Prognoserna om folkstyrelsens snara undergång håller inte för en saklig prövning. Demokratin visar sig vara betydligt mer flexibel och anpassningsbar än vad många teoretiker antagit.

Redogörelsen för detta europeiska forskningsprojektet trycktes på Samtider, Svenska Dagbladet den 24 november 1995.

Debatten om demokratin kännetecknas alltsomoftast av dysterhet och undergångsstämningar. De senaste årtiondenas europeiska samhällsforskning har alstrat en hel serie teorier som alla haft det gemensamt att de förutspår demokratins snara hädangång.

- Teorin om massamhället menar att industrialismen och storstäderna slitit sönder det traditionella samhällets väv av familjeband, lokala samfälligheter och fasta identiteter. Den ensamma individen blir ett lättfångat offer för våldsbenägna populister och antidemokratiska rörelser.

- Teorin om legitimitetskrisen hävdar att staten ställs inför en olöslig motsättning. Staten måste å ena sidan tillfredsställa storföretagen med höga vinster och låga skatter, men å andra sidan upprätthålla en dyrbar infrastruktur och omfattande välfärdssystem. Tilltron till statens och demokratins förmåga att lösa sin uppgift undergrävs undan för undan.

- Teorin om överbelastning och ostyrbarhet innebär att väljarna ställer allt större krav på det politiska systemet. Staten tar på sig allt fler uppgifter, den offentliga apparaten blir allt mer komplex och politikerna får allt svårare att uppfylla de många oförenliga kraven. Politikernas vanmakt och väljarnas misstroende bildar en ond cirkel.

- Teorin om nya sociala rörelser går ut på att den representativa demokratins etablerade organisationer och institutioner ersätts av ett helt nytt sätt att utöva politik. Aktionsgrupper och enfrågerörelser driver inte bara nya frågor såsom miljö, fred, kärnkraftsmotstånd och feminism, de använder också nya utomparlamentariska och kompromisslösa arbetssätt.

- Teorin om den postmoderna politiken formulerar ännu ett alternativ till traditionell demokratidoktrin. Individualism, självförverkligande, ombytlighet, spegellekar och ironi ersätter de politiska partiernas kollektivism, ideologi, permanens och lojalitet.

Härtill kan man lägga Daniel Bells tes om ideologiernas död, Francis Fukuyamas tanke om historiens slut och Ronald Ingleharts påstående att postmaterialistiska värderingar ersätter industrisamhällets materialistiska värdegrundval.

Hypotesprövning

De åtta teorierna har förvisso stora inbördes skillnader, men det finns också viktiga element som förenar. De utgår från att samhället genomgår en snabb och genomgripande förändring. De tillmäter medborgarnas beteenden och attityder stor betydelse. De ställer en allvarlig sjukdomsdiagnos för demokratin.

Teorierna är inte bara luftslott och tomma konstruktioner. De innehåller åtskilliga påståenden om verkligheten, vilka åtminstone i princip borde vara testbara. Hittills har de empiriska prövningarna emellertid varit betydligt färre än de slagordsmässiga tillspetsningarna. Marknaden för domedagsprofetior är mycket god. Det är lättare att i den offentliga debatten saluföra uppfattningen att demokratin är i kris än det är att få gehör för en mer nyanserad verklighetsskildring.

Just i dessa dagar avslutas ett av de största statsvetenskapliga forskningsprojekten i europeisk skala. Med stöd av European Science Foundation och elva nationella forskningsråd har ett sextiotal statsvetare i fem år mödosamt gått igenom tillgängliga data. Den övergripande frågan har varit hur Europas medborgare ser på det politiska styrelseskicket. Resultaten publiceras i fem volymer och sammanfattas av Max Kaase och Kenneth Newton. (Max Kaase och Kenneth Newton, Beliefs in Government, Oxford University Press 1995. Övriga fyra volymer är: Hans-Dieter Klingemann och Dieter Fuchs, red., Citizens and the State; Ole Borre och Elinor Scarbrough, red., The Scope of Government; Jan W. van Deth och Elinor Scarbrough, red., The Impact of Values; Oskar Niedermayer och Richard Sinnott, red., Public Opinion and Internationalized Governance (samtliga Oxford Universty Press 1995.) Det skall öppet deklareras att artikelförfattaren deltagit ett planeringsmöte, men inte deltagit i projektet i den omfattningen att det skulle omöjliggöra rollen som recensent.>

Ur undergångsteorierna destillerar forskarna fram ett antal prövbara hypoteser. Dessvärre finns det stora luckor i tillgängliga data. Endast i undantagsfall går det att jämföra attitydmätningar mellan länder och över tid. Den mest användbara källan är den drygt tjugoåriga Eurobarometer-serien, som dock endast omfattar EU-länderna.

Politisk vitalitet

Har Europas medborgare vänt sig från det politiska livet? Breder den politisk apatin ut sig över Europas stater? Knappast, av intervjuundersökningarna att döma. I många länder, exempelvis Frankrike, Storbritannien och Tyskland, har människor snarast blivit mer politiskt engagerade. Diskussionen i forskarkretsarna handlar i stället om hur det stigande intresset skall tolkas. Den stigande utbildningsnivån är en uppenbar förklaring, men även andra faktorer torde ha bidragit.

