Under senare tid har det demokratiska styrelsesättet vunnit terräng. Ännu har demokratin knappast kunnat leva upp till förväntningarna.

Denna symposierapport publicerades på Samtider i Svenska Dagbladet den 4 september 1994.

För över sextio år sedan utkom Herbert Tingstens stora verk om demokratins seger och kris (Herbert Tingsten, Demokratins seger och kris. Den författningspolitiska utvecklingen 1880-1930, Vår egen tids historia 1, Bonniers, Stockholm 1933). Demokratins idéer hade segrat i land efter land. Men när Tingsten blickade ut över samtidens stater hade utvecklingen vänt. Demokratin befann sig i kris.

I åtskilliga stater hade demokratin helt avvecklats eller framstod som allvarligt hotad av antidemokratiska rörelser. Vid sidan av denna egentliga politiska kris, konstaterade Tingsten, hade det även uppstått en andlig kris. Det förekom ett obestämt missnöje med den härskande regimen. Diktaturtendenserna hämtade sin styrka ur en utbredd mera passivt kritisk inställning mot demokratin. Till en viss grad kunde denna betraktas som en reaktion mot den övertro på demokratin, som framträtt vid de många systemskiftena. Demokratins förmåga att skapa solidaritet hade visat sig mindre än man under genombrottstiden i allmänhet tänkt sig. Det politiska systemet vacklade under de stigande kraven. Den parlamentariska splittringen hade lett till en regeringsmakt utan tillräcklig handlingskraft. Ropen efter starka ledare tilltog. Diktaturer avlöste demokratin.

En snabb våg av demokratisering som ebbar ut. Ett stigande tvivel på demokratin. Allt mörkare orosmoln vid horisonten. Tingstens skildring av demokratins seger och kris har fått en otäck aktualitet. Men hur pass allvarliga är egentligen dagens kristecken? Är demokratin på allvar hotad? Står demokratiseringsprocessen i Östeuropa, Afrika, Asien och Latinamerika inför snara bakslag?

Det vore fåfängt att vänta på en ny Tingsten. Det statsvetenskapliga hantverket utförs inte längre av någon enmansencyklopedist som publicerar en sjuhundrasidig fresk över världshändelserna. Specialiseringen och arbetsdelningen medför att motsvarande analys i dag måste utföras av ett vetenskapligt kollektiv. Tingstens metod förenade samtidskrönikan med personliga reflektioner. Även om en sådan skildring förmodligen är mer njutbar för en allmänintresserad läsare ställer dagens forskare hårdare krav på teoretisk och metodisk precision.

Tingstens arbete inspirerade den uppsaliensiske statsvetarprofessorn Axel Hadenius att under de sista dagarna i augusti anordna ett stort Nobelsymposium om demokratins seger och kris. (Bidragen publiceras i Axel Hadenius, red., Democracy's Victory and Crisis, Cambridge University Press, under utgivning.) Om det var namnet Nobel eller något annat som lockade må vara osagt, men så gott som alla de ledande statsvetarnamnen hade hörsammat kallelsen. Under några intensiva dagar inventerades teorier, metoder och forskningsresultat.

Demokrati och utveckling

Vad som kommit att kallas den tredje vågen av global demokratisering inleddes 1974. (Den första vågen brukar av Samuel Huntington dateras till 1828-1926, den andra till perioden 1943-1962.) Beroende på hur man definierar demokrati har antalet demokratiska stater ökat med mellan 75 och 150 procent under denna period. Larry Diamond från Stanforduniversitetet beräknade att det vid slutet av förra året fanns 108 demokratier i världen. Men om man ser bortom det formella statsskicket framträder en delvis annorlunda bild. Bara 72 länder kan räknas som fria. Det är visserligen en ökning från 42 år 1972, men en svag minskning från 76 år 1992. Omkring en tredjedel av "demokratierna" kan knappast betraktas som fria, eftersom de demokratiskt valda ledarna hindras av andra maktgrupper, särskilt militären, eller av politiskt eller etniskt våld som gör de formella rättigheterna till en chimär. Men i ett par decenniers perspektiv är det ändå uppenbart att demokratin och de mänskliga rättigheterna vunnit terräng.

