De franska elitutbildningarna producerar intelligenta konformister. Dagens ledare behöver lära sig konsten att glömma lösningarna.

Artikeln publicerades under rubriken "Konsten att glömma lösningar" på Samtider, Svenska Dagbladet den 14 oktober 1995.

Är Sveriges kris en ledarkris? Mycket talar för att så skulle vara fallet. Åtskilliga av våra problem är självförvållade. Även om vi i någon mån kan skylla på opåverkbara och anonyma samhällsförändringar kvarstår det bekymmersamma förhållandet att den nuvarande krisen i mycket orsakats av beslutsfattarnas misstag. Det rör sig både om felaktiga beslut och brist på beslut.

Bankkrisen blottade inkompetensen inom delar av den privata sektorn. Även om många misstag begicks på lokala bankkontor är det uppenbart att det yttersta ansvaret vilar på de högsta cheferna.

Dagens ekonomiska bekymmer beror mycket på felgrepp inom den offentliga sektorn. Den ekonomiska krisen är också en politisk kris. Riksdagsledamöter, statsråd och de höga ämbetsmännen kunde uppenbarligen gjort ett bättre arbete.

Behöver Sverige skickligare ledare? Det talas numera om kunskapssamhälle, human kapital, "human resources management" och kompetensuppbyggnad. Om denna kvalitetsförbättring skall genomföras inom samhällslivets olika sektorer, varför göra halt vid de högsta beslutsfattarna? Landet skulle kunna få en elit också till gagnet, inte bara till namnet.

Lösningen skulle alltså vara mer kvalificerad utbildning. Man ser framför sig en uppgradering av den formella utbildningsnivån. Varför inte kräva akademisk doktorsexamen för fler högre tjänster? Varför inte inrätta elituniversitet eller specialskolor för dem som skall få ansvaret för att styra landet?

I samband med Viktorias myndighetsdag talades det mycket om blivande regenters bildningsgång. Det fanns många uppfattningar om hur vår framtida statschef bäst borde förbereda sig för sin uppgift. Tänk om man ägnade lika stor uppmärksamhet åt dem som kommer att bekläda de verkliga maktpositionerna. Det är kanske dags att formulera en öppet erkänd elitpolitik.

Den frestande slutsatsen är alltså att det behövs bättre utbildning. Innan dessa elitpolitiska rekommendationer sätts i verket kan det emellertid vara värt att studera andra länders erfarenheter.

Konformism

Inget annat europeiskt land har sådan medvetet genomförd elitträning som Frankrike. De franska elitskolorna är berömda långt utanför landets gränser. Dessa grandes écoles trimmar en liten utvald elitgrupp till topp-positionerna inom det privata näringslivet och den offentliga förvaltningen. Särskilt känd är förvaltningshögskolan ENA, Ecole Normale d'Administration.

En av Frankrikes mest namnkunniga organisationsforskare, Michel Crozier, har nyligen publicerat en svidande kritik av det franska elitsystemet. Crozier har tidigare gjort sig känd för sina granskningar av fransk förvaltning. För över trettio år sedan utkom hans studie över det byråkratiska fenomenet. År 1970 publicerades boken Det blockerade samhället, som påvisade hur den stela, hierarkiska och tröga förvaltningen hindrade en nödvändig förnyelse. Budskapet följdes senare upp i en skrift med den talande titeln Man kan inte förändra samhället genom dekret.

I sin senaste bok (Michel Crozier, La crise de l'intelligence. Essai sur l'impuissance des élites a se réformer, InterEditions, Paris 1995) har Crozier vidareutvecklat sin tes. Boven i dramat är inte längre den allmänna organisationsstrukturen. Det är ledarna och ledarnas utbildning som är grundproblemet. Frankrikes bekymmer beror på elitens oförmåga att reformera sig själv.