Så snart valdeltagandet går ner kommer larmrapporterna om demokratins snara undergång. Över några decenniers lopp finns det emellertid knappast anledning till oro. Det går inte att spåra någon allmän tendens till minskning, förvisso inte heller till ökning. Valdeltagandet utmärks på det stora hela av stabilitet. I Europas mogna demokratier ligger det genomsnittliga deltagandet relativt högt. Ett politiskt tillspetsat läge kan höja valdeltagandet vid enstaka val, likaväl som oinspirerade politiker kan leda till en tillfällig sänkning.

Partiforskarna har nu i åratal väntat på den jordbävning som skulle ersätta de gamla förbrukade partierna med ett nytt partisystem. Seismograferna tycks dock aldrig ge något utslag. Visserligen har Europas politiska landskap förändrats genom tillkomsten av gröna partier, men de gamla partierna har inte försvunnit. "De gamla partierna har överlevt förvånansvärt väl på väljarmarknaden och har lyckats förstärka sina gamla värderingar samtidigt som de anpassat sig till nya", sammanfattar Kaase och Newton.

En likartad slutsats är befogad när det gäller de nya varianterna av politiskt deltagande. Sextiotalets okonventionella uttrycksformer öppnade mer direkta och spontana alternativ till den traditionella elitdemokratin. Att nya deltagandeformer såsom bojkotter, medborgarinitiativ och demonstrationer accepterades innebar emellertid inte att de gamla var dömda att försvinna. Fusionen av konventionella och okonventionella metoder har breddat den politiska handlingsrepertoaren.

Det visar sig vara förhastat att räkna ut de politiska partierna. Möjligheten att formulera klatschiga rubriker i stil med "The party is over" verkar ha förlett även omdömesgilla kommentatorer. En analys av fjorton demokratier utmynnar i konstaterandet att ingen generell slutsats är möjlig. I Nordeuropa har åtskilliga partier visserligen tappat medlemmar och intensiteten i partianhängarskapet har försvagats något. Det finns däremot tillräckligt många tecken på vitalitet för att man skall kunna avvisa det allmänna påståendet att de politiska partiernas tid är förbi.

Utvecklingen för de frivilliga organisationen verkar ha varit likartad. Stagnationen och nedgången i en del äldre folkrörelser har i mycket kompenserats av nya rörelser. Som visades av danska och norska undersökningar redan under 1970-talet finns det ett starkt personsamband mellan de nya rörelserna och de gamla. Många av Västeuropas partier till vänster och i mitten på den politiska skalan har fått en ny resursstark generation aktivister via sextiotalets proteströrelser.

Politisk kultur

Hypotesen att demokratin befinner sig i en legitimitetskris kan också avvisas. När de intervjuade fick bedöma hur pass nöjda de var med demokratin föll svaren delvis olika i olika länder. I något land, exempelvis Tyskland, steg missnöjet, men på många håll blev befolkningen successivt alltmer tillfreds med demokratin. Utvecklingen efter 1992 har visserligen föranlett ökad missnöje, men det finns ändå inget stöd för tolkningen att tilltron till demokratin generellt skulle minska.

Undersökningen visar ändå att mycket har hänt bland Europas medborgare under de senaste årtiondena. Religiösa värden har försvagats samtidigt som de postmaterialistiska värderingarna med betoning på personlighet frihet och självförverkligande förändrat den politiska kulturen.

Väljarna vägleds inte enbart av snävt ekonomiska plånboksfrågor. Omsorgen om det grundläggande sociala välståndet finns förvisso kvar, men det har kompletterats med en oro för miljön och den globala framtiden. De politiska ideologierna bland allmänheten förändras långsamt men ändå påtagligt. Ibland underskattas den vanlige väljarens möjligheter att orientera sig och självständigt ta ställning i det dagliga mediebruset. Undersökarna imponerades över hur folk i allmänhet förmår att särskilja olika principer och deras tillämpning samt att göra tämligen sofistikerade slutledningar.

En jämförelse mellan olika länder visade på större likheter än olikheter. Europas medborgare gör anmärkningsvärt lika bedömningar av den offentliga sektorns uppgifter. Denna konsensus avser exempelvis prioriteringen av vad som bör vara offentliga uppgifter, synen på jämlikhet och omfördelning, frågor om social trygghet samt om statens roll i samhällsekonomin. Europa präglas av kulturell mångfald men av politisk homogenitet.

Otåliga medborgare

Det politiska engagemanget har breddats och fördjupats. Medborgarna ställer högre anspråk och har funnit nya och kompletterande sätt att framföra sina krav.

Väljarna har inte blivit mer apatiska, antagonistiska eller fientliga. Däremot råder det inget tvivel om att de svarar snabbare och mer direkt än tidigare. Det finns också tecken på att de blivit mer otåliga och selektiva.

På en viktig punkt fick forskarna revidera sina förutfattade meningar. Demokratins procedurer och institutioner är betydligt mer flexibla, anpassningsbara och responsiva än vad kris- och katastrofteorierna säger. Än en gång besannas påståendet att demokratin är ett system som förmår att förnya sig självt.

Statsvetarna har försökt att ge en verklighetstrogen bild av hur medborgarna egentligen bedömer politik och demokrati. Slutsatsen bör inte formuleras i termer av demokratins kris utan som demokratins stora möjligheter. Man hör ibland uttrycket "demokratins melankoli". Det säger nog mer om den som fäller det än om medborgarna själva.