Demokratins nationsbegrepp utgår från att medborgarna kan förverkliga ett gemensamt politiskt projekt. En demokratisk nation förenar individuell särart och kollektiv tillhörighet.

Artikeln publicerades på Samtider, Svenska Dagbladet den 21 januari 1995.

Varje samhällsforskare som försöker bidra till den allmänna debatten står inför ett stort problem, nämligen att ge sitt ämne rätta proportioner.

Det finns en risk att överdriva. Journalismens inriktning på drama, katastrof och tillspetsning verkar i denna riktning. Vad som kan framställas som mänsklighetens ödesfråga skulle en praktiskt lagd kommunalpolitiker kunna fixa på en förmiddag.

Den motsatta faran är lika stor. Det närsynta forskarsamhället favoriserar den väldokumenterade detaljen, men ryggar inför generaliseringen och det stora perspektivet.

Hur är det med debatten om den svenska demokratin? Överdriver vi kanske problemen? Folkstyrelsens vardag tycks ju trots allt fungera ganska väl: valdeltagandet är relativt högt, beslutssystemet lunkar på, skandalerna är få och den stora allmänheten finner sig lojalt i politikernas beslut.

Men enligt min mening är den största risken i dag inte en överskattning utan en underskattning av demokratins problem. Det gäller inte bara arbetslöshetens och statsskuldens akuta utmaningar, vilka politikerna ännu inte visat sig kunna bemästra. Problemen går ännu djupare. Vi befinner oss mitt uppe i en omställningstid som bara kan jämföras med jordbrukssamhällets övergång till industrisamhället för ett sekel sedan. Samhällsförändringarna berör inte endast finansmarknader, företagsorganisation, informationsbehandling, arbetsmarknad, yrkesstruktur, utbildningsväsende och kulturliv utan i minst lika hög grad den politiska sfären.

Den svenska folkstyrelsens institutioner är ett barn av industrialismen. De politiska partierna, folkrörelserna och den masspridda dagstidningen föddes i maskinålderns och urbaniseringens tidevarv. Industrisamhällets konflikt mellan arbete och kapital bestämde polerna i inrikespolitikens kraftfält. Drömmen om att avskaffa den materiella olyckan blev välfärdsbyggets ledstjärna. Politikens främsta verkningsmedel var att bygga ut den offentliga sektorn.

Man kan mycket väl erkänna att detta 1900-talsprogram i det stora hela varit framgångsrikt, men samtidigt inse att gårdagens politiska medel inte nödvändigtvis är de mest lämpade för morgondagens samhälle.

Förr eller senare tvingas vi ta ställning till några av politikens grundfrågor. Hur skall ett politiskt system kunna uppfylla kraven på både individuell självbestämmanderätt och kollektiv solidaritet? Vad innebär det att vara medborgare i en demokratisk gemenskap?

Nationsbegrepp

Dessa reflektioner föranleds av en fransk samhällsforskares skarpsinniga undersökning av medborgarskapets och nationens begrepp (Dominique Schnapper, La communauté des citoyens. Sur l'idée moderne de nation, Gallimard, Paris 1994).

Schnapper konstaterar att begreppet nation använts i två huvudbetydelser. Den ena, och i debatten antagligen dominerande, användningen likställer en nation med en kulturell gemenskap grundad på exempelvis härkomst, gemensam historia, sedvanor, språk eller etnicitet. Det är brukligt att kontrastera denna nationsuppfattning mot ett statsbegrepp där staten utgör en politisk-administrativ apparat med kontroll över ett bestämt territorium.

Schnapper är kritisk till denna tudelning i nation och stat. Ser man historiskt och idémässigt har nationer grundats på något mer än kulturella och sociala attribut. Vad som saknas i det konventionella nationsbegreppet är den politiska dimensionen.

En nation skiljer sig från andra kulturella och sociala grupperingar i det avseendet att den är en samfällighet av medborgare, förenade av ett gemensamt politiskt projekt.

Nationen befinner sig därmed någonstans mellan det kulturella och det administrativa. Man bör därför, enligt Schnapper, arbeta med tre olika begrepp: etnos, nation och stat. Det heter demokrati, inte etnokrati.

Man tvingas här ta ställning till grundläggande frågor om samhällsvetenskaplig begreppsbildning. Begreppen är tankemässiga arbetsredskap, inte delar av verkligheten. Schnapper polemiserar uttryckligen mot olika slag av väsenstänkande, som försökt härleda nationsbegreppet ur den ena eller andra folkgruppens anspråk på evig överhöghet.

Författaren är också kritisk mot den i aktuell samhällsforskning lika vanliga som ofruktbara motsättningen mellan "primordialister", vilka ser den etniska tillhörigheten som naturgiven, och "modernister" som utgår från att tillhörigheten alltid kan konstrueras och ändras.

Det är ingen tillfällighet att det föreslagna nationsbegreppet ligger närmare fransk än tysk politisk tradition. Fransk medborgarrätt bygger på territorialprincipen, tysk på härstamningsprincipen. Definitionen har större släktskap med den franska revolutionens idévärld än med den tyska romantikens. Schnapper försvarar sig mot anklagelsen för etnocentrism genom en kritik mot hur illa Frankrike i praktiken motsvarat de stolta idealen. Det är snarast England som i historiskt perspektiv framstår som föregångaren.

Innesluta

En nation särskiljer sig från andra kollektiv genom sin ambition att överskrida särintressen och grupptillhörigheter i kraft av ett gemensamt medborgarskap. Idén om alla medborgares lika värde kan direkt härledas ur upplysningens univeralistiska och republikanska idéer. Detta nationsbegrepp bygger på en förening av subjektiva och objektiva element. Om medborgarna skall kunna förenas av ett gemensamt politiskt projekt fordras både idéer (värderingar och ideologier) och realiteter (maktorgan och institutioner).

