Även om männens välde håller på att brytas inom vissa områden är Gubbsveriges motstånd i dag vårt största demokratiproblem. De mansdominerade beslutsmiljöerna hindrar en nödvändig förnyelse.

Detta föredrag på kulturhuset Vita Huset i Uppsala den 18 maj 1994 publicerades i omarbetat skick på Samtider, Svenska Dagbladet den 1 oktober 1994 och har här något reviderats.

Regeringsformen ger på olika sätt uttryck för demokratins likhetsprincip. Folkstyrelsen bygger på allmän och lika rösträtt. Rättssamhället ställer krav på allas likhet inför lagen och att det offentliga iakttar saklighet och opartiskhet. Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter.

Men män och kvinnor har i praktiken inte lika rättigheter. Enligt en uppföljning av maktutredningens undersökning av de drygt två tusen högsta ledarposterna i svenskt samhällsliv består den svenska makteliten till 77 procent av män. (Undersökningen har genomförts av Anders Westholm under medverkan av Lena Lundström och har publicerats i Demokrati och ledarskap. Demokratirådets rapport 1996, SNS Förlag, Stockholm 1996. Maktutredningens elitundersökning redovisas i SOU 1990:44.) Inom det politiska livet var mansdominansen "bara" 57 procent. Inom kultureliten var andelen män 76 procent, inom massmedieeliten 79 procent, inom organisationseliten 79 procent, inom den högsta statsförvaltningen 80 procent, inom den akademiska eliten 87 procent och bland näringslivets högsta beslutsfattare 98 procent.

Sverige styrs fortfarande av medelålders och lite äldre män.

Gubbsverige har makten och visar få tecken på att vilja lämna den ifrån sig. Gubbsverige utestänger kvinnor från bolagsstyrelserna och därmed från den ekonomiska makten. Gubbsverige utestänger kvinnor från intresseorganisationernas ledande poster och därmed från påtryckarmakten. Gubbsverige utestänger kvinnor från universitetens lärar- och forskartjänster och därmed från den akademiska makten. Gubbsverige utestänger kvinnor från chefstjänsterna i statsförvaltningen och rättsväsendet och därmed från statsmakten. Gubbsverige utestänger kvinnor från kommunernas och landstingens ledningsorgan och därmed från de ekonomiskt tunga besluten inom den offentliga sektorn.

Gubbsveriges hårdnackade motstånd är i dag vårt största demokratiproblem.

Vi firar i år att det gått 75 år sedan den kvinnliga rösträtten infördes och 20 år sedan vi fick en ny regeringsform. Men demokratin finns bara på papperet så länge man inte omsätter de vackra principerna i praktisk verklighet. Visst finns det några ljuspunkter. Andelen kvinnor har ökat i riksdagen, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige och även i regeringen. Kvinnoandelen ökar i statliga styrelser och kommittéer, men långsamt, långsamt. Det är långt från målet om lika fördelning. Männen dominerar fortfarande starkt. Jämställdhetspolitiken har endast haft marginell effekt. Med den nuvarande takten kommer ingen av dagens generationer att få uppleva ett jämställt Sverige.

Likhetsprincip

Förslaget om kvinnlig rösträtt väcktes i riksdagen första gången 1884 och det skulle alltså gå 35 år av debatt och omröstningar innan det gick igenom. Motståndarna mot kvinnlig rösträtt hade många argument. En statlig utredare sammanfattade motargumenten i fyra huvudgrupper (C.A. Reuterskiöld, Politisk rösträtt för kvinnor, Uppsala 1911).

- Den första typen av argument var fysiologiska. Det var både i kvinnans eget och släktets intresse att hon inte "utan att blottställa sig med avseende på de henne av naturen anvisade funktionerna" påtvingas mannens arbete, "utsättas för det offentliga livets mödor och stormar, stadigt göra våld på sig själv för att spela en roll som endast på bekostnad av hennes normala liv kan utföras".

- Den andra typen av argument var intellektuella. Även Reuterskiöld insåg att det inte längre gick att hävda att kvinnans intellektuella förmåga var sämre än mannens. Visserligen hade Voltaire hävdat att kvinnan hade mannens alla talanger utom en: hon saknade ett självständigt snille. Men, suckade Reuterskiöld uppriktigt, "det stora flertalet manliga uppgifter fordrar endast en rutin, som de mest medelmåttiga kvinnliga hjärnor inom få år kunna inhämta".