Frågan är om demokratin kunnat leva upp till förväntningarna. Har de demokratiska styrelseformerna lett till drägligare levnadsvillkor? Många forskare har försökt att mer exakt mäta sambandet mellan demokrati och ekonomisk utveckling. Länge gick slutsatserna i negativ riktning. Särskilt de sydostasiatiska exemplen, såsom Singapore, verkade bevisa att det, tvärtemot liberalernas fromma förhoppningar, var hårdhänta självhärskare som snabbast och effektivast kunde åstadkomma tillväxt och stigande levnadsstandard.

Men vid Uppsalasymposiet presenterades en ny statistisk undersökning som påvisade ett tydligt positivt samband mellan demokrati och utveckling. Ju friare ett land är, desto bättre utvecklas ekonomin. Surjit Bhalla, tidigare vid Världsbanken och numera vid Goldman Sachs i New York, har med sin rapport väckt stor internationell uppmärksamhet (se t.ex. Economist den 27 augusti 1994). Bhalla anser sig kunna påvisa en god cirkel: frihet och tillväxt stöder varandra.

Symposiedeltagarna förhöll sig dock skeptiskt avvaktande. Göran Hydén, numera vid universitetet i Florida, konstaterade frankt att vi inte har tillräcklig kunskap om hur demokrati och utveckling samvarierar. Resultaten påverkas av urvalet av länder, valet av tidsperiod och inte minst sättet att mäta demokrati och utveckling. Bhalla utgår från graden av frihet, däribland ekonomisk frihet och äganderätt. Andra forskare, såsom Adam Przeworski från Chicagouniversitetet, har undersökt valproceduren och når delvis andra slutsatser. Man kunde dock enas om en inte helt oviktig slutsats: det råder ingen motsättning mellan demokrati och utveckling. Demokrati behöver inte innebära sämre tillväxt.

Guldåldersmyt

Meningarna gick isär när det gällde att bedöma utvecklingstendenserna i de utvecklade demokratierna. Mest pessimistisk var Giovanni Sartori, som en gång flytt studentrevoltens Italien för att hamna mitt uppe i det postmodernistiska universitetslivet i Amerika. Demokratin har visserligen blivit av med sina yttre fiender, men håller nu på att gå under till följd av inre upplösning, hävdade Sartori. Demokratins akuta kulturkris kan dateras till studentrevoltens 1968, men Sartori följde spåren tillbaka till 1789 och egentligen hela upplysningsprojektet. Homo sapiens har ersatts av homo videns. TV-människan är en slapp knapptryckare som förlorat förmågan att tänka klart och att engagera sig. I denna kulturskymning tränger videospelen och opinionsundersökningarna ut den goda statsstyrelsen.

Sartori, som en gång givit skarpsinniga bidrag till partiforskning och den vetenskapliga begreppsbildningens teori, fick en att undra om symposiet kanske mest illustrerade statskunskapens seger och kris. Men Sartoris inlägg bör nog snarast ses som en del av den speciella litteraturgenre som speglar undergångsstämningarna i den italienska aristokratin. Sartori saknar dock Lampedusas försonande historieironi.

Kenneth Arrow från Stanforduniversitetet replikerade försynt att Sartori var ett offer för en vanlig guldåldersmyt. Sådana myter kanske ibland kan vara användbara, men de bör inte förväxlas med verkligheten. Den nya tekniken är här hos oss och vi kan inte tänka bort den.

Carole Pateman (University of California, Los Angeles), en av statsvetenskapens ledande kvinnoforskare, kunde lätt peka på luckorna i Sartoris resonemang. Särskilt anmärkningsvärt var hur han förbisett medborgarskapstanken och upplysningsidéernas universalisering genom exempelvis rättigheter och kontrakt. Men upplysningens allmänna begrepp måste ges konkret mening. En gång i tiden räknas endast män som medborgare. Samtidigt som kvinnorna nu blir fullvärdiga medborgare förändras också medborgarskapets innebörd. Pateman framhöll också att demokratin står inför väldiga utmaningar och försökte anlägga ett lite vidare perspektiv. Det sker en global ökning av ojämlikheten. Vissa regioner (särskilt i Afrika) och vissa grupper (de fattigaste och de hemlösa) halkar efter. Upplysningens ouppfyllda löften skapar ett gigantiskt legitimitetsproblem för dagens demokrati.

