Betydelsen av socialt kapital, förtroende och ett vitalt medborgarsamhälle betonas av många samhällsteoretiker. De pessimistiska slutsatserna om det sociala kittets upplösning i USA kan dock inte omedelbart inte överföras på svenska förhållanden.

Artikeln publicerades under rubriken "Where have all the members gone?" på Samtider, Svenska Dagbladet den 17 september 1994 och är här något aktualiserad.

Tanken med 1974 års regeringsform var att kodifiera gällande rätt. Grundlagberedningen konstaterade att föreningsrätten är allmänt erkänd i vårt land, även om det inte funnits några allmänna lagbestämmelser. Föreningsfriheten sades vara grundläggande för den politiska verksamheten.

Regeringsformens förteckning över grundläggande fri- och rättigheter innehåller i dag både den positiva föreningsrätten (frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften) och den negativa föreningsrätten (skydd mot tvångsanslutning).

Vissa av demokratins teoretiker har särskilt betonat föreningslivets betydelse för demokratins vitalitet. Enligt Tocquevilles uppfattning var det de frivilliga medborgarsammanslutningarna som gav folkstyrelsen reellt innehåll. Torgny Segerstedt har kontrasterat massan och gruppen. Massan är mottaglig för suggestion, vill vara anonym, undandrar sig ansvar och är egoistisk och nyckfull. Gruppen kännetecknas av permanens, vi-känsla, medvetenhet om andra gruppers existens och ansvarsfördelning. "Massmänniskan hör hemma i den totalitära staten, gruppmänniskan i demokratin" (Torgny Segerstedt, Demokratiens problem i socialpsykologisk belysning, Natur och Kultur, Stockholm 1939). Övertygelsen om organisationslivets betydelse var starkt levande även hos de svenska grundlagsfäderna (se t.ex. Hilding Johansson, Folkrörelserna, Ehlins, Stockholm 1954).

Den ensamme bowlaren

Dagens internationella samhällsforskning fäster lika stort avseende vid de frivilliga medborgarsammanslutningarna och det civila samhället. Robert Putnam vid Harvarduniversitetet har väckt stor uppmärksamhet med sin undersökning av de regionala olikheterna i Italien. Han visar att det medborgerliga engagemangets nätverk har en tydlig effekt på den representativa demokratins vitalitet (Robert D. Putnam, Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien, SNS Förlag, Stockholm 1996). Förekomsten av ett levande medborgarsamhälle, vad som numera även benämns "socialt kapital", kan också befrämja utbildning, minska fattigdom, motverka brottslighet, förstärka ekonomisk tillväxt och till och med förlänga befolkningens livslängd. Omvänt bidrar bristfälliga sociala nätverk till en rad sociala, ekonomiska och politiska problem.

Putnam har också undersökt sitt eget hemland. Slutsatsen är nedslående. Medborgarengagemanget i Förenta Staterna har oväntat försvagats under de senaste två årtiondena. Förutom den bekanta nedgången i valdeltagandet har också andra former för politiskt deltagande minskat. En allt mindre del av befolkningen tar numera aktiv del i föreningslivet, oavsett om det rör sig om religiösa sammanslutningar, fackföreningar, kvinnoorganisationer, boendeföreningar eller bowlingklubbar. Så gott som alla delar av samhället har fått vidkännas denna försvagning av de organiserade sociala banden. En konsekvens har blivit att misstroendet mot politik och samhälle har ökat. Amerikas sociala kapital har eroderats under det senaste kvartsseklet (Robert Putnam, "Att bowla ensam", Moderna Tider, 54, 1995, s.17-22).

Bedömningen av medborgarsammanslutningarnas betydelse för demokratin är emellertid inte alltid lika positiv. Organisationslivet har också sina kritiker. Ett aktuellt exempel kan hämtas från Tjeckien, där det civila samhället hamnat i centrum för den politiska debatten (Jiri Pehe, "Civil society at issue in the Czech republic", RFE/RL Research Report, 32, 1994. Vàclav Havel och Vàclav Klaus, "Civil society after communism: rival visions", Journal of Democracy, 7, 1996, s. 12-23). President Vàclav Havel och premiärminister Vàclav Klaus har hamnat på kollisionskurs. Havel argumenterar för att en mångfald frivilliga organisationer är ett nödvändigt mellanliggande lager mellan medborgarna och staten och att demokratin inte kan fungera utan ett sådant civilt samhälle. I Klaus nyliberala samhällssyn är fria individer samhällets hörnsten och han anser att ett civilt samhälle är onödigt, kanske till och med skadligt efter som det innebär en form av kollektivism och social ingenjörskonst. Motsättningen mellan Havel och Klaus har högst praktiska konsekvenser, eftersom det leder till helt olika syn på aktuella författningsproblem. Havel förordar i motsats till Klaus decentralisering, starka regioner, folkomröstningar och en statlig politik som gynnar föreningslivet.

Välsituerade

Frågan är nu hur man skall bedöma det civila samhällets vitalitet i Sverige. Ofta glider ideal och verklighet in i varandra. Bilden av folkrörelse-Sverige tillhör en av det moderna Sveriges starkaste myter. Aktuell statsvetenskaplig forskning har givit ett mycket mer kritiskt perspektiv på organisations-Sveriges utveckling (Michele Micheletti, Det civila samhället och staten. Medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik, Publica, Stockholm 1994).

Det är inte svårt att finna belägg för den officiella historieskrivningens idealisering. Folkrörelseutredningen gav för några år sedan en övervägande hurtig beskrivning: "Aldrig har så många varit med i olika föreningar! Aldrig tidigare har vi förenat oss med andra för att kollektivt lösa gemensamma problem eller tillfredsställa gemensamma behov som nu" (Ju mer vi är tillsammans, SOU 1987:33).