- Sedan kom gruppen av moraliska invändningar. De gick inte ut på att kvinnan var moraliskt underlägsen mannen. Tvärtom, just därför att kvinnan var moraliskt överlägsen borde hon få slippa "valstridernas buller och hetta". Kvinnor är alltför rena och goda för att kastas in i politikens smuts. Hon skulle förlora sina speciellt kvinnliga egenskaper. Hemmets frid och lugn skulle störas, familjerna splittras.

- Slutligen restes politiska argument mot kvinnlig rösträtt. Invändningarna kom inte sällan från frisinnat håll. Kvinnan ansågs stå under prästernas inflytande. De skulle förstärka de konservativa och reaktionära intressena. Men det fanns också den rakt motsatta synpunkten. Om kvinnor befattade sig med politik skulle de störta omkull alla gamla vördnadsvärda institutioner och kasta in landet i revolutionens värsta faror.

Men ofta avfärdades den kvinnliga rösträttsrörelsens krav helt enkelt med svaret att kvinnorna egentligen inte var intresserade av rösträtt. Tillträdet till valurnan skulle bara bli en börda för dem. I nio fall av tio skulle man inte lyckas förmå dem att begagna sig av sin rätt.

Till sist fick alltså motståndarna ge sig. Ju längre tiden gick, desto mer ihåliga framstod motargumenten. De som kämpade för kvinnlig rösträtt hade egentligen ett enda argument, vilket gick som en grundton genom hela 1800-talets politiska debatt. Om man accepterar den allmänna principen om medborgarskap och lika rättigheter blir det ohållbart att argumentera för att en viss kategori av människor skall uteslutas från medborgarskap och rättigheter. Demokrati innebär att alla medborgare har lika rätt att ta del i skötseln av det gemensamma och i besluten om samhällets framtid.

Därigenom kom kampen för demokrati och kampen för kvinnans rättigheter att bli varandras förutsättningar. Å ena sidan var demokratins likhetsprincip kvinnorörelsens starkaste argument. Å andra sidan kunde demokratin inte förverkligas så länge halva befolkningen stod utanför det politiska livet.

Grindvakter

Det är alltså ett obestridligt faktum att makten i dagens Sverige i huvudsak utövas av män. Ibland ställs frågan: spelar det egentligen någon roll? Skulle samhället se annorlunda ut om fördelningen mellan män och kvinnor i stället var lika? Det är inte svårt att finna exempel på argument som går ut på att det egentligen inte spelar så stor roll. Låt oss återvända till den politiska sfären och andelen kvinnor i parlamenten. Ända fram till 1971 var kvinnorna i Schweiz utestängda från rösträtt i parlamentsvalen. En intressant fråga är då om man före denna tidpunkt kunde betrakta Schweiz som en demokrati. Frågan har tagits upp av statsvetaren Jörgen Westerståhl.

Man kan ställa följande testfråga: är ett land som utestänger hälften av landets medborgare demokratiskt? Westerståhls svar är att det beror på. Om arbetarna saknar rösträtt är landet inte demokratiskt. Om det är kvinnorna som saknar rösträtt kan landet däremot betraktas som demokratiskt. Det krävs en skicklig statsvetare för att komma fram till en sådan häpnadsväckande slutsats. På den tid då den schweiziska kvinnorna saknade rösträtt skrev Westerståhl:

"Hur är det möjligt att då tala om demokrati? Som ett slags försvar härför har anförts, att kvinnorna sällan framträtt som en grupp med speciella önskemål beträffande de stora politiska stridsfrågorna. Att kvinnorna uteslutits från rösträtten, har alltså inte medfört, att någon väsentlig åsiktsriktning bland medborgarna blivit undertryckt. Männen har i det stora hela kunnat 'representera' kvinnorna. Samma intryck ger striderna för rösträttens utvidgning. Medan en utsträckning av rösträtten till exempelvis nya kategorier av manliga medborgare betraktades som en sak av största betydelse och med givna politiska konsekvenser, framstod ofta spörsmålet om kvinnorösträtten närmast som en principfråga. Här bakom ligger iakttagelsen, att den politiska åsiktsbildningen hittills följt sociala och ekonomiska skiljelinjer i högre grad än könsskillnaden." (Samhällskunskap, utgiven av Kungl. Skolöverstyrelsen för att användas i "seminarieundervisningen, annan högre undervisning och det fria bildningsarbetet", Stockholm 1957, s. 17 f. Se även min artikel "Ett genmäle om demokratiteori", Statsvetenskaplig tidskrift, 97, 1994, 207-208.)

