Pressens
Tidning nr 15, 30 september 2004 |
Replik till Åke Wredén, Pressens
Tidning nr 14/04 |
Först trodde jag att Åke Wredéns debattartikel var en grov satir. Inspirerad av 1853 års kungamakt skulle jag 1997 ha kritiserat medierna, för att nu sju år senare gå till öppet angrepp på svensk tryckfrihet. Men saken är allvarligare än så. Wredéns artikel visar hur svårt det kan vara att få till stånd en saklig diskussion om mediernas spelregler. Det borde vara obehövligt, men för säkerhets skull är det bäst att klargöra att utgångspunkten för diskussionen är att fri åsiktsbildning är en omistlig del av demokratin och att yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen bör åtnjuta ett starkt grundlagsskydd. Vad jag har gjort är att fästa uppmärksamheten på ordet "grundlagsskydd". Vad innebär detta egentligen? Bakom mitt inlägg ligger ett en omfattande forskning inom ramen för SNS författningsprojekt. Slutsatserna publicerade vi tidigare i år i boken "Demokratins grundlag". Våra resultat borde oroa alla som levt i tron att svensk tryckfrihet har ett starkt grundlagsskydd. Grundlagarna har inte den ställning som de skulle kunna ha. Den svenska konstitutionens svagheter beror på flera, delvis sammanhängande, omständigheter. Grundlagens text är omfångsrik och blandar stort och smått. Kompromisser gör att reglerna stundtals pekar i olika riktningar. Grundläggande rättsprinciper åtföljs av inskränkande undantag. Dessutom är svensk grundlag relativt enkel att ändra. Visserligen fordras dubbla riksdagsbeslut med mellanliggande val, men det räcker med enkel majoritet. Erfarenheten visar att grundlagstexterna också revideras titt som tätt. Jämfört med andra demokratier har Sverige en mycket hög ändringsfrekvens. I Sverige tenderar grundlagsfrågor att flyta samman med vardagspolitiken. Grundlagsändringar är ofta uttryck för partitaktiska kompromisser inom det politiska systemet. Den offentliga debatten om konstitutionella frågor är eftersatt. Våra undersökningar visar att grundlagarna sällan åberopas ens av de rättskipande organen. Slutsatsen är att de svenska grundlagarna saknar den stabilitet och normerande kraft som kännetecknar den konstitutionella demokratins styrelseskick. Då hjälper det inte att Sverige har fyra olika lagtexter med grundlagsstatus. Forskningsprojektet leder alltså till en oroväckande slutsats. Svensk folkstyrelse och tryckfrihet har inte det starka grundlagsskydd som många tror. Detta vore värt en debatt. Kanske till och med en seriös sådan. Olof Petersson |