Publicerad som "Masskommunikationsforskningens stora uppgift", Nordicom-information, 3, 1994, s. 1-2.

Vill man karaktärisera 1900-talssamhället i en kort formel står det flera alternativ till buds: modernism, elektronik, masskonsumtion, kvinnofrigörelse, demokrati etc. Men det går inte att komma ifrån att kriget kom att sätta sin prägel även på 1900-talets epok. De två världskrigen, som egentligen var en sammanhängande konflikt, efterföljdes omedelbart av det kalla kriget. Man kan knappast förstå 1900-talets samhällsstruktur och kulturliv om man bortser från krigets direkta och indirekta inverkan.

Också samhällsforskningens 1900-talshistoria bär tydliga spår av kriget. Den socialpsykologiska forskningen drevs fram av kravet på att soldaterna skulle kunna uthärda det moderna krigets påfrestningar. Forskningen om propaganda och opinionsbildning var ett svar på den psykologiska krigföringens krav. Planerings- och budgetsystem, som sedermera spritt sig till civil förvaltning och storföretag, utvecklades ursprungligen för att kunna utveckla stora och komplexa vapensystem. Spelteori blev det matematiska språket i kärnvapnens och terrorbalansens värld. Operationsanalys och beslutsteorier blev hjälpmedel i de militära staberna. Både hårdvara och mjukvara i datorerna utvecklades först och främst för militära ändamål. Satellitteknik och bildanalys härstammar från militär spaning och missilstyrning. Uppräkningen skulle kunna göras mycket längre.

Även om det kalla kriget på sin höjd ersatts av en kall fred, och de väpnade konflikternas tid ingalunda är över, innebär de senaste årens världshistoriska händelser ändå att vi lever i en ny tid. Kapprustningen har ersatts av avrustning. Militären är inte längre den store beställaren av forskning.

Men vem övertar då uppgiften att formulera forskarnas dagordning? Vilka krav är det som kommer att vägleda teoriutveckling, metodologi och empiriska studier?

Det kan här finnas anledning att anknyta till Tingstens halvsekelgamla bok om demokratins problem (Herbert Tingsten, Demokratiens problem, Aldus, Stockholm 1945, 1964). Boken gav en historisk och idéanalytisk bakgrund till demokratins framväxt, men den utmynnade också i en kritisk slutsats. Demokratins problem var, menade Tingsten, att dess seger vunnits för lättvindigt. Demokratin segrade därför att alternativen var så befängda. Förkämparna för rösträtt och parlamentarism vann eftersom det i längden blev ohållbart för motståndarna att försvara ett system där vissa invånare hade 40 röster och andra inga, att kvinnor var myndiga men inte valbara till politiska uppdrag, att det var en åldrig monark och inte den folkvalda riksdagen som utnämnde regeringen. Det gamla odemokratiska systemet störtade samman och demokratin segrade utan att dess anhängare hade behövt fundera igenom hur ett folkstyrt samhälle egentligen var tänkt att fungera.

Även om demokratin nu är fast förankrad och det finns en stor mängd erfarenheter av demokratins funktionssätt så är Tingstens tes fortfarande giltig. Demokratins många dilemman är förvånansvärt illa genomtänkta. Demokratin är ett styrelsesätt som är under ständig förändring. Frågan hur folkstyrelsen praktiskt skall kunna förverkligas i en internationaliserad, komplex och snabbt föränderlig värld är i allt väsentligt ännu obesvarad.

Då forskningen nu blivit halvt arbetslös genom det militära tillbakadragandet finns här en utmaning av motsvarande dignitet. Demokratin behöver forskning, forskarna behöver en uppgift. Här finns därför möjlighet till ett stort, kraftfullt, långsiktigt och gränsöverskridande forskningsprogram om demokratins villkor. Varför inte?

Visserligen kan masskommunikationsforskningen inte dra hela detta lass, men just denna forskningsgren borde av två skäl kunna få en nyckelroll. Det ena har att göra med masskommunikationsforskningens metod, det andra med dess forskningsobjekt.

Den akademiska uppdelningen mellan humanistiska vetenskaper och samhällsvetenskaper är på flera sätt olycklig. Just forskningen om demokrati har blivit särskilt lidande. Demokratin bygger på tanken att det är möjligt att förverkliga idén om autonomi på både det individuella och kollektiva planet. Demokratin är uttryck för humanismens föreställning om den mogna, självständiga människan. Demokratin är också en del av upplysningens och konstitutionalismens tanke om att människor samverkar under gemensamma, frivilligt överenskomna regler. Demokratin är i historiskt perspektiv ett gigantiskt samhällsorganisatoriskt experiment, ett försök att förena frihet och ordning. Demokratins metod är det offentliga samtalet och den kritiska debatten.