Kontentan är att eftersom kvinnorna ändå brukar rösta som männen så spelar det inte så stor roll om de har rösträtt. Slutsatsen är helt logisk om man identifierar demokrati med åsiktsrepresentativitet. Varför skulle kvinnor behöva ha rösträtt om de ändå röstar som männen?

Frågan om kvinnornas underrepresentation spelar någon roll brukar besvaras på två olika sätt, men det underliga är att slutsatsen ändå blir densamma.

En del hävdar att kvinnorna faktiskt är annorlunda än män i något avseende (fysiologiskt, intellektuellt, moraliskt, politiskt eller annat). Slutsatsen blir att kvinnor är mindre lämpliga och männen därför bör bestämma.

Andra hävdar att kvinnorna inte är annorlunda än männen. Slutsatsen som brukar dras är att då spelar det ju ingen roll för resultatet och då kan ju männen lika gärna fortsätta att bestämma.

Det kan tyckas som om manssamhällets försvarare har funnit det logiskt vattentäta värnet för mansdominansens eviga fortbestånd. Oavsett hur verkligheten ser ut bör männen fortsätta att bestämma. Men man kan enkelt vända på hela resonemanget.

Om det skulle vara så att kvinnor och män är lika så finns det inget skäl att inte låta demokratins likhetsprincip gälla. Om det ändå inte gör någon skillnad kan kvinnorna lika gärna få vara med.

Men antag nu att det finns skillnader. Som redan debatten om den kvinnliga rösträtten visade finns det ingen hållbar grund för påståendet att kvinnor skulle vara mindre lämpliga att styra och ta ansvar. Men det kanske kan finnas andra skillnader mellan "manligt" och "kvinnligt". Frågan kan då omformuleras till en jämförelse mellan olika slags beslutsmiljöer. Frågan är vilket maktorgan som fungerar bäst: ett som bara består av företrädare för ett kön eller ett som är sammansatt av både män och kvinnor?

Det finns en berömd undersökning av misslyckade beslutsprocesser. I amerikansk utrikespolitik finns några stora fiaskon, exempelvis oförmågan att förutse Pearl Harbor, upptrappningen av Vietnamkriget och den misslyckade invasionen på Kuba. Varför gick det snett? Den gemensamma orsaken var grupptänkande (I.L. Janis, Victims of Groupthink, Houghton-Mifflin, Boston 1972; 2 uppl. 1982 Groupthink). I de slutna beslutsmiljöerna utvecklades ett särskilt slag av gruppdynamik. Grupptänkande uppträder när strävan efter enighet och lojalitet blir starkare än förmågan att realistiskt analysera olika handlingsalternativ. De som ingår i gruppen känner sig osårbara och blir immuna för kritik. Varningar tas inte på allvar. Gruppen är så övertygad om sin egen moraliska överlägsenhet att den negligerar etiska och moraliska överväganden. Bilden av motståndaren blir karikerad och stereotyp. Avvikande uppfattningar stämplas som uttryck för illojalitet. Självcensur bidrar ytterligare till samstämmigheten. Självutnämnda grindvakter skyddar gruppen från information som kan störa enigheten.

Fenomenet är ingalunda begränsat till amerikansk utrikespolitik. Grupptänkande finns också i andra cirklar än de politiska. Janis exemplifierar med ett antal katastrofala beslut inom näringslivet. Grupptänkande uppstår särskilt lätt i grupper med ensidig sammansättning. Det är ingen tillfällighet att alla de undersökta grupperna bestod av män. Det är naturligtvis inte så mekaniskt att en tvåkönad grupp är säker på att undvika grupptänkande eller att en enkönad grupp alltid måste falla offer för detta slags gruppdynamik. Men en mer blandad sammansättning ökar sannolikheten för en mer kritisk och öppen diskussionsmiljö, som är det bästa verkningsmedlet mot grupptänkande.

Det finns således ett antal goda skäl för att låta kvinnorna dela på makten. Det vore bra för kvinnorna, det skulle stärka demokratin och det skulle dessutom leda till bättre beslut. Den stora frågan är varför det går så långsamt eller inte händer något alls. Hur upprätthålls den rådande ordningen?

Det råder ingen brist på teorier om varför män har mer makt än kvinnor och därför finns det också gott om förslag om vad som borde göras. Dessvärre har en del av teorierna visat sig vara felaktiga och därför har också åtskilliga rekommendationer slagit snett.

