Förändringarna i Europas karta som följde efter 1989 kan jämföras med omvälvningarna i första världskrigets spår. Frågan är hur historiker och statsvetare kan bidra till förståelsen av politikens dynamik.

Föredraget hölls vid Statsvetenskapliga föreningens sjuttiofemårsjubilieum i Uppsala den 7 november 1994 och publicerades som "När imperier faller och politiken dör" på Samtider, Svenska Dagbladet den 23 december 1994.

Statvetenskapliga föreningen i Uppsala bildades 1919. Vid föreningens femtioårsjubileum skildrade Carl Arvid Hessler bakgrunden:

"Året 1919 var ett år av oerhörda utrikespolitiska händelser. Freden i Versailles förändrade radikalt Europas karta. Tre av Europas stormakter hade störtat samman. Nya stater uppstod. Gamla stater fick nya författningar. Redan i februari hade några herrar i Uppsala med Rudolf Kjellén i spetsen bildat en klubb för att diskutera världens affärer. Rätt snart beslöt man att skapa ett nytt och mera öppet forum för debatt av utrikespolitiska och konstitutionella problem. Den 7 november konstituerades Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala." (Hesslers inledning i Idéer och ideologier. Sex studier utgivna till Statsvetenskapliga föreningens femtioårsdag den 7 november 1969, Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 50, 1969.)

Världspolitikens omvälvning dominerade de första årens föredrag och diskussioner. I februari 1920 talade Rudolf Kjellén om stormaktssystemet efter världskriget. Nästa månad diskuterades trippelalliansens upplösning. Senare föreläste en gästande Wienprofessor om den österrikisk-ungerska monarkins sönderfall. Docent Edvard Thermænius inledde en debatt om det nya Finlands inträde i statssystemet. (En förteckning över föredrag och diskussioner i föreningen återfinns i Statsvetenskapliga studier till Statsvetenskapliga föreningens i Uppsala tjugofemårsdag den 7 november 1944, Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 20, 1944.)

Frågan är om inte 1919 års forskningsproblem står oss närmare i dag när vi firar sjuttiofemårsjubileet än då föreningens medlemmar samlades för ett kvartssekel sedan. Vi befinner i efterdyningarna efter en genomgripande förändring i det europeiska statssystemet. Europas karta har ånyo ritats om. Statsvetarna samlas åter för att diskutera hur man skall förklara det inträffade, hur man skall kunna skilja stort från smått i övergångsprocessen och, inte minst, hur man skall kunna utveckla begrepp och tankeinstrument för att förstå det nya system som växer fram.

Det är därför mycket naturligt att knyta an till den grupp Åbo-historiker som undersökt de år efter första världskriget som utmynnade i ett småstaternas Europa. De har dessutom frågat sig vilka paralleller som man kan dra med dagens skeenden då ekonomier, samhällsstrukturer och kulturer bryts upp (Max Engman, red., När imperier faller. Studier kring riksupplösningar och nya stater, Atlantis, Stockholm 1994).

Statiskt

Man får i denna bok en mycket handfast skildring av de praktiska problem man ställs inför om man vill upplösa ett imperium. Folkomröstningar blev ett medel för att finna ut hur de nya gränserna skulle dras. Barnförflyttningar, livsmedelshjälp, gränsbevakning och flyktingpolitik ställde beslutsfattarna inför problem av gigantiska dimensioner. Nya visioner väcktes om en samhällsorganisation tvärs över landsgränserna, bland annat den paneuropeiska tanken.

Det är inte svårt att finna beröringspunkter med statsvetenskaplig forskning. Ett exempel är den politiska maktens territoriella aspekt, geografins politiska dimension. Vid tidpunkten för Statsvetenskapliga föreningens bildande hade Uppsala-institutionen under Rudolf Kjellén utvecklats till ett centrum för geopolitisk forskning. Den speciella tolkning och användning som de geopolitiska idéerna fick i Tyskland gjorde att denna forskningsinriktning råkade i vanrykte. Dessvärre har detta politiska tabu lett till att statsvetenskapen under lång tid försummat maktens geografi.

