Kritiken mot individualismen leder ibland till en okritisk hyllning av kollektivismens gemenskap. De ryska erfarenheterna tjänar som en varning.

Artikeln publicerades på Samtider, Svenska Dagbladet den 2 september 1995.

Att förstå europeisk politik är att inse sambandet med ekonomi och kultur. Det finns nog inte någon europeisk samhällsforskare som bättre än Stein Rokkan har lyckats formulera ett historiskt och geografiskt perspektiv på samspelet mellan politik, ekonomi och kultur. EU-omröstningarna i Finland, Sverige och Norge kunde inte givit en tydligare illustration av hur historiskt betingade skiljelinjer mellan centrum och periferi fortsätter att prägla dagens politiska konfliktmönster.

Man behöver knappast gissa vad Rokkan skulle sysslat med i dag om han fått leva. Omvälvningarna i mellersta och östra Europa erbjuder en fantastisk möjlighet att pröva hypoteserna om hur det politiska landskapet formas under inflytande av ekonomi och kultur. Allt fler europeiska forskare tar nu upp och vidareutvecklar Rokkans forskningsprogram. Det senaste numret av en av facktidskrifterna inom området ägnas helt åt Stein Rokkan (Revue internationale de politique comparée, vol. 2, nr 1, 1995). Där visas bland annat hur de baltiska staterna och vissa områden i Mellaneuropa bör förstås som buffertperiferier mellan större ekonomiska och religiösa kraftfält. Den historiskt betingade gränslinjen mellan västra och östra Europa överensstämmer heller inte med kalla krigets järnridå, ett faktum som ytterligare komplicerat det politiska rekonstruktionsarbetet.

Sobornost

Bland de allra svåraste uppgifterna inom denna gren av samhällsforskningen är att karaktärisera en politisk kultur. Alla som vistats i främmande land kan av egen erfarenhet vittna om att det finns olika sätt att förstå förhållandet mellan den enskilde och det allmänna, olika uppfattningar om statens natur, olika föreställningar om hur politiska konflikter bör hanteras. Språk, symboler, vanor och underförstådda verklighetsbilder spelar uppenbarligen stor roll. Men hur skall dessa kulturella skillnader beskrivas och systematiseras? Risken för schabloner och stereotyper är överhängande. Ett av de största metodproblemen är att undvika etnocentrisk snedvridning.

För oss som formats i den nordvästeuropeiska kulturkretsen är det ett särskilt problem att förstå den ryska politiska kulturen. Olikheter i fråga om språk, religion och symbolvärld lägger hinder i vägen.

Det är därför särskilt glädjande att det nu finns en undersökning som tolkar dagens ryska politik mot bakgrund av Rysslands politiska kultur. Författarna, Victor Sergejev och Nikolaj Birjukov, är ryska samhällsforskare som också är nära förtrogna med västeuropeiska förhållanden och modern politisk teori. (De har publicerat sina huvudresultat i boken Russia's Road to Democracy. Parliament, Communism and Traditional Culture, Edward Elgar, Aldershot 1993.)

Sergejev och Birjukov menar att särdragen i den ryska politiska kulturen kan fångas genom begreppet sobornost. Ordet sobor betecknade kyrkliga institutioner under medeltiden. I dag står ordet både för katedral och församling. Termen sobornost infördes av ryska 1800-talsfilosofer och innebär tillämpad på det politiska livet att gemensamma beslut fattas i endräkt. Samfälligheten uppfattas som en organisk helhet. Autonomt handlande av oberoende aktörer utgör ett brott mot enheten och strider därmed mot principen om sobornost. I detta perspektiv betraktas samhället inte som någon produkt av individers och gruppers handlande och samhällets institutioner uppfattas inte som resultatet av överenskommelser mellan olika parter. Helheten är i stället den primära enheten och de olika delarna är legitima endast om de bidrar till det gemensamma målet.

Författarna menar att samhällen som styrs enligt denna idé inte är mer homogena än andra samhällen, snarare tvärtom. Däremot är sobornost-filosofin ett hinder för att förstå och diskutera olikheter inom samhället. Helheten är så viktig att interna skillnader framstår som oväsentliga. Därmed uppstår en speciell form av jämlikhetstanke som närmast får totalitära drag. Även om alla individer och grupper betraktas som lika förhållande till den gemensamma helheten innebär detta inte att de åtnjuter ställningen som fria, självständigt handlande aktörer. Sobornost står därmed i direkt motsättning till idén om pluralism och mångfald. De två författarna konstaterar att det inte är förvånande att ett samhälle som styrs enligt dessa grunder saknar effektiva hinder mot en maktelit som strävar efter att tillvälla sig makten.

Denna holistiska och amorfa samhällsmodell är främmande för institutioner. Ingen enskild struktur kan göra anspråk på en legitim, oberoende ställning. Samhällsfunktioner förutsätts uppstå spontant. De institutioner som ändå bildas framstår som tillfälliga och extraordinära. Paradoxalt nog visar sig sobornost-samhällen i praktiken utveckla fåtalsstyrda, byråkratiska maktcentra med utomordentligt stora maktbefogenheter.

