Representativ demokrati är inte tänkbar utan politiska partier. Kristecknen är många, men långt ifrån alla partier är akut utrotningshotade. En norsk undersökning kastar ljus över partiernas inre liv.

Recensionen har publicerats i Norsk statsvitenskapelig tidsskrift, 5, 1989, s. 318-319.

Direktiven till den norska såväl som den svenska maktutredningen är i stort sett tysta om de politiska partierna. I efterhand har jag från en av initiativtagarna till den svenska utredningen fått förklaringen till det något anmärkningsvärda utelämnandet: "Men partierna skall ju ha makt!"

Det må vara att partiernas roll i normativ demokratisk teori för somliga är oproblematisk. Men det hindrar inte att det finns åtskilligt att utreda och diskutera när det gäller partiernas plats i demokratins praktiska funktionssätt.

Den i dag gängse uppfattningen om de politiska partierna är tämligen dyster. Utvecklingen i de flesta länder visar att de traditionella banden mellan olika grupplojaliteter och de politiska partierna är i färd med att försvagas. Nya intressen och identiteter utvecklas oberoende av och vid sidan av de etablerade politiska partierna. Partiforskarna ser hur de frusna strukturerna börjar smälta.

Vad skulle hända om partierna försvann? Denna hypotetiska fråga ställs av Knut Heidar i sin bok om norska partieliter (Knut Heidar, Partidemokrati på prøve. Norske partieliter i demokratisk perspektiv, Universitetsforlaget, Oslo 1988). Författaren resonerar sig fram till fyra svar. Det ena är att vi skulle få andra politikertyper representerade på den politiska arenan. Den sociala bredden i rekryteringen skulle minska; betydelsen av sociala nätverk, utbildning och media skulle öka. För det andra skulle det politiska samtalet bli snävare. Levande partiorganisationer motverkar de uniformeringstendenser som ligger i samhällsutvecklingen. En tredje sida av partiorganisationernas demokratiska potential ligger i den helhet som deras programutbud representerar. Försvagas partiorganisationerna så försvagas också det helhetstänkande som är partiernas bidrag i den politiska processen. För det fjärde skulle partierna försvagas som politiska verkstäder, som källor för nya idéer och förslag.

Partiernas försvagning innebär därmed flera allvarliga hot mot demokratins funktionssätt.

Med tanke på partiväsendets betydelse är det förvånande hur pass lite systematisk forskning det finns om partiernas aktuella problem. Frågorna är många, svaren desto färre.

Man skulle önska att Sverige fick en undersökning av det slag som nu föreligger i Norge. Knut Heidar har lyckats ge en uppslagsrik och faktaspäckad redogörelse för de norska politiska partierna i mitten av 1980-talet.

Boken bygger väsentligen på två frågeundersökningar, den ena med partieliter, den andra med landsmötesdelegater. En organisationsstudie tjänar som kompletterande bakgrundsinformation.

Materialet stöder knappast Ostrogorskis och Michels pessimistiska syn på partiernas interna demokrati. Möjligheten till en utveckling i oligarkisk riktning kan givetvis inte avskrivas. Men mellaneliternas erfarenheter, arbetsvillkor, möjlighet till diskussion, initiativ och bedömningar reflekterar en upplevelse av att de förmår nå fram inom sina partier. Trots stundtals imponerande taktisk fingerfärdighet lyckas partiledningarna långt ifrån alltid hålla sina landsmöten i schack.

Partiaktivisterna har en bred bakgrund från organisationslivet och deltar gärna i aktioner. Som också tidigare undersökningar visat får liknelsen med olika "kanaler" inte tas alltför bokstavligt. Partipolitik, aktioner, intressegrupper och byråkrati utgörs inte av från varandra isolerade sfärer. Det finns kopplingar på alla plan.

Undersökningen innebär också att en och annan myt kan förpassas till papperskorgen. De nya partiaktivisterna är i allmänhet inga broilers; bortsett från den allmänt stigande utbildningsnivån finns det inte mycket som skiljer yngre från äldre.

Partiernas toppskikt utgör nu knappast något genomsnitt av befolkningen. Den typiske aktivisten är statsanställd och/eller har ett högstatusyrke. Inkomsten ligger långt över genomsnittet. Men den aktive partipolitikern är i dag nästan lika ofta kvinna som man.

Det ökade kvinnoinslaget är en av de mest genomgripande förändringarna i de norska partierna. Tre partier har infört kvotering. Heidar för ett utförligt resonemang om de eventuella konsekvenserna. I en del avseenden är mycket egentligen sig tämligen likt. Det har inte framträtt någon ny kvinnlig politikertyp, politiker med annan erfarenhetsgrund eller med starkt avvikande åsikter. Det tycks snarare vara partierna som format kvinnorna än kvinnorna som format partierna. Men en närmare granskning tyder ändå på att en hel del har hänt. Den politiska tyngdpunkten i enskilda sakfrågor har förskjutits. (Slutsatsen bekräftas av en senare undersökning av nordisk politik. Lauri Karvonen och Per Selle, red., Women in Nordic Politics. Closing the Gap. Dartmouth, Aldershot, 1995.) Mäns åsikter ändras av att kvinnorna i större utsträckning än någonsin deltar i de interna partidebatterna.

För den som letar efter varningssignaler och kristecken finns det en hel del att hämta i boken. Men mot bakgrund av den ofta nattsvarta stämning som präglar "decline of parties"-litteraturen finns det också åtskilliga ljuspunkter.

Kanske är det föreningen av stabilitet och dynamik som utgör de skandinaviska partiernas speciella signum. Partierna är i allmänhet fortfarande mycket fast rotade i sina gamla särkulturer. Även om klassröstningen något försvagats visar exempelvis den svenska maktutredningens medborgarundersökning att partierna skiljer sig markant när det gäller anhängarnas livsstil och fritidskultur. Heidar ger en belysande förteckning över de sånger som sjöngs på landsmötena 1985. (Gissningstävling: Var sjöngs "Arbeidsmannen", "Vi är många", "Trafikkpersonalets klagesang" respektive "The Jotunheimen Jitterbug"?)

Men det finns också ett starkt inslag av dynamik. Partierna är relativt öppna organisationer. Nya frågor och perspektiv anammas (ibland med nästan oroväckande snabbhet). Ungdomen har ännu inte svikit.

I världsmåttstock kan det mycket väl hända att de politiska partierna utgör "an endangered species". Man borde då till den framtida genbanken överföra några pandamärkta exemplar av den härdiga art som Heidar påträffat inne i de norska fjälldalarna.