Politiken har blivit en åskådarsport. Demokratin kan bara vitaliseras om publiken kommer ner från läktaren.

Inlägget ingick i en artikelserie om politikens kris och publicerades i Upsala Nya Tidning den 7 december 1995.

Vid en konferens i Uppsala häromåret kom en kommunalpolitiker fram och frågade: "Ni statsvetare - har ni några nyckeltal för demokrati?"

Mitt spontana svar blev nej. Det går ju inte, att sätta siffror på demokratin.

Frågan vägrade dock att försvinna. Kommunalpolitikern var ärligt bekymrad. Kommunerna gick in i en fas av radikala omprövningar. Effektivitet och produktivitet hade blivit de allt överskuggande målen. Ekonomerna delade frikostigt med sig av sina mätmetoder och nyckeltal. Även om den ekonomiska omprövningen var nödvändig fanns det en risk att andra viktiga värden hamnade i skuggan. För att balansera debatten skulle det behövas nyckeltal också för demokratin.

Parallellen går kanske inte att dra hela vägen. Det lär nog aldrig gå att formulera en "DNP", en demokratins nationalprodukt. Däremot visar flera försök att det faktiskt går att utvärdera demokratins kvalitet på ett systematiskt sätt. I dag skulle jag därför besvara frågan annorlunda. Statsvetarna börjar kunna erbjuda något som liknar nyckeltal för demokratin.

I England finns en forskargrupp som håller på att utveckla ett system för "democratic auditing", som närmast kan översättas som "demokratirevision" eller "utvärdering av demokratin". I Australien har statsvetare fått i uppdrag att ta fram metoder för att mäta i vilken mån demokratins medborgarideal faktiskt har förverkligats.

En svensk motsvarighet är det demokratiråd som initierats av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Den första rapporten sammanfattade den internationella idédebatten om demokratibegreppet och utvecklade ett kritiskt analysinstrument (Bo Rothstein, Peter Esaiasson, Jörgen Hermansson, Michele Micheletti och Olof Petersson, Demokrati som dialog. Demokratirådets rapport 1995, SNS Förlag, Stockholm 1995).

Demokrati kräver medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft. Medborgarna måste kunna styra sig själva under fria och jämlika villkor. Den politiska makten måste utövas i ordnade och förutsebara former. De demokratiskt fattade besluten måste kunna genomföras effektivt.

Mot bakgrund av detta ideal blev bilden av Sverige, om än inte nattsvart, så ändå tämligen grå. Demokratirådet kom fram till att den offentliga debatten i Sverige har stora brister. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Medborgarnas åsikter måste grundas på upplyst förståelse. Fungerar inte det offentliga rummets dialog hotas hela demokratins framtid.

Vi gjorde också ett försök att bedöma hur läget för svensk demokrati utvecklats under det senaste årtiondet. I några avseenden hade situationen visserligen förbättrats, men de negativa tendenserna var tyvärr fler. Särskilt allvarlig är den nedsatta handlingsförmågan. Det politiska systemet har inte längre tillräckliga resurser för att kunna motsvara medborgarnas förväntningar.

Demokratirådets slutsatser grundades till största delen på avslutade eller pågående forskningsprojekt. I några fall kunde vi komplettera med egna undersökningar. Det visade sig exempelvis att ingen på allvar undersökt hur det står till med svenskarnas tolerans. Demokratins upplysningsideal innebär ju att man inte bara själv skall ha rätt att påverka utan att man också erkänner att alla människor, och därigenom även meningsmotståndare, har samma rätt att verka. Hur stark är egentligen uppslutningen bakom fri- och rättigheternas principer?

Vår intervjuundersökning gav ett nedslående resultat. En tredjedel ville införa dödsstraff, 34 procent var emot att invandrare får rösta i kommunalvalen, 43 procent accepterade inte homosexuella lärare i grundskolan och nästan hälften motsatte sig muslimernas rätt att bygga moskéer. Den utbredda intoleransen är ett av våra största demokratiproblem.

En närmare granskning av intervjusvaren gav dock visst hopp. Det fanns ett starkt samband mellan tolerans och politiskt engagemang. Ju mer intresserad av politik en människa är, desto tolerantare är hon. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att förståelsen för andra människors rättigheter skulle öka om fler människor fick vara med och dela ansvaret för de gemensamma angelägenheterna.

Just detta är en av demokratirådets viktigaste slutsatser. Demokratin har blivit en åskådarsport med en alltmer blaserad och cynisk publik. Politik har blivit något som sköts av professionella ställföreträdare som främst kommunicerar med folket via massmedierna.

Demokratin kan bara vitaliseras om publiken kommer ner från läktaren. Det är den egna och nära erfarenheten av politikens villkor som klargör sambandet mellan beslut, ansvar och legitimitet.

Vi för fram tanken på en dramatisk utökning av antalet lokala förtroendeuppdrag. Varför skulle inte medborgaren under någon period av sitt liv kunna vara med och ta ansvar för en skola, ett daghem eller en vårdinrättning? Var och en skulle få en direkt erfarenhet av vad det innebär att ha ansvaret att sköta en betydelsefull samhällsuppgift.