Den dominerande uppfattningen inom arbetarrörelsen var att kvinnofrågan är en del av den sociala frågan. Kvinnans undertryckta ställning berodde på att hon var ett särskilt utsatt offer för klassförtrycket. När klasskillnaderna utjämnas och den materiella standarden stiger skulle kvinnoras krav undan för undan att kunna tillfredsställas. Kvinnofrågan kom därmed att underordnas den sociala frågan. Det är obestridligt att många av arbetarkvinnornas krav för ett sekel sedan numera har tillgodosetts. Men huvudtanken var likväl fel. Kvinnofrågan innehöll också ett avgörande maktproblem som inte kunde lösas enbart med sociala reformer. Kvinnorna är fortfarande långt från sin del av makten.

Bland teorierna om varför det finns så få kvinnor på ledande befattningar hörs emellanåt en återklang från argumentationen mot kvinnlig rösträtt. Kvinnorna ansågs egentligen inte vara intresserade av att delta i valen. På samma sätt menar många svenska företagsledare i en intervjuundersökning att kvinnor egentligen inte vill bli chefer (SOU 1994:3). De kvinnliga företagsledare, som trots allt finns, gör en helt annan bedömning.

En besläktad uppfattning är att huvudproblemet är bristande aktivitet från kvinnornas sida. Om bara kvinnorna var lite mer intresserade och aktiva så skulle könsskillnaderna snart vara utjämnade. Den bild man får är att det sitter ett antal manliga chefsrekryterare och bara väntar på kvinnorna som aldrig dyker upp. Men det är något som inte stämmer. En karriär mot maktens topp går i flera steg. Om den här teorin vore riktig skulle det bli fler och fler kvinnor i den grupp som går vidare mot högre höjder. I själva verket är det tvärtom. Ju närmare toppen på pyramiden man kommer, desto mindre blir andelen kvinnor.

Allt fler kvinnor har handgripligen fått erfara att det finns ett glastak. I många företag, organisationer och myndigheter finns en osynlig barriär som hindrar kvinnor att stiga ovanför en viss nivå. Kvinnor stöter plötsligt huvudet i det glastak som bildas av männens medvetna och omedvetna favorisering av det egna könet. Men undersökningar pekar på att glastaket inte är lika tjockt överallt. I organisationer som utmärks av öppenhet, rättvisa och en medvetenhet om könsdiskrimineringens mekanismer har kvinnor lättare att nå de ledande positionerna (G.N. Powell och D.A. Butterfield, "Investigating the 'glass ceiling' phenomenon: an empirical study of actual promotions to top management", Academy of Management Journal, nr 1, 1994).

Resultaten visar att problemet inte ligger på kvinnornas sida utan på männens.

Abdikation

Enligt den management-filosofi som numera dominerar i både privat och offentlig sektor skall man vara resultatorienterad. Gubbsverige borde därmed kunna bedömas efter sina resultat. Hur har våra styresmän lyckats förvalta den gemensamma egendom som vi kallar Sverige?

Det torde i dag råda tämligen allmän enighet om att Sverige har mycket stora problem. Trots konjunkturuppgången har vi hög arbetslöshet och en statsskuld som växer okontrollerat. Det är inte bara några enstaka felgrepp som ligger bakom problemen. Det rör sig om själva sättet att leda landet. I det internationaliserade kunskapssamhället duger inte industrisamhällets gamla styrningsmetoder. Nu ställs allt högre krav på kompetens, lyhördhet, förändringsvilja, öppenhet, flexibilitet, pluralism och omställningsförmåga.

Sverige förlorar mark därför att Gubbsverige har tappat greppet. Stora delar av näringslivet klamrar sig fast vid gårdagens vinnare och saknar tillräcklig innovationsförmåga. Delar av universitetsvärlden dåsar i självtillräcklig bildningshögfärd. Statssubventionerade ledare för stelnade folkrörelser ser medlemmarna försvinna.

Sverige har ett akut ledarskapsproblem. Det behövs nyrekrytering, föryngring, nya impulser, öppenhet för minoriteter och, inte minst, de nya perspektiv som kvinnor kan bidra med. Två problem: en lösning. Ett demokratiproblem, ett ledarskapsproblem: låt kvinnor ta över.

Det har hänt förr att gamla makteliter abdikerat frivilligt under lugna former. Adeln insåg 1865 att dess storhetstid var ute och de fyra stånden kunde därmed enas om att avskaffa sig själva och införa en modern riksdag. Det var männen i 1919 års riksdag som gick med på att dela den politiska makten med kvinnorna.

Mycket av Sveriges närmaste framtid hänger nu på om Gubbsverige frivilligt skall öppna dörrarna till maktens boningar och släppa in kvinnorna. Det krävs bara vanlig aktiv rekryteringspolitik. Det är inte svårt, bara viljan finns.