Flera forskare menar att televisionen hotar demokratin. Kraven på ökad politisk kontroll kan endast mötas av bättre journalistisk självreglering.

En kortare version publicerades som en recension ("TV och demokratin", Upsala Nya Tidning den 17 juni 1995).

Ett nyutkommet debattinlägg utgör en skarp varningssignal. Televisionen är en fara för demokratin. Programmen blir alltmer sensationella och kommersialiserade. Om utvecklingen fortsätter undermineras hela det demokratiska styrelsesättet.

Författaren, Karl Popper, är en av detta sekels största filosofer, som genom sin bok om det öppna samhället givit ett centralt bidrag till förståelsen av den liberala demokratin. Poppers tankar om televisionen har publicerats i en postumt utgiven skrift.<$FKarl Popper, La télévision. Un danger pour la démocratie, Anatolia, Paris 1995.>

Popper oroar sig framför allt för barnen. Vilken bild av omvärlden får egentligen de barn som dagligen tillbringar timvis framför skärmen? TV kallas, efter den amerikanske massmedieforskaren John Condry, för den store tidstjuven. Demokratin och rättsstaten är sociala institutioner som bygger på icke-våld och fredlig konfliktlösning. Många TV-program propagerar däremot, uttryckligen eller underförstått, att våld lönar sig. Barn har ännu inte utvecklat förmågan att skilja fantasi från verklighet och är därför särskilt oskyddade.

Problemet är att televisionen vuxit fram som ett tungt maktcentrum utan att det utvecklats några effektiva motmakter. Okontrollerad makt är alltid riskabel. Televisionens alltför stora makt strider mot idén om pluralism och maktdelning.

Lösningen är inte ökad politisk styrning. Poppers förslag bygger i stället på principen om ansvar. Journalisterna borde skaffa sig samma slags system som läkare, advokater och andra etablerade professioner. Rätten att utöva journalistyrket borde kräva en licens. Varje person som i sitt yrke medverkar i produktionen av TV-program, från producenter till tekniker och fotografer, måste kunna säga: "Nej, jag medverkar inte i denna sändning därför att den strider mot mina förpliktelser". Det borde också finnas ett slags ansvarsnämnd som genom att påtala överträdelser bidrar till att upprätthålla det interna regelsystemet.

Man behöver inte hålla med Popper i hans ensidigt negativa beskrivning av dagens television. Det är som om han valt att endast ta med minuskontot och blundat för de positiva verkningar som moderna massmedier bevisligen också har för demokratin.

Den för sin undersökning av italiensk samhällsstruktur berömde statsvetaren Robert Putnam har nyligen publicerat forskningsresultat som stödjer Poppers tes. Försvagningen av det sociala kapitalet i USA har, enligt Putnam, till betydande del orsakats av televisionen (Robert D. Putnam, "Tuning in, tuning out: the strange disappearance of social capital in America", PS: Political Science & Politics, 28, 1995, s. 664-683; "Och den skyldige är: televisionen", Moderna Tider, 67, 1996, s. 22-30).

De risker som Popper och Putnam pekat på kan bli en realitet. Många har redan börjat kräva ökad kontroll. Ropen på politiska ingripanden kan bli en fara för massmediernas oberoende. Problemet kan bara lösas av massmedierna själva. Dagens system för journalistisk självreglering är uppenbarligen inte tillräckligt.