Inom maktutredningen stod det tidigt klart att en realistisk värdering av den svenska folkstyrelsen fordrade en noggrann undersökning av organisations-Sveriges faktiska förankring bland dagens svenskar. Officiella medlemssiffror har stora brister som källmaterial. En annan väg var att intervjua ett riksrepresentativt urval av den vuxna befolkningen. En viktig del av den medborgarundersökning som genomfördes 1987 blev att kartlägga svenskarnas engagemang i föreningslivet.

Resultaten ledde till att den konventionella bilden måste revideras (Olof Petersson, Anders Westholm, Göran Blomberg, Medborgarnas makt, Carlssons, Stockholm 1989). Visserligen var det bara sex procent som helt stod utanför föreningslivet. Men de höga medlemssifforna berodde mycket på att många var pappersmedlemmar. Facket, idrottsrörelsen, Konsum och boendeföreningar svarade för ungefär hälften av samtliga medlemskap. Föreningslivets eldsjälar utgjorde en liten minoritet. Stora delar av befolkningen hade endast svag eller obefintlig känsla av samhörighet med de etablerade organisationerna. De "nya sociala rörelserna", dvs. fredsorganisationer, kvinnoorganisationer, miljöorganisationer och lokala aktionsgrupper, hade i själva verket bara ett litet fåtal aktiva. Även om dessa organisationer åtnjöt en betydande popularitet och kunde vara nog så viktiga för opinionsbildningen var de medlemsmässigt långt ifrån några massrörelser. Dessutom visade det sig att föreningslivet inte var den hävstång för underklassen som många folkrörelseteorier gjort gällande. De högutbildade och välsituerade var överrepresenterade i organisations-Sverige.

Organisationerna brister

Denna undersökning ligger nu några år tillbaka i tiden. Frågan är om resultaten fortfarande är giltiga. Svaret ges i en rapport som gjorts i samarbete mellan Civildepartementet och Statistiska centralbyrån (Lars Häll, Föreningslivet i Sverige, SCB, Levnadsförhållanden, rapport 86, 1994; jfr Politiska resurser och aktiviteter 1978-1994, SCB, Levnadsförhållanden, rapport 90, 1996). Undersökningen, som baseras på närmare 6 000 intervjuer år 1992, har lagts upp så att resultaten är jämförbara med maktutredningens medborgarundersökning.

Huvudintrycket är att det dystra läget 1987 fem år senare ytterligare har försämrats. Organisations-Sveriges medlemsförankring har, med två undantag, blivit ännu bräckligare.

Det ena undantaget är de fackliga organisationerna. Efter nedgången under 1980-talet har trenden vänt. I den ekonomiska krisens Sverige har den fackliga organisationsgraden ökat något, särskilt bland arbetare (se även Sven Nelander, Viveka Lindgren, Röster om facket och jobbet, LO, rapport 1, 1993).

Det andra undantaget är pensionärsorganisationerna. Ökningen beror inte bara på att befolkningens åldersprofil har ändrats; fler pensionärer har organiserat sig.

Men för alla andra föreningstyper noteras stagnerande eller minskande medlemstal och aktivitetsnivåer. Fredsorganisationerna, nykterhetsrörelsen och kvinnoorganisationerna har vardera ungefär en procent av svenskarna som medlemmar. Ser man endast till de aktiva blir siffrorna ännu lägre. Omkring 20 procent av befolkningen är aktiva i någon idrottsförening och omkring 10 procent är aktiva i facket, men för övriga organisationer ligger aktivitetsgraden på några få procent.

I demokratins teori har organisationerna också ideologisk betydelse. De står som symboler för gemensamma idéer och strävanden och bidrar därmed att skapa identitet och samhörighet bland medborgarna. Känslan av samhörighet behöver givetvis inte vara detsamma som medlemskap. Man kan vara medlem på grundval av krasst egenintresse utan att känna delaktighet med någon ideell samhällsrörelse. Omvänt kan medborgare uppleva solidaritet utan att själva formellt vara medlemmar.

I båda undersökningarna ingick en serie frågor om hur stark samhörighet man känner med ett antal olika rörelser. Det visar sig att känslan av samhörighet försvagats för samtliga undersökta organisationer. Även om man alltid skall vara medveten om osäkerheter i mätningarna är nedgången såpass tydlig att den med all sannolikhet registrerar en faktisk förändring. De etablerade organisationerna blir allt mer perifera i svenskarnas föreställningsvärld. Mindre än var tionde svensk, och de återfinns framför allt i de äldre generationerna, känner i dag samhörighet med de klassiska folkrörelserna, frikyrkan och nykterhetsrörelsen. Även facket, kooperationen och Svenska kyrkan möts i dag av en ljum eller till och med kallsinnig befolkning.

Det faktum att föreningslivet stagnerat innebär emellertid inte att svenskarna blivit mer ensamma och apatiska. Allt tyder tvärtom på att den sociala isoleringen har minskat. Umgänget med släktingar och vänner blivit mer intensivt och allt fler har någon som man vända sig till om man blir sjuk eller behöver prata med någon om personliga bekymmer (Johan Fritzell och Olle Lundberg, red., Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier, Stockholm: Brombergs 1994).

Medborgarnas minskande intresse för föreningslivet tycks därför vara mindre medborgarnas utan mera föreningslivets bekymmer. Redan i maktutredningens huvudrapport konstaterade vi att stora delar av organisations-Sverige blivit kolosser på lerfötter. Medborgarnas samhällsengagemang söker sig andra vägar (Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44). Folkrörelsernas kris har sedan dess blivit ännu djupare. Arbetslösheten och statsskulden ställer stora krav på samhällets omställningsförmåga och medborgarnas solidaritet. Organisationerna brister i den tid då de som bäst behövs.