Åbohistorikernas undersökningar av imperieupplösningar ger också en blixtbelysning av de nära sambanden mellan historia, politik, ekonomi, kultur och territorium. Alla som tagit del av de olika försöken att skapa en sammanhängande och systematisk teori om dessa samband vet hur svårt det är att navigera mellan å ena sidan risken att fastna i den partikulariserande fallstudien och å andra sidan faran att försvinna upp i de syrefattiga abstraktionernas höjder. Ett av de mest framgångsrika försöken representeras av Stein Rokkan, som med sin begreppskarta över Europa har visat hur det går att förena typologi (dvs. anknytning till samhällsteori), topologi (dvs. territoriella faktorer) och kronologi (dvs. historiska händelseförlopp). (Stein Rokkan, Stat, nasjon, klasse. Essays i politisk sosiologi, Universitetsforlaget, Oslo 1987.)

Den kanske allra mest fundamentala lärdomen av Max Engmans undersökning är betydelsen av att förstå förändringsprocesser. Man kan se studien av imperieupplösningar som ett skott på en alldeles egen statsvetenskaplig gren, nämligen undersökningar av den politiska döden. Ett annat exempel är Århusprofessorn Erik Damgaard som gjort en undersökning, inte av hur regeringar bildas, utan av hur regeringar tar slut (Erik Damgaard, "Termination of Danish government coalitions: theoretical and empirical aspects", Scandinavian Political Studies, 17, 1994, 193-211). Efter Åboforskarnas insats har vi nu fått kunskap om imperiers dödsorsaker och inte minst arvsskiftets bekymmer. Det kan tilläggas att Statsvetenskapliga föreningens ordförande under åren 1923-1947, professor Axel Brusewitz, hade en fin liten samling av tavlor föreställande döende monarker.

Det går att ge fler exempel på statsvetenskapliga undersökningar av politiska förändringar. Men det är ändå inte orättvist att konstatera att förståelsen av politiska förändringsprocesser är rudimentär. Andra vetenskaper har kommit betydligt längre på väg i arbetet på att utveckla dynamiska teorier. Statsvetenskapen kan ännu så länge endast visa upp teorifragment och enstaka studier. Man skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att statsvetenskapen är statisk.

Det är ingen tillfällighet att ordet "stat" etymologiskt är släkt med ord som statisk, status och staty. Staten är därmed det stillastående. Ordet speglar en dröm om att den politiska makten skulle kunna bli evigt fixerad genom konstitutioner, institutioner, ämbeten och regler.

Vi statsvetare har hjälpt till att framhäva och förstärka det statiska och bestående. Vår förkärlek för det befintliga och etablerade röjs inte enbart i valet av ämnen utan går djupt ned i vår föreställningsvärld. Statsvetarens ännu i dag förhärskande metod påminner om hur vetenskapsmän arbetade på 1600-talet: man stoppar ner i lådor och jämför.

Statsvetarens favoritverktyg är att dela in i kategorier. Om man har klassificerat så anser man sig ha förstått. Det är naturligtvis inget fel i sig att konstruera klassifikationscheman med uttömmande och ömsesidigt uteslutande kategorier. Att observera likheter och skillnader mellan jämförbara objekt är också en grundläggande vetenskaplig metod. Problemet är att det inte räcker.

Frågan är om statsvetenskapen kan nöja sig med att importera förändringsteorier från grannvetenskaper såsom nationalekonomi och sociologi. Dagens ekonomiska teoribildning bygger på framsteg inom ekonometri, dynamiska modeller och teorier om upprepade spel. Sociologin studerar sociala förändringsprocesser med hjälp av teorier om evolution, modernisering, revolutioner, historiska cykler och socialt handlande. (För en översikt kan hänvisas till den polske sociologen Piotr Sztompka, The Sociology of Social Change, Blackwell, Oxford 1993.)

Även om statsvetare kan hämta många viktiga impulser och erfarenheter från dessa teorier torde det inte vara tillräckligt. Det politiska livet har en sådan egenart att den universitetsdisciplin som fått politiken på sitt lott har en skyldighet att bidra med teorier som hjälper oss att bättre förstå den politiska maktens problem i demokratins samhälle.

Samtidighet

Man brukar säga att det i början av detta sekel ägde rum två stora revolutioner. Den ena berörde samhällets ekonomiska sfär. Den industriella revolutionen nådde sin höjdpunkt då jordbrukssamhället under några korta årtionden runt sekelskiftet ersattes av ett industrisamhälle. Den andra revolutionen inträffade inom den politiska sfären. När imperierna föll fick fåtalsväldets och kungamaktens samhälle ge vika för demokratins princip om folkstyrelse.