Nationalstater

En av de stora skillnaderna mellan 1930-talets värld och dagens är globaliseringen. Tingsten kunde disponera sin bok genom att berätta om land efter land, tagna var för sig. För dagens statsvetare blir inrikespolitik och internationella relationer allt mer invävda i varandra. Eftersom den moderna demokratin i allt väsentligt konstruerats på nationalstatens grund reses här en stor uppgift för nytänkande och en rekonstruktion av demokratins arbetsmetoder.

Tanken att åstadkomma nationalstater med exakt identitet mellan nation (grundad på språk och annan kulturell gemenskap) och stat (i betydelsen av en politisk och administrativ apparat inom ett avgränsat territorium) finns i praktiken knappast förverkligad någonstans och blir allt mindre sannolik som framtidsmodell. Det rådde en allmän skepsis mot utbrytningar och nya statsbildningar som allmän lösning på demokratins organisationsproblem. Det gäller därför att finna praktiska lösningar som gör det möjligt för olika grupper att leva inom samma gränser. Carol Gould (Stevens Institute of Technology, USA) skisserade några alternativa modeller. Hon förespråkade själv den mångkulturella staten, där en mångfald olika kulturer både erkänns och understöds av staten.

Philippe Schmitter, Stanford, hade funderat på hur man praktiskt sett skulle kunna tillgodose kraven på rättvisa och jämlikhet i en internationaliserad demokrati. Hans recept var "reciprok representation". Stater skulle ge varandra ett par platser i sina respektive parlament. Folkets valda representanter skulle därmed få bättre kontakter med grannländerna.

Författningspolitik

Underrubriken på Herbert Tingstens verk var "Den författningspolitiska utvecklingen 1880-1930". Med författningspolitik avsåg han inte bara kampen om statsstyrelsen utan också de konstitutionella formerna. Författningsutvecklingen och spänningen mellan det formella och det reella styrelseskicket har inte upphört att fascinera statsvetarna.

Bruce Ackerman från Yaleuniversitetet pläderade entusiastiskt för författningsdomstolar. Juristmakten riktar sig enligt Ackerman inte mot folksuveräniteten utan mot den centraliserade statsmakt som i Europa är ett övervintrande arv från den envåldshärskande kungamaktens tid. Sverige framställdes i detta perspektiv en bakåtsträvare som tillsammans med England passerats av Tyskland, Frankrike, Spanien och andra länder med effektiva författningsdomstolar.

De senaste årens konstitutionella omvandling i mellersta och östra Europa har öppnat ett nytt fält för den statsvetenskapliga modellprövningen. Norrmannen Jon Elster, numera knuten till Chicagouniversitetet, leder ett omfattande forskningsprogram om östeuropeisk författningspolitik. Han drev tesen att formerna för en författnings tillkomst har betydelse för författningens innehåll. Om parlamentet spelar en stor roll vid tillblivelsen brukar också parlamentet få en central plats i den nya statens konstruktion. Elster sammanfattade sina observation i några handfasta rekommendationer. För att förhindra hot och påtryckningar bör den författningsgivande församlingen inte samlas i huvudstaden eller nära militära koncentrationer. Experternas medverkan bör reduceras till ett minimum. Författningen bör utarbetas under tidspress, så att ingen kan använda fördröjningstaktik. Besluten bör tas med rejäl majoritet för att nå breda lösningar. Helst bör genomförandet fördröjas så att inte kortsiktig taktik får för stort spelrum.

Men Elster slutade med en suck att det finns en inbyggd paradox i författningspolitiken. Författningar borde utformas i lugn och ro, men det akuta behovet av nya författningar brukar uppstå i orostider. Sakliga och rationella argument borde avgöra, men omständigheterna brukar inbjuda till hot och påtryckningar. Demokratins konstitutionella grundvalar tillkommer i detta spänningsfält mellan teoretiska ideal och maktpolitiska realiteter.

Den nuvarande demokratiseringsvågen anses ha inletts 1974. Just detta år fick Sverige en ny regeringsform. Ett par decenniers perspektiv ger tillfälle reflektera över hur vår författning klarat tidens test. Regeringsformen bygger på ett antal grundläggande principer, såsom fri åsiktsbildning, kommunal självstyrelse, likabehandling och medborgerlig delaktighet. Vad innebär egentligen dessa abstrakta begrepp? Har de kunnat omsättas i praktiken?