Massmedieforskningen har inte alltid bidragit till klarhet i debatten. Ett begrepp som "funktion" har snarast lett till ökad förvirring.

Denna begreppskritik framfördes ursprungligen våren 1993 vid ett förberedande seminarium om en ny pressutredning. Sedermera publicerades den under rubriken "Se mer till medborgaren - mindre till branschen" i Pressens Tidning, 15, 1993.

Pressutredningen av år 1972 gav oss inte endast en mediepolitik utan också en begreppsvärld. Utredningens idé grundades på pressens "funktioner", ett begrepp som sedan vunnit burskap bland praktiker, politiker, forskare och journaliststudenter. Pressen har, menade utredningen, fyra funktioner: information, kommentar, granskning och gruppkommunikation (Svensk press. Pressens funktioner i samhället, SOU 1975:78).

Den kritiskt lagde samhällsforskaren är emellertid extra skeptisk till begreppet "funktion". Ordet används åtminstone i tre olika betydelser och begreppsglidningar har många gånger förvirrat debatten. Vad betyder egentligen "funktion": är det en förklaring, en beskrivning eller en norm?

Förklaring?

Ibland används funktion som beteckning på en speciell typ av vetenskaplig förklaring: X fyller en funktion för Y, pressen fyller en funktion för systemet.

Enligt den dominerande vetenskapsteoretiska uppfattningen är emellertid funktionella förklaringar inom samhällsvetenskapen något mycket suspekt. Risken för cirkelresonemang och självbekräftande teser är överhängande. Den säkraste rekommendationen är därför att avstå från att använda ordet funktion om man därmed tror att man ger en förklaring.

Beskrivning?

En mer fruktbar betydelse är funktion som beskrivning, helt enkelt som en kartläggning av vad medierna faktiskt gör. Det är naturligtvis obestridligt att pressen informerar, kommenterar, granskar och utgör ett forum för kommunikation inom och mellan grupper.

Problemet är att beskrivningen är ofullständig. Pressen gör även andra saker. Det finns också andra medier som fyller de fyra uppgifterna.

Därmed öppnas flera intressanta forskningsperspektiv. Flitiga massmedieforskare publicerar visserligen en strid ström av rapporter, men det är ändå anmärkningsvärt hur pass stora vita fläckar det finns på kartan över dagens svenska medielandskap.

Vad gör egentligen pressen i dag? Är det verkligen så att information, kommentar, granskning och gruppkommunikation är de fyra centrala uppgifterna? Vilka andra uppgifter har pressen? Den gamla pressutredningen utelämnade medvetet bland annat en funktion som underhållning. Men om nu infotainment blivit en del av massmediernas vardag, hur kan man förstå pressen utan att beakta samspelet mellan underhållningselementet och de övriga uppgifterna?

Bilden kompliceras ytterligare om man vidgar kartläggningen även till andra massmedier, kanske andra medier än press, radio och TV och till och med andra aktörer än medierna. Hur ser dagens informationsströmmar ut? Hur formas medborgarnas och beslutsfattarnas bild av omvärlden? Hur gestaltas samhällsdebatten: hur granskar och kommenterar pressen det aktuella skeendet jämfört med andra medier och andra aktörer? Och hur går "gruppkommunikation" egentligen till? De traditionella partierna och folkrörelserna byggdes en gång upp som gigantiska kommunikationssystem med vittförgrenade nät av lokalavdelningar över hela landet. Har denna dialog mellan medborgare och förtroendevalda ersatts av massmedier och ny informationsteknologi?

Vad som föresvävar alla dessa obesvarade frågor är tanken på en satellitbild av medielandskapet, en realistisk skildring av vad medierna faktiskt gör.

Men forskningen skulle inte behöva stanna där. En sådan stillbild skulle kunna sättas in i såväl historiskt som internationellt perspektiv.

Tänk om det med hjälp av mediehistoriska undersökningar gick att rekonstruera hur det svenska medielandskapet sett ut vid olika tidpunkter i det förflutna. Då skulle det vara möjligt att skildra förändringsprocesser, att särskilja vad som är stabilt och vad som är föränderligt.

Om andra länder dessutom beskrevs med liknande metod skulle en jämförande analys kunna avslöja vad som är allmängiltigt och vad som är unikt just för Sverige. Kombinationen av historisk och jämförande forskning är oöverträffad. Finns det nationella särdrag i de historiska utvecklingslinjerna eller är det samma förändringar som pågår i alla länder?

Det ligger en lång rad avhandlingsämnen och väntar på sina författare.

Norm?

En helt annan tolkning av begreppet funktion är att det inte alls beskriver hur något faktiskt är utan hur det borde vara. Det kan vara uttryck för en politisk viljeyttring att pressen bör informera, kommentera, granska och underlätta gruppkommunikationen.

Är då de fyra funktionerna den rådande normen i Sverige? Vänder man sig till massmedieforskarna Stig Hadenius och Lennart Weibull finner man i deras lärobok Massmedier en bedövande samling auktoriteter. Förutom 1972 års pressutredning sägs även 1974 års radioutredning, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Radio och Svenska Journalistförbundet ha ställt sig bakom de fyra funktionerna. Det kan tilläggas att läroboksförfattarna själva var med och konstruerade funktionerna i 1972 års pressutredning (Stig Hadenius och Lennart Weibull, Massmedier. En bok om press, radio och TV, 4 uppl., Bonniers, Stockholm 1989, s. 29-30).

Man kan kritisera pressutredarna för att blanda bort korten genom att glida mellan olika betydelser. Begreppet används både som beskrivning och norm.

Vad som borde diskuteras är om inte de fyra funktionerna efter tjugo års trogen tjänst nu har tjänat ut som norm.

Valet av presspolitiska normer är givetvis avhängigt av värderingar. I 1972 års pressutredning var det en mycket speciell demokratimodell som låg bakom de fyra funktionerna (SOU 1975:78, s. 18). Pressutredningens i och för sig tidstypiska tolkning av demokratins idé var starkt statscentrerad och myndighetsorienterad. Problemet med både 1972 års pressutredning och åtskilliga andra inlägg i mediedebatten är att de tar sin utgångspunkt i branschens och eventuellt statens problem.

En alternativ demokratimodell är mer pluralistisk och mer inriktad på mångfald. Den anlägger den enskilde medborgarens perspektiv. En naturlig utgångspunkt är formuleringen i regeringsformens portalparagraf, att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Vad krävs det för att denna allmänna formel skall kunna bli verklighet? Hur mycket går över huvud taget att förbättra genom politiska beslut? Vilka brister har dagens svenska massmediesystem i ljuset av demokratins allmänna krav på offentligt samtal och kritisk debatt?

Det blir bara en debatt om debatten, säger någon. Javisst. Demokrati är debatt och en kritisk diskussion om demokratins funktionssätt måste börja med att ställa frågan vilka möjligheter som dagens medborgare har att självständigt bilda sig en uppfattning om sitt samhälle och dess framtid.