Maktutövning i denna typ av samhälle är utan begränsning. Ryska politiska tänkare har utvecklat olika argument för att rättfärdiga envåldshärskandet. Eftersom politik är ett så smutsigt hantverk är det bäst att så få som möjligt befattar sig med det. Politik är en vetenskap och endast en liten elit har kompetens nog att fatta beslut.

Identitet

Birjukov och Sergejev har särskilt intresserat sig för vilka konsekvenser sobornost-filosofin får för uppfattningen om parlamentarism och politisk representation. De har också utvidgat sin undersökning till den ryska folkkongressen, som upplöstes hösten 1993 (Nikolaj Birjukov, Jeffrey Gleisner och Victor Sergejev, "The crisis of sobornost: parliamentary discourse in present-day Russia", Discourse & Society, vol. 6, nr 2, 1995).

Det slags totalitär holism som exemplifieras av sobornost-filosofin reducerar den politiska representationens uppgift till en enda: att företräda helheten. Parlamentet förutsätts vara en sann återgivning av hela samhället, inte det verkliga myllret av intressemotsättningar utan den idealiserade gemenskapen. Representationens ideal är identitet. Om parlamentet skall kunna förverkliga denna idealiserade endräkt blir meningsmotsättningar och debatt endast något främmande och störande.

Avogheten gentemot institutioner och procedurer får också viktiga konsekvenser för uppfattningen om politisk representation och parlamentariskt arbete. Spelregler och beslutsordningar väger lättare än politisk effektivitet och handlingskraft.

Författarna har lusläst parlamentsdebatterna och systematiserat den ryska politiska diskursen. Ett ofta återkommande nyckelord är "vi". Hänvisningarna till ett odefinierat kollektiv är ett viktigt sätt att legitimera sin uppfattning, men av sammanhanget framgår att ordet "vi" används i mycket skilda betydelser, ofta i ett samma tal. "Vi" kan stå för parlamentets ledamöter, men också för eliten, folket eller en lokal befolkning. Glidningarna mellan dessa olika betydelser ger en mycket flexibel retorik som utnyttjas för att uttrycka sobornost-tänkandets diffusa kollektivism.

Ryssland har alltså även i dag en politisk kultur präglad av populism, främmande för institutioner och pluralism. Det är knappast förvånande att landet har svårigheter att finna fungerande former för fungerande partiväsen, föreningsliv och lokal självstyrelse.

Byn och staden

Även om den ryska politiska kulturen har sina historiskt betingade särdrag återspeglar tänkandet ett generellt förhållningssätt till politik och demokrati. Det idealsamhälle som underförstås i sobornost-tänkandet är byn. Den lilla byns slutna värld rymmer en liten grupp människor som känner varandra väl, som förenas av gemensamma släktband och sedvänjor. I den ryska tradition hägrar den kollektivistiska totaliteten i mir, den självstyrande bysamfälligheten.

Den motsatta samhällsmodellen är storstaden. Storstaden kännetecknas av öppenhet, samtidighet och oräkneligt antal individer, som förverkligar sina livsprojekt och förenas i ett komplext och ständigt föränderligt nätverk av möten, kontrakt och anonyma relationer.

Kontrasten mellan de två modellerna illustrerar en spänning i demokratidebatten. Den monolitiska demokratin bygger på endräkt och att makten är samlad i en enda punkt. Den pluralistiska demokratin förutsätter många autonoma enheter, maktbalans och konstitutionalism.

Bytänkandets demokratimodell kan möjligen vara relevant för det lilla avgränsade samhället, präglat av närhet, personliga relationer och konkret åskådlighet.

Men demokrati i stor skala, tillämpad på stater och städer, fordrar en pluralistisk modell. Det moderna, öppna samhället har, som Karl Popper påpekat, en abstrakt karaktär. Samverkan genom byten och överenskommelser äger rum mellan människor som inte är personligt bekanta, som saknar djupare, varaktiga eller mer känslomässiga förbindelser. Idén med rättsstaten är just att rättstillämpningen skall vara opersonlig och regelstyrd.

Här öppnas ett dilemma i våra kontakter med det Ryssland som just nu håller på att söka sig fram till sina demokratiska institutioner. Den officiella diplomatin tycks vara inriktad på att i första hand vårda sig om de personliga relationerna till dagens ryska makthavare. Respekten för den lokala politiska kulturen får dock inte leda till att vi blir otydliga om våra egna erfarenheter. Det är egentligen institutioner, inte personer som behöver stöd.

Utan att vara rysslandsexpert är mitt intryck att Ryssland, trots enorma svårigheter, sakta håller på att säkra de nödvändiga förutsättningar för ett fungerande öppet samhälle med yttrandefrihet, marknadsekonomi, representativ demokrati, civilt samhälle och lokal självstyrelse. Ett av de allra trögaste hindren är en politisk kultur som står främmande för detta slags institutioner.

Desto viktigare är debatten och samtalet, inte bara inom landet, utan också över gränserna. Under Sovjettiden fanns det knappast något av samhällsvetenskapligt intresse att hämta. Nu håller ryska universitet och vetenskapliga institutioner snabbt på att etablera sig internationellt med ofta högklassig akademisk undervisning och forskning. Det är inte längre fråga om västligt bistånd och stöd utan ett givande utbyte mellan likställda parter.