Systemet med elithögskolor motverkar sig eget syfte. Det alstrar och vidmakthåller ett tänkesätt som paralyserar Frankrike. De utexaminerade har förvisso briljanta hjärnor, men de misslyckas ofta när de skall formulera och lösa praktiska problem. Eliten blir konformistisk när samhället i stället behöver fantasi och kreativitet. De som gått igenom elithögskolorna blir skickliga på att lösa avgränsade tekniska problem, men har svårt att hantera komplexitet och osäkerhet.

Crozier berättar om sina erfarenheter från en av elitskolorna. Kursdeltagarna var ingenjörer och ämnet handlade om beslutsmetoder. Var och en fick ett praktikfall. De intelligenta studenterna lyckades alla formulera en elegant lösning, de fick fina betyg och alla var nöjda och glada. Det fanns dock ett litet aber. För att kunna använda lösningarna i praktiken måste det ursprungliga problemet begränsas eller omdefinieras. Inte något av lösningsförslagen kom heller att genomföras. När nästa års studenter fick reda på detta nedslående utfall blev de upprörda, men inte på de orealistiska lösningarna. De lade i stället skulden på gammaldags och inkompetenta chefer som inte hade insett teoriernas överlägsenhet.

Lärarna ordnade därför ett experiment. Uppgiften var att finna lösningen på ett transportproblem; det gällde att komma på det bästa sättet att distribuera personbilar till återförsäljarna. Deltagarna hade inga svårigheter att tillämpa de köteoretiska beslutsmodellerna. Men sedan fortsatte experimentet med ett andra steg. Uppgiften var nu att genomföra lösningen. Deltagarna tilldelades olika roller i organisationen. Den glada stämningen förbyttes snart i frustration och ilska. Deltagarna körde fast. De hade visserligen en tekniskt flott lösning, men på fel problem. Så småningom kom de fram till en lösning, som förvisso var mindre "rationell", men som var anpassad till företagets faktiska förutsättningar.

Lära sig lyssna

Crozier spetsar till denna observation i en kapitelrubrik: glöm lösningarna. Många organisationsmodeller och konsultrekommendationer är förhäxade vid Den Stora Lösningen. Man förbiser då att det är problemet som är problemet. Woody Allen har sagt: "Det här är lösningen, men vilket var problemet?". Gertrude Stein lär på sin dödsbädd ha yttrat: "Nu vet jag svaret, men vad var frågan?". Konsten att fatta beslut ligger i att välja vad man skall besluta om.

I en hierarkisk organisation är det ledaren längst upp i toppen som fattar besluten och har underhuggare som utför orderna. Crozier ställer frågan: befinner sig ledaren så högt upp att han inte ser problemen? Att kunna spåra upp, analysera och ställa problemet är mycket viktigare än att ha en lösning.

Det talas i dag så mycket om att kommunicera, tala, föra ut sitt budskap och att behärska retorikens konst. Crozier vänder på problemet. Den stora bristen i dagens samhälle är konsten att lyssna. Det finns en rik fond av erfarenheter, kunskaper, synpunkter och uppslag i varje organisation. Ju större avstånd det är mellan kommandobryggan och golvet, desto svårare blir det att nå fram till kloka beslut.

Att lära sig lyssna är inte alltid så lätt. Genvägar blir ofta senvägar. Opinionsundersökningar är alldeles för trubbiga. Om undersåtarna ges tillfälle att lämna synpunkter utan att det händer något kan resultatet bli ökad snarare än minskad vanmakt.

Crozier tolkar många av de senaste årens demonstrationer och strejker som uttryck för sådan frustration. Kraven har i grund och botten inte gällt högre löner, utan budskapet har varit: vi vill bli hörda, lyssna på oss. Sjuksköterskor, lastbilschaufförer, järnvägsanställda och studenter vet var skon klämmer, men ledarna vill inte lyssna, de vet redan svaret.