Men man glömmer lätt bort att det samtidigt ägde rum en tredje omvälvning av samma dignitet, nämligen inom kulturens och tankelivets område. Samtiden upptäckte samtidigheten (Stephen Kern, The Culture of Time and Space 1880-1918, Weidenfeld & Nicolson, London 1983). Filosofer ifrågasatte traditionella uppfattningar om tiden. Romanförfattare skapade nya litterära tidsbegrepp. Kubister upphävde invanda metoder för rumsgestaltning. Kompositörer bröt mot musikens etablerade regler. Poeter skapade nya sätt att uttrycka samtidighet, tystnad och tidsförskjutning. Den moderna naturvetenskapen började söka andra uttryckssätt än den klassiska mekaniken. Utvecklingen inom relativitetsteori, kvantmekanik och termodynamik frambringade nya begrepp såsom icke-linearitet, instabilitet, osäkerhetsrelationer, irreversibla processer, entropi, öppna dynamiska system och dissipativa strukturer. Det var inte bara imperierna som brakade ihop utan också de mentala föreställningsramarna, själva sättet att uppfatta tid och rum.

Demokratin segrade vid samma tid som det moderna tänkandet bröt igenom inom kultur och vetenskap. Sambandet är emellertid betydligt starkare än enbart tidsmässigt. Demokratin förutsätter en teori om politisk förändring.

Redan under de år då imperierna föll och de nya parlamentariska demokratierna trädde fram fanns det samhällsforskare som hade en klar blick för behovet av nya teorier. Den österrikiske statsrättsteoretikern Hans Kelsen delade in sitt huvudarbete under tre rubriker: begrepp (statens väsen), statik (statsordningen giltighet) och dynamik (statsordningens frambringande). (Hans Kelsen, Allgemeine Staatslehre, Julius Springer, Berlin 1925.)

Den filosof som kanske tydligare än någon annan pekat på det intima sambandet mellan modern vetenskapssyn och demokratins teori är den nyligen bortgångne Karl Popper. Med sin idé om det öppna samhället uppställde han demokratin som ett alternativ till det totalitära självhärskardömets samhällsmodell.

Vad som förenar vetenskapen och demokratin är att de är metoder för problemlösning. Människan strävar hela tiden efter att lösa problem. Ett av de största problemen är att finna bättre levnadsvillkor, att få större frihet, att skapa en bättre värld (Karl Popper, In Search of a Better World, Routledge, London 1992). Den vetenskapliga kunskapen drivs framåt genom sökandet efter sanningen. Den absoluta sanningen är ouppnåelig, men framsteget är ändå möjligt. Vetenskapen är en kritisk aktivitet. Vi kritiserar våra hypoteser så att vi kan finna fel, i förhoppningen att vi genom att eliminera dessa fel kan komma närmare sanningen.

Demokratin är det öppna samhällets arbetsmetod. Här finns en dynamisk teori om makt och politik i demokratins epok. Demokratin är en teori om kunskapsbildning. Det perfekta samhället är en ouppnåelig dröm, men framsteget är ändå möjligt genom våra drömmar och förmågan att lära av misstag.

Både vetenskapen och demokratin bygger på kritisk granskning och debatt. Samtal, dialog och offentlighet är därmed oundgängliga inslag i det öppna samhället. I den mån statsvetenskapen kan bidra med erfarenheter och systematisk kunskap om hur denna kunskapsbildningsprocess ser ut så har statsvetare ett viktigt bidrag att ge till det offentliga samtalet.

Kanske kunde man då till det politiska livet förmedla en erfarenhet som blivit allmängods inom många av dagens kunskapsområden, nämligen att det inte är detsamma att vara statisk som att vara stabil. Komplexa system som är helt statiska är ofta mycket instabila och bryter samman vid minsta påfrestning. Uppgiften är i stället att finna system som bygger på dynamisk stabilitet.

Demokratins metod, den kritiska granskningen, förutsätter öppenhet för nya idéer, en vilja till omprövning och förnyelse. De demokratier som förlorar denna förmåga blir rigida och instabila. De riskerar därmed att gå samma väg som de fallande imperierna.