvetsad yrkeskår. Journalisthögskolornas uppgift blir att ge de unga journalisterna en gemensam referensram i form av gemensamma kunskaper och gemensamma erfarenheter. Utbildningen skall skapa ett gemensamt normsystem, en hederskodex. Journalisternas uppgift blir att ta ledningen.

Ett nyckelbegrepp i journalismens ideologi är avslöjandet. Verkligheten ligger dold bakom en slöja. Det är inte var och en förunnat att kunna rycka bort slöjan. Härtill krävs ett särskilt hjältedåd.

Tanken bygger på en alldeles speciell demokratiuppfattning. Det rör sig om en egenartad blandning av elitism och populism. Journalistens förmåga att genomskåda makthavarna blir avgörande för demokratin. Folket både upphöjs och misstros. Journalisten har folkets uppdrag att nå och förmedla den kunskap som folket inte förmår finna på egen hand. Samtidigt medför fokuseringen till avslöjandet att det också är journalisten som avgör vilken kunskap folket vill nå. Det blir journalisten och inte medborgaren som drar slutsatsen. Den allsidiga informationen får därmed stå tillbaka för hjältedådet.

Enligt den svenska maktutredningens journalistenkät avviker journalisternas samhällsuppfattning i flera avseenden från allmänhetens. Journalisterna är särskilt engagerade i miljöorganisationer, fredsorganisationer och internationella solidaritetsgrupper. Politiskt står journalisterna till vänster om allmänheten. Bland de journalister som gått på journalisthögskola sympatiserade hälften med vänsterpartiet eller miljöpartiet (Olof Petersson och Ingrid Carlberg, Makten över tanken, Carlssons, Stockholm 1990).

Dessa fakta är kanske inte märkligare än att grupper som jordbrukare och industriarbetare har sina speciella samhällsuppfattningar och favoritpartier.

Två huvudstrategier

Journalismen har nog rätt i sak: kampen om själarna står mellan journalisterna och makthavarna. Fast man bör nog kvalificera begreppet makthavare. Alla makthavare har inte lika stort behov av massmedier och offentlighet. Makten inom näringslivet sköts bäst diskret och utan insyn. Annorlunda är det med politiker. Denna maktelit har den speciella egenheten att den måste ställa upp i allmänna val. De måste därför kunna nå ut till väljarna för att förklara, ursäkta sig och försöka övertyga. Konkurrensen mellan journalister och makthavare blir därmed i praktiken främst en kamp mellan journalister och politiker. Journalisterna har två huvudstrategier: att ta makten över uttolkningen och att byta språk.

Det värsta som kan hända, enligt journalismens ideologi, är att makthavarna lämnas ensamma med det oskyldiga folket. Politikerna får därför inta tala direkt och oförmedlat med medborgarna. Här måste journalisten gripa in, förmedla, tolka och omtolka. Enligt journalismens är journalistens uppgift att ställa sig mellan, att "ta ledningen".

Den amerikanske statsvetaren Thomas E. Patterson har granskat de amerikanska presidentvalen sedan 1960 (Thomas E. Patterson, Out of Order, Alfred A. Knopf, New York 1993). Den bild som väljarna får genom massmedierna har helt ändrat karaktär. Citaten av vad politikerna säger blir allt kortare. Negativa omdömen om kandidaterna blir allt vanligare, positiva ovanligare. Politikens innehåll träder tillbaka framför det politiska taktikspelet. Neutrala beskrivningar ersätts av tolkningar. Journalisten ersätter politikern som källa till värderande omdömen.

Journalismen kan ses som ett språk, ett alldeles speciellt sätt att uppfatta verkligheten. Gudmund Hernes har beskrivit detta språk som en uppsättning tekniker för att fånga uppmärksamhet (Gudmund Hernes, "Media: struktur, vridning, drama", Nytt Norsk Tidsskrift, 1, 1984). Journalismens språk blir därmed raka motsatsen till politikens språk. Två världar står här mot varandra. Journalismen bygger på tillspetsning av en enda synpunkt, politiken på avvägningar mellan vanskliga dilemman. Journalismen står för förenkling, politiken för komplexitet. Journalismen strävar efter polarisering, politiken efter kompromisser. Journalismens styrka är intensifiering av nuet, politiken ser till de långsiktiga konsekvenserna. Journalismen handlar om konkretisering, politiken generella principer. Journalismen tolkar genom personifiering, politiken genom program.

Till viss del bygger journalismen på självbedrägeri. Ett av journalisternas vanligaste försvar är att "vi speglar bara verkligheten". Tro dem inte. Journalismen är en ideologi som i högsta grad är en levande kraft. Journalisterna speglar inte, de skapar verkligheten. Walter Lippman påpekade en gång att varje tidning som når sina läsare är resultatet av en lång serie urval: vad som skall tryckas, vad som skall framhävas (Walter Lippman, Public Opinion, Macmillan, New York 1922, 1961). Det finns inga objektiva kriterier; det finns konventioner. Journalisterna säger sig granska makten, men har själva genom sin tolkningskraft blivit en av samhällets viktigaste makteliter. Journalismen ser sig i opposition till makthavarna, men i dag är journalisten själv en makthavare.