Inte heller den gamla formen av överläggningar och förhandlingar är längre tillräcklig. Dagens medborgare nöjer sig inte med att deras företrädare konsulterar varandra i slutna rum. Representationsmonopolens tid är förbi. Det räcker inte med att konfliktlösningen överlämnas till några få ledare. Det krävs i stället ett fungerande samtal. Lyssnandet är grunden för respekt och tolerans, förutsättningen för demokratins dialog.

Öppna eliter

Enligt Crozier är dagens franska elitrekrytering helt felkonstruerad. Han jämför systemet med ett oljeraffinaderi där destilleringen går baklänges. Utbildningssystemet sållar undan för undan bort de mest kreativa och socialt begåvade. Kvar blir de överintelligenta konformisterna.

Frankrike lider av "kartesiansk fundamentalism", en övertro på teoretiska konstruktionsritningar och hierarkisk styrning. Dagens samhälle behöver i stället människor som är öppna för förändringar och komplexitet, som är beredda att ompröva, söka nya vägar och lyssna på andra.

Hos Crozier finns inte alls någon allmän motvilja mot eliter och utbildning. Tvärtom betonar han att varje samhälle måste ha eliter, personer som har ansvaret att fatta beslut. Det behövs också utbildning, en ständig reflektion och förbättring av kunskaperna. Kvalificerad akademisk undervisning kan emellertid ordnas på andra sätt än det franska elitsystemet.

Crozier är förvisso värd att lyssna på. En del av hans beskrivning handlar om förhållanden som är speciella för Frankrike, men det finns också många allmänna lärdomar. Hans slutsatser är en kraftig varning mot att införa ett elitistiskt undervisningssystem av franskt snitt.

Sverige har säkert behov av bättre utbildade beslutsfattare. En möjlighet kan vara avancerad vuxenutbildning. Chefer, vilkas grundutbildning ligger några decennier tillbaka i tiden, förtjänar en kvalificerad fortbildning i vetenskaplig miljö. Det skulle kunna ge ett intellektuellt energitillskott och bidra till att bryta det akademikerkomplex som finns hos många ledare.

Som maktutredningen kunde visa består den svensk makteliten inte av en, inte heller av många, utan av två maktgrupper. De skilde sig inte minst åt vad avser rekryteringsmönster. Det finns i Sverige två vägar som leder till de högsta beslutspositionerna. En går via utbildning och formella meriter, ibland också arv. En annan leder till toppen via studiecirklar, föreningsliv, organisationer och politiska partier.

Enligt Crozier är problemet med fransk elitrekrytering att den är sluten, exklusiv och stöper alla i samma mall. Han förespråkar att gruppen beslutsfattare blir större, mer varierad och öppnare. Det är en fördel att beslutsfattarna har olika bakgrund.

Denna slutsats ligger helt i linje med undersökningarna om grupptänkande. Risken för fatala felbedömningar ökar ju mer enhetlig och sluten en grupp är.

Sverige skulle därmed ha en fördel. Den långa vägen är ett alternativ till standardutbildningen. Möjligheterna för jordbrukar- och arbetarbarn att nå höga samhällspositioner kan ha lett till ökad kvalitet i beslutsfattandet. Den breda rekryteringsbasen är en viktig resurs i det svenska kunskapssamhället.

Under 1900-talet har det framför allt varit handens arbetare och de lågutbildade som kunnat dra fördel av denna alternativa kanal till makten. Folkrörelserna var en gång viktiga för att låta begåvningsreserven komma till sin rätt. Den sociala skevheten kunde därmed i någon mån kompenseras.

Men det finns också andra grupper som missgynnas av elitrekryteringen. Bland dagens beslutsfattare är det inte bara arbetarbarn som är underrepresenterade, utan också kvinnor, ungdomar och invandrare.

Läser man igenom årets upplaga av Statskalendern får man inget intryck av att vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Kravet på fler invandrare i beslutsfattande positioner kan alltså motiveras inte endast av det vore bra för invandrarna, utan i lika hög grad av att det vore bra för besluten. När får vi vår första muslimska minister?