Det är en hopplös uppgift att söka föra demokratin till antingen det ena eller andra av de akademiska reviren. Det är uppenbart att demokratins problem inte kan förstås utan en förening av humanistiska och samhällsvetenskapliga ansatser. Med tyskspråkig inspiration brukar man ibland använda begreppet kulturvetenskaper för denna förening av humaniora och samhällsvetenskap. Det är då uppenbart att demokratin kräver en forskningsmetod som är brett kulturvetenskaplig.

Det är här som masskommunikationsforskningen har sin stora styrka. Med sitt gemensamma forskningsobjekt har den tvingat fram en samverkan mellan språkvetare, litteraturvetare, filmvetare, konstvetare, historiker, ekonomhistoriker, sociologer, statsvetare, kulturgeografer och företrädare för andra kulturvetenskapliga genrer. Alla vet att samarbetet över ämnesgränserna ytterligare kan förstärkas, men det som redan uppnåtts är gott nog. Masskommunikationsforskningen är kanske det forskningsområde som har störst potentiella möjligheter att gå i spetsen för den integration av humaniora och samhällsvetenskap som förr eller senare ändå är nödvändig. Frågan är om masskommunikationsforskarna är beredda att uppfylla dessa stora förväntningar.

Den svenska regeringsformen anger redan i inledningsparagrafen att folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Därmed formuleras det nära sambandet mellan demokrati och offentlig debatt. Det är oriktigt att föreställa sig den offentliga debatten som en yttre förutsättning för demokrati. Man skulle då kunna få intrycket att denna förutsättning på pragmatiska grunder och av effektivitetsskäl skulle kunna bytas ut mot någon annan förutsättning. Sambandet mellan debatt och demokrati är närmare än så. Man kan säga att debatten ingår som en integrerad del i själva definitionen av demokrati.

Man brukar ibland säga lite nedlåtande att en debatt spårar ur och reduceras till en debatt och debatten. Men i det här fallet är det just det som det är frågan om. Den kritiska diskussionen om demokratins villkor är just en debatt om debatten.

Inom många kulturvetenskapliga ämnen finns i dag ett ökat intresse för det som Walter Lippman en gång kallade "världen i våra huvuden" (Walter Lippman, Public Opinion, Macmillan, New York 1922, 1961). Mentalitetshistoria har blivit en huvudådra inom historievetenskapen. Sociologer och statsvetare har mer och mer kommit att uppmärksamma maktens "tredje dimension", dvs. medvetandegörande och de underförstådda föreställningar som styr vårt handlande. Kvinnoforskningen har formulerat det genussystem som bidrar till upprätthålla den patriarkala ordningen. Flertalet kulturvetenskaper har påverkats av "the linguistic turn". Från allt fler olika ämnen kommer avhandlingar om myter, symboler och mentala kartor. Tiden börjar nu bli mogen för ett samlat grepp där dessa olika ämnesperspektiv kan befrukta varandra. Problemet är snarast att finna ett lämpligt forum för detta stora kulturvetenskapliga samtal. Masskommunikationsforskningen erbjuder en fantastisk möjlighet.

Dessa forskningens utvecklingstendenser är knappast svåra att förklara. När industrisamhället ersätts av ett internationaliserat kunskapssamhälle väcks ett stort antal frågor om hur dessa immateriella fenomen skall beskrivas och tolkas. Jordbrukssamhällets grundläggande figur var åkerbruket och årstidsväxlingarna, industrisamhället symboliserades av maskinen och fabrikssystemet. Den nu framväxande samhällsformen kännetecknas av informationsbehandling och masskommunikation.

Liksom demokratin bygger på kritisk debatt borde även vetenskapen bygga på fortlöpande självreflektion. Utmärkande för kulturvetenskaperna är att de ingår i sitt eget forskningsobjekt. En central fråga är därför vilket förhållande som närmare bestämt bör råda mellan masskommunikationsforskningen och dess objekt. Man kan avslutningsvis anknyta till en tanke som framförts av den franske sociologen Pierre Bourdieu (intervju i Le Monde den 7 december 1993). Han ger som exempel de sociologer som deltar i journalisternas egen självreflektion. Det går att förena kollektiv självanalys och vetenskaplig reflektion. Sociologen blir ett slags katalysator och analytiker då en yrkesgrupp metodiskt reflekterar över sig själv. Om man vill undvika att vetenskapen drivs fram av mekanismer som är starkare än individen måste man återuppfinna ett slags kollektiv intellektuell som exempelvis upplysningstidens encyklopedister. Men forskningens vardagsslit tar mycket kraft. Bourdieu avslutar med att konstatera att det fordras åtskillig energi för att kunna åstadkomma en forskningens egen självreflektion.