Många samhällsteorier förutsätter att människor tiger. Detta förhärligande av tystnaden kan stå i motsättning till demokratins krav på diskussion och kritik.

Artikeln publicerades ursprungligen på Samtider, Svenska Dagbladet den 27 maj 1995.

Varför betraktas vissa ordspråk som uttryck för yttersta vishet? "Tala är silver, tiga är guld." Om denna levnadsregel skall ha någon mening måste den gälla under i övrigt lika villkor. Om omständigheterna är desamma skulle tystnad alltså vara att föredra framför tal.

Och varför inte? Särskilt i en tid då den moderna tidens buller och brus blir alltmer påfrestande är det lockande att söka sig bort till skogens och fjällets stillhet, till den karga enslighet som sägs finnas i djupet av vårt lynne.

Inget ont sagt om bärplockning och fjällvandring, men när vi börjar närma oss samhällslivet börjar glorifieringen av tystnaden bli betänksam, rent av farlig.

Är det överdrivet misstänksamt att se ett mönster i tidens tecken? Många teorier om hur samhället fungerar verkar ha någonting gemensamt. Den tysta handlingen framstår som överlägsen talet och debatten.

Hantverk

Det verkar först mycket övertygande. All kunskap behöver inte klädas i ord. Det finns också en tyst kunskap, en vardagskunskap. Hantverksskicklighet och praktiskt handlag kan hotas av försök till rationalisering och intellektualisering.

Uttrycket tyst kunskap härstammar i första hand från Michael Polanyis begrepp tacit knowledge. Bertil Rolf, filosofiska institutionen vid Lunds universitet, har givit ett viktigt bidrag till kunskapen om denna tysta kunskap med en inträngande analys av Polanyis idéer (Bertil Rolf, Profession, tradition och tyst kunskap. En studie i Michael Polanyis teori om den professionella kunskapens tysta dimension, Nya Doxa, Lund 1991. Jag har tidigare diskuterat Rolfs undersökning i Kunskap om kunskap. Forskning och utveckling för universitet och högskolor, Utbildningsdepartementet, Ds 1992:98).

Översättningen "tyst kunskap" fångar inte helt den exakta betydelsen. Polanyis påpekande innebär att det förutom kategorierna det förstådda och det oförstådda också finns något annat, det underförstådda. Även ordet kunskap har delvis andra konnotationer. Författaren påpekar att tyskans uttryck implizites Wissen bättre träffar den ursprungliga andemeningen.

Bertil Rolf skiljer inledningsvis mellan kunskapens uppkomst (hur man fått veta), kunskapens innehåll (vad man vet) och kunskapens funktion (vad man använder kunskapen till). Polanyis teori om tyst kunskap handlar om kunskapens funktion. Kunskapens funktion uttrycks i en persons förmåga att använda sin kunskap i handling eller i inhämtande av ny kunskap. Kunskapen kan fungera tyst utan att vi någonsin artikulerat den.

Rolf vinnlägger sig särskilt om att avgränsa Polanyis synsätt från Wittgensteins. Båda filosoferna är överens om att det alltid finns kunskap som inte språkligt artikulerats. För Wittgenstein är denna domän given; det finns kunskap som genom sin själva natur ligger bortom språkets gränser. För Polanyi är det däremot ovisst om det finns någon viss, fixerad kunskap som inte kan utsägas i språket. Osagdhet behöver inte innebära osägbarhet.

Med denna klargörande åtskillnad som grund drar Rolf ut i härnadståg mot dem som i Wittgensteins efterföljd hävdat att exempelvis datorisering med nödvändighet måste leda till att yrkeskunnandets tysta kunskap går förlorad. Särskilt ett av arbetslivsforskningens projekt blir föremål för skarp polemik. Begreppet tyst kunskap har, enligt Rolf, kommit att utnyttjas i anti-intellektuellt syfte.

Medan Polanyi räknar med en växelverkan mellan tyst kunskap och intellektualistisk reflektion vill Wittgenstein en gång för alla avgränsa ett existentiellt avgörande område, "det osägbara", ditt intellektualismen inte tränger. Rolf sammanfattar sitt försvar för intellektualistiskt hantverk i praktisk yrkesverksamhet med följande formuleringar. Även om man kan upptäcka problem utan intellektualistiskt hantverk, kan man inte aktivt utveckla problemen, jämföra alternativa lösningar och dra ut konsekvenser. Det intellektualistiska hantverket, utövat inom respektive kunskapsområde, bildar professionalismens kärna. Rolf besvarar frågan om det finns icke-intellektualistiska genvägar till klokheten med ett ja, men tillägger förutsättningen att man då nöjer sig med klokhet på självklara områden eller där det räcker att upptäcka och påvisa problem. Men för att bearbeta problemen, slutar Rolf, behövs en klokhet som innehåller intellektualistiskt hantverk och i en del fall också särskilda, professionellt odlade begrepp.

Naturväxt

Det finns andra exempel på samhällsteorier som bygger på den tysta handlingen. Albert O. Hirschman har i ett berömt arbete kontrasterat två olika slags handlingssätt: exit och voice (sv. övers. Sorti eller protest. En fråga om lojaliteter, Rabén & Sjögren, Stockholm 1972). Den som är missnöjd med en organisation eller en vara har möjligheten att överge, att lämna, att byta till ett alternativ. Den andra strategin är att göra sin röst hörd genom att protestera eller klaga. Den ena vägen behöver inte nödvändigtvis utesluta den andra, men Hirschmans distinktion pekar på att det finns två artskilda påverkansmetoder.