Därmed är inte sagt att journalisten är den ende makthavaren. Massmediernas berättelser uppstår ofta genom en växelverkan mellan journalister och källor. Journalismen har inte införts av någon chefsideolog på Journalistförbundet. Journalisten behöver inte ha en strävan efter personlig makt eller styras av partiideologiskt nit. Inflytandet gör sig framför allt gällande i valet av världsbild. Alla journalister vet hur mycket som man inte rapporterar. Varje artikel och inslag utgör resultatet av en hårt styrd urvalsprocess. Det är inte svårt att se ett mönster. Vissa aspekter av verkligheten har mycket större sannolikhet att uppmärksammas än andra. Journalismen är ett mycket speciellt perspektiv på samhället. Likt andra ideologier har också journalismen en självständig, styrande kraft. Människors tankar och aktörers handlingar formas av journalismens bild av verkligheten.

Att tala om journalister i allmänhet är förvisso en generalisering. Ingen förnekar att det finns skillnader mellan olika slags medier och mellan individuella journalister. Journalismens särdrag märks ofta särskilt tydligt i televisionen och kvällspressen. En viss grad av generalisering är ändå nödvändig om man vill se skogen för alla träd. Det är inte märkligare än att tala om exempelvis föreningslivets allmänna problem; man behöver därmed inte förneka att det kan finnas skillnader mellan olika slags organisationer.

En parentes?

Journalisternas maktställning kanske bara är en några decennier kort parentes. Det finns flera tecken som tyder på att journalismens dominans börjar gå mot sitt slut.

Den informationsteknologiska utvecklingen utgör ett hot mot tankens mellanhänder. I journalismens värld är journalisterna midjan på ett timglas, den enda uttolkaren mellan avsändarna (makthavarna) och mottagarna (folket). Men tekniken erbjuder nu ett snabbt ökande antal alternativa kanaler som gör att avsändare och mottagare kan komma i direkt kontakt med varandra, utanför journalisternas kontroll. Fram till helt nyligen har det varit förbehållet datorutrustade beslutsfattare och forskare att navigera omkring i de globala informationsnätverken. Det finns också betydande risker att detta nya samhälle leder till stora klyftor mellan informationsrika och informationsfattiga. Utvecklingen går hur som helst i riktning mot allt fler kommunikationsvägar vid sidan av journalisterna.

En annan tendens är att också andra än journalister börjar behärska journalismen. Informatörer och påtryckarkonsulter får allt bättre kunskap om hur man kan manipulera medierna. Journalismen är en ganska enkel doktrin som bygger på renodling och tillspetsning. Det som varit dess styrka, som givit journalisterna deras genomslagskraft, börjar nu bli dess svaghet. Journalister arbetar efter schabloner och är förutsägbara. Man har nu under flera år talat om att det finns ett politikerförakt. Informellt börjar politiker och andra beslutsfattare ge uttryck för ett journalistförakt. Det beror inte på att de är rädda för att bli underminerade av grävande reportrar, utan på att journalister ofta är så lättlurade.

På sikt undergrävs journalisternas maktställning också av de pågående förändringarna bland medborgarna. Alla tillgängliga undersökningar pekar på att dagens medborgare blivit mer och mer kunniga och ifrågasättande. Det finns flera förklaringar. En är den stigande utbildningsnivån, en annan kvinnornas ökande självständighet. Det är också uppenbart att medierna bidragit till denna för demokratin positiva utveckling. Genom tidningar, radio och television har de enskilda medborgarna fått en insyn i inrikes och utrikes maktspel som ingen tidigare generation haft en motsvarighet till.

Profilering

Men genom en historiens list blir journalisterna nu offer för sin egen seger. Medborgarnas krav stiger, inte bara på politikerna utan också på journalisterna. Det blir allt svårare för medierna att fånga uppmärksamheten med de gamla slitna metoderna som tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, konkretisering och personifiering. Journalismens världsbild passar bra för att komma till rätta med enskilda missförhållanden som exempelvis korruption och maktmissbruk, men i våra samhällen är sådana företeelser trots allt undantag, inte regel. Journalismen är betydligt sämre ägnad att förstå hur stora historiska processer går till, hur system och institutioner fungerar, att politik trots allt är möjlig, hur medborgare i samverkan kan skapa nya gemensamma projekt för sitt samhälles framtid, hur man skall finna den lämpligaste avvägningen mellan demokratins många dilemman; kort sagt hur vi bäst skall ordna samhället för att vi skall kunna leva tillsammans.

