Varje individ och varje grupp har sin egen självbild, om man så vill en myt om sig själv. En av journalisternas vanligaste föreställningar är att de granskar makthavarna. Visst gör de det, men det stora problemet med denna självbild är att den förbiser att journalisterna själva har blivit en av samhällets viktigaste makteliter.

I två artiklar i Svenska Dagbladet i våras utvecklade jag detta konstaterande och påpekade att journalisterna givit upphov till en ny, dominerande samhällsideologi, som kan benämnas journalismen. Journalismen har blivit informationssamhällets sätt att uppfatta samhället, motsvarande de religiösa föreställningarna under jordbrukssamhället och de politiska ideologierna under industrialismen.

Två inlägg i Pressens Tidning har tagit upp denna tanke och ger mig tillfälle att vidareutveckla resonemanget. Per T Ohlsson (nr 10/94) invänder att få journalister upplever det som att de företräder en gemensam ideologi. Det är snarast andra makthavare som tvingar journalisterna att anpassa sig till exempelvis kortsiktiga perspektiv.

Jag bestrider inte att massmediernas berättelser uppstår genom en växelverkan mellan journalister och källor. Jag tror heller inte att journalismen införts av någon chefsideolog på Journalistförbundet. Men redan Herbert Tingsten påpekade att ideologier till största delen består av verklighetsföreställningar. Alla journalister vet hur mycket som man inte rapporterar. Varje artikel och inslag utgör resultatet av en hårt styrd urvalsprocess. Det är inte svårt att se ett mönster. Vissa aspekter av verkligheten har mycket större sannolikhet att uppmärksammas än andra. Journalismen är ett mycket speciellt perspektiv på samhället. Likt andra ideologier har också journalismen en självständig, styrande kraft. Människors tankar och aktörers handlingar formas av journalismens bild av verkligheten.

Olof Kleberg (nr 11/94) invänder att problemet inte är att journalismen tagit makten, utan att journalistiken är för splittrad, för tillfällig, för inriktad på enkel dramatik, underhållning och personfixering. Men här finns ingen motsättning. Just de särdrag i massmediernas berättarteknik som Kleberg sätter fingret på är väsentliga delar av journalismen. I journalismens värld härskar tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, konkretisering och personifiering. Det är just dessa effektiva metoder för att väcka uppmärksamhet som givit journalismen dess slagkraft.

Kleberg invänder också att jag generaliserar. Resonemanget kanske gäller televisionen, men inte dagstidningar. Visst generaliserar jag. Visst kan det finnas skillnader mellan olika slag av medier. Men är inte en viss grad av generalisering nödvändig om vi vill se skogen för alla träd? Får man heller inte tala om exempelvis föreningslivets problem, bara därför att det finns skillnader mellan fackföreningar och miljörörelsen, mellan central nivå och lokal nivå, mellan storstad och glesbygd?

Vad jag uppskattar hos både Ohlsson och Kleberg är att de förstått att mitt uppsåt med att kritisera journalismen inte är att skada utan tvärtom att stärka massmedierna. Ett av de största hoten mot mediernas framtid kommer inifrån. Frånvaron av en aktiv och nyskapande mediekritik är ett av mediernas största problem.

Låt mig avsluta med att vidga diskussionen. Även andra grupper i samhället har stått inför liknande problem som i dag möter journalisterna. Som forskare är jag medveten om risken för öscientismö, tendensen att vetenskapen upphöjs till härskande ideologi. Också forskarsamhället hålls förvisso samman genom ett slags ideologi, i vårt fall en tro på exempelvis intersubjektivitet och vetenskaplig metodik. Men sedan länge är självkritik en integrerad del av vetenskapen. Det finns avhandlingar som främst ägnas åt metodproblem. Det finns en särskild vetenskap om vetenskap (vetenskapsteori), med sina professorer, kongresser och specialtidskrifter. Konferenser, seminarier, recensioner och tjänstetillsättningar ger kontinuerligt anledning till kritik av andra forskare. Ingen forskare kan bedriva vetenskap utan att ständigt reflektera över vetenskapens teorier, begrepp och metoder.

Vad som saknas hos journalismen är detta inslag av självreflexion och självkritik. Dagens massmedier innehåller alldeles för lite om massmedier. En missriktad kåranda hindrar journalister från att kritisera varandra. Journalister borde aktivt granska andra journalister. Efterforskningsförbudet gäller för offentliga tjänstemän, inte för journalister. Massmedier granskar andra makthavare, men har glömt bort sig själv.