Som vi kunde konstatera i maktutredningen innebär samhällsutvecklingen att voice på många områden håller på att ersättas av exit. Om man vill kan man tala om valfrihetsrevolutionens baksida. Det gamla välfärdssystemets nackdelar i form av centraliserad byråkrati, standardisering och okänslighet inför individuella preferenser är väl kända. Politikernas alternativ blev att skapa fler alternativ. Valfriheten ökade, men till priset av större tystnad. Marknadens idealmodell utgörs av väljande och stumma individer. Tystnaden bryts endast av prasslet från sedlar och servicecheckar.

Det finns till och med modeller för hur hela samhällen kan byggas upp utan att ord behöver växlas. Friedrich von Hayek har uttryckligen polemiserat mot "konstruktivistisk rationalism", tanken att samhällsinstitutioner är, och bör vara, resultatet av medveten planering. Hans egen modell, "evolutionär rationalism", är den spontana, naturväxta ordningens förnuft. Lagstiftarens uppgift bör begränsas till att nedteckna de regler som, ofta omedvetet, styr det mänskliga handlandet (Friedrich Hayek, Law, Legislation and Liberty, 1-3, Routledge & Kegan Paul, London 1973). Hayek har ingen hög tanke om människans förmåga att förstå och förändra sin värld.

Det förefaller till och med vara så att dessa tystnadens apologeter befinner sig i majoritet bland dagens samhällsteoretiker. I sin katalog över organisationslärans metaforer förtecknar Gareth Morgan modeller som liknar mellanmänskliga de relationerna vid maskiner, organismer, datorer, psykiska fängelser, självorganiserade flöden och härskarinstrument (Gareth Morgan, Images of Organizations, Sage, Beverly Hills 1986). Det som förenar dessa är att de inte kräver samtal och diskussion. När det gäller att lösa gemensamma problem verkar det som om det vore lättare gjort än sagt.

Lärandeprocess

Alla dessa bilder hämtade från mekanikens och naturens värld förbiser det unika med samhället, nämligen människans förmåga till kritisk självreflektion. Ingen förnekar att mänskligt handlande kan ge upphov till oavsedda effekter, att aggregeringen av enskilda mikrohandlingar kan leda till överraskande makroeffekter. Men även sådana fenomen är i princip möjliga att förstå och ibland till och med kontrollera. Människan kan på grundval av sin kunskap om de samhällsvetenskapliga lagarna handla på ett sådant sätt att lagarnas giltighet ändras.

Än så länge har ingen lyckats formulera en övertygande demokratiteori utan att grunda den på det talade och det skrivna ordet. Det finns ett fundamentalt samband mellan demokrati och fri åsiktsbildning. Demokratin kan ses som en kontinuerlig lärandeprocess. Genom fortlöpande debatt och diskussion kan människor gemensamt lära av misstag och planera för framtiden.

Denna synpunkt om debattens betydelse för demokratin är inte ny. Teoretiker som Ernest Barker och Jürgen Habermas har särskilt framhävt samtalets betydelse. I dag är "diskursdemokrati" ett centralt begrepp i statsvetenskaplig idédebatt (John S. Dryzek, Discursive Democracy. Politics, Policy, and Political Science. Cambridge University Press, Cambridge 1990; Erik Oddvar Eriksen, red. Deliberativ politikk. Demokrati i teori og praxis. Tano, Oslo 1995).

Men samtalet är bara en nödvändig, inte en tillräcklig förutsättning för en fungerande demokrati. Det finns hos diskursteoretikerna en risk att förringa andra viktiga inslag i ett demokratiskt system. I Habermas idealmodell framstår samhället som ett matematikseminarium. Faran är att denna idealisering blir apolitisk, för att inte säga antipolitisk. Demokratin behöver också institutioner och beslutsregler som kan hantera intressekonflikter och maktkamp. Ytterst vilar dessa institutioner dock på viljan till diskussion och öppenheten för kritik.

Teknikfrälst

Det talas i dag, med all rätt, om att industrisamhället håller på att avlösas av ett kunskapssamhälle. Problemet är att vi ännu så länge har mycket vaga och ogenomtänkta uppfattningar om hur detta nya samhälle organiseras och styrs. Lite famlande söker vi bilder och metaforer från teknikens värld. Informationstekniken kommer därmed att forma morgondagens samhällsorganisation.

Men varför inte göra tvärtom? Varför inte låta vår idé om samhället forma tekniken? Vi har redan i demokratin en fantastisk modell för kunskapsbehandling. Den visar hur ett stort antal människor kan förena frihet och ordning genom kritisk debatt och kontinuerlig dialog.

I den teknikfrälsta optimismen framstår ofta politiken som hindrande och trög. Utan att vilja försvara vardagspolitikens alla missgrepp tror jag att politikens roll kan vara den omvända. Demokratin är inte problemet utan lösningen. Det fordrar dock en aktiv och kritisk debatt om demokratins grundläggande principer. Det är bättre att tala än att tiga.