Många av dessa stora frågor som ställs av allt fler medborgare får inget svar i journalismens värld. Det är här som konkurrensen börjar hårdna. Många andra av samhällets opinionsbildare har under journalismens storhetstid anpassat sig till mediernas världsbild. Denna medialisering av olika samhällssektorer har givit journalisterna en viktig indirekt makt. Domstolar dömer annorlunda i massmedialt uppmärksammade mål. Förvaltningsmyndigheter ser medierna som en viktig utvärderingsinstans och låter sig påverkas av medierna i handläggningen av enskilda ärenden. Forskarna populariserar för tidigt i forskningsprocessen och driver massmedialt gångbara teser. Skolorna ersätter läroböcker med dagstidningar. Medialiseringen märks inte minst bland politikerna, som anpassar sina tal och programskrifter till journalisternas språk.

Från medborgarnas perspektiv är problemet inte första hand att journalisterna varit för starka utan att alternativen varit för svaga. Om idén om ett öppet och pluralistiskt samhälle skall kunna bli verklighet fordras inte minst att det finns en mångfald i opinionsbildningen. Detta krav handlar inte bara om mångfald inom medielandskapet, att det finns konkurrens mellan tidningar, radiostationer och TV-kanaler. Det gäller också att massmedierna har konkurrens av andra perspektiv, av alternativa tolkningar av samhället.

Underhållning

Det finns ett särskilt problem som är förknippat med en kritisk diskussion om journalister och medier. Varje kritik av journalisternas makt kan tolkas som ett angrepp på yttrandefriheten och mediernas självständighet. Man kan kritisera medierna utan att ifrågasätta att medierna skall vara starka och att de skall granska, upplysa, informera, kritisera och debattera.

Det gäller att erkänna att medierna i dag har stor makt och att makt alltid kan ha sina risker. Makt fordrar granskning, men vem granskar granskarna? Den svenska maktutredningens massmedieundersökning slutade med konstaterandet att med tanke på massmediernas centrala position var det mest anmärkningsvärda att det fattas en aktiv och nyskapande massmediekritik (Petersson och Carlberg 1990).

Granskning kan organiseras både internt och externt. Det ligger i journalistkårens eget intresse att få till stånd en permanent och kritisk självreflektion över den egna verksamheten. Några av de skarpaste kritikerna av dagens journalistik är journalisterna själva. Den svenska maktutredningens journalistundersökning visade att det fanns en avgrundsdjup klyfta mellan det som journalisterna ansåg borde vara massmedias uppgift i samhället och det som medierna faktiskt gör. Journalisterna ansåg att medierna borde sätta in skeenden i ett större sammanhang, vara en självständig kritiker, ge röst åt de svaga och avslöja maktmissbruk. Men det gör medierna, fortfarande enligt journalisternas egen uppfattning, relativt sällan. I domineras mediernas vardag av för journalisterna mindre angelägna saker, som att underhålla och att skildra det ovanliga och sensationella.

Även andra grupper i samhället har stått inför liknande problem som i dag möter journalisterna. Ett exempel är forskarsamhället, som också hålls samman genom ett slags ideologi, en tro på vetenskapliga metodregler. Självkritik är en integrerad del av vetenskapen. Det finns avhandlingar som främst ägnas åt metodproblem. Det finns en särskild vetenskap om vetenskap, nämligen ämnet vetenskapsteori. Konferenser, seminarier, recensioner och tjänstetillsättningar ger kontinuerligt anledning till kritik av andra forskare. Ingen forskare kan bedriva vetenskap utan att ständigt reflektera över vetenskapens teorier, begrepp och metoder.

Varför händer det så sällan att journalister offentligt kritiserar andra journalister? Det kan vara en viktig nyhet att en journalist haft fel. Det är inte förbjudet för journalister att avslöja andra journalisters källor. Alla gör misstag, det viktiga är om man har viljan och styrkan att erkänna misstagen och lära av dem.

Denna interna kritik kan också kompletteras av extern. För journalisternas del är konkurrensen med andra opinionsbildare av avgörande betydelse. Det gäller att domare, ämbetsmän, forskare, lärare, politiker och företrädare för andra tolkningsperspektiv aktivt deltar i samhällsdebatten. Ju större mångfald, desto rikare symbolmiljö för de enskilda medborgarna. En hårdare konkurrens på åsiktsmarknaden behöver inte ha syftet att den ena gruppen försöker förgöra den andra. Det är inte fråga om något nollsummespel. Ett kritiskt offentligt samtal kan tvärtom bidra till att var och en tvingas skärpa sig och därigenom stärka sin ställning. Det gäller inte minst journalisterna. I ett längre perspektiv kan ett hårdare ifrågasättande av journalisterna vara det bästa sättet att se till att samhället får de skickliga journalister som vi så väl behöver.