Begreppet nation har ibland råkat i vanrykte genom aggressivt nationalistiska rörelser som velat avgränsa sig gentemot det främmande. Men nationen har inte bara varit inriktad på att utesluta, utan också på att innesluta. En demokratisk nation baseras på att medborgarna tror på ett möjligheten att genom offentligt samtal och respekt för oliktänkande resonera sig fram till lösningar som tillgodoser kraven på såväl individuell särart som gemensam tillhörighet.

Det konventionella nationsbegreppet betonar likhet genom etnisk homogenitet. Det alternativa perspektivet framhäver i stället enheten i mångfalden. Synen på politik blir därmed helt olika. I stället för att vara det särskiljande är det just politiken, medborgarnas kollektiva projekt, som kan bilda den förenande ram inom vilken individer och grupper kan utveckla sin självständighet.

Undersökningen utmynnar i en oroande slutsats om tillståndet i dagens demokratier. Den snabba internationaliseringen inom den ekonomiska sfären motsvaras inte av någon framväxande medborgargemenskap på global eller ens europeisk nivå. Under överskådlig tid förefaller nationalstaten förbli den viktigaste politiska enheten. Inom de enskilda staterna finns dessutom tydliga tecken på försvagad medborgarkänsla. Individens privata intressen har trängt ut medborgarnas gemensamma idéer.

Det är inte säkert att man behöver hålla med Schnapper i alla enskildheter. Visserligen har det historiskt sett funnits starka band mellan nationen och medborgarskapets förverkligande, men det inte säkert att också framtidens demokrati måste vara så beroende av en enda politisk organisationsform. Författaren underskattar troligen möjligheterna till flerfaldiga identititer. Boken glider också alltför snabbt förbi det mångkulturella samhällets vanskliga avvägning mellan grupprättigheter och medborgarrättigheter.

Även om man kan tvivla på delar av svaret är det uppenbart att Schnapper ställer den avgörande frågan: Hur skall vi kunna leva tillsammans?

Man kan också hålla med att det inte räcker att nostalgiskt blicka tillbaka på nationens förflutna historia. Demokratins gemenskap fordrar framåtblickande och djärva politiska projekt.

Bankomat

Man kan anknyta till demokratidebatten i vårt eget land. Statsvetaren Johan P. Olsen gjorde för maktutredningen en granskning av svensk demokratidoktrin (Johan P. Olsen, Demokrati på svenska, Carlssons, Stockholm 1990). Han fann två huvudtolkningar av demokratins innebörd. Den individcentrerade demokratiuppfattningen sätter den privata sfären framför den offentliga och betonar den enskilde individens frihet att ordna sina egna angelägenheter utan inblandning av andra. Den samhällscentrerade demokratitraditionen bygger på folksuveräniteten och den enskildes roll som medlem i ett samhällskollektiv.

Här har de två uppfattningarna renodlats, men man känner igen polerna i dagens debatt om medborgarnas förhållande till den offentliga sektorn. Den individorienterade demokratitolkningen betonar medborgarens roll som kund och försöker så långt möjligt efterlikna den privata marknadens förhållanden. Enligt den kollektivistiska demokratisynen är medborgaren i stället en klient. De offentliga tjänsterna bestäms genom politiska beslut och medborgaren har gentemot myndigheterna rätt att påfordra dessa sociala förmåner.

Trots olikheterna har dessa två uppfattningar egentligen en viktig gemensam nämnare. Båda utgår från att den politiska samfällighetens viktigaste uppgift är att förse medborgaren med individuellt avpassade tjänster. Staten betraktas som en stor bankomat och uppfattningarna skiljer sig egentligen endast åt i frågan om vilken som är den lämpligaste knapptryckningstekniken.

Oavsett om individen betraktas som kund eller klient saknas ett väsentligt element, nämligen just det som Dominique Schnapper utpekar som det mest grundläggande för den demokratiska gemenskapen. Den politiska debatten upptas av ekonomiska och tekniska ting, men var finns det plats för de stora frågorna om vad det innebär att vara medborgare i dagens och morgondagens Sverige?

Varför märks så lite av detta slags framåtsyftande politiska debatt? Hypotesen att det skulle bero på ointresserade medborgare har avvisats både för Sverige och andra länder. I maktutredningen (SOU 1990:44) konstaterade vi att de egenskaper som en gång uppställdes som ideal för det demokratiska medborgarskapet, såsom kunskaper samt ekonomiskt och socialt oberoende, är bättre uppfyllda i dagens samhälle än i gårdagens. Förutsättningarna för medborgerligt autonomt ansvarstagande har stärkts. Däremot har de etablerade institutionerna svårt att leva upp till dessa ökade anspråk.

Liknande slutsatser rapporteras nu från en undersökning av de franska medborgarnas inställning till politiken (Janine Mossuz-Lavau, Les français et la politique, refererad i Le Monde den 9-10 oktober 1994). Jämfört med undersökningar på 1970- och 1980-talen är dagens fransmän mer insiktsfulla och informerade och har blivit mer kritiska och krävande. Politikerna har emellertid svårt att leva upp till förväntningarna. De intervjuade beklagade låsningen i förlegade vänster-högermönster, politikernas föga förtroendeingivande uppträdande, socialismens svikna löften, flykten in i individualismen och bristen på politisk samhörighet.

Slutsatsen kan inte bli annan än att det i dag finns stora brister i det offentliga samtalet om demokratins framtid. Det finns en beredskap bland medborgarna att diskutera och ta ställning till svåra frågor om individuellt och kollektivt ansvar, om avvägningen mellan olika gruppers maktanspråk och vad som bör vara den gemensamma politikens långsiktiga viljeinriktning. Men